Nåden är konkret

Vittne. Av alla epitet som brukar tillskrivas Kristian Lundberg är det kanske det allra mest relevanta. Någon som ser och som gör det han ser också synligt för andra. Detta seende präglar hela hans författarskap, och i Gud är inte ett främmande namn är det tydligare än någonsin. ”Det är på det här sättet uppdraget kan formuleras. Cirkelvis rör jag mig framåt. Vi stiger fram och blir till vittnen inför det vi ser. Vi beskriver det vi ser och vi försöker göra synligt det vi inte kan se.” Frustrationen över att seendet inte alltid leder till handling, omvandlar han till skaparkraft. Och, bör tilläggas, till god litteratur.

Lundbergs kristna tro har varit ständigt närvarande i det han skrivit de senaste decennierna. Han har brottats med Bibelns texter – ibland öppet, ibland har de funnits med som en skugga eller som en spegel för hans berättande. I den här tankeboken står tron tydligt i centrum. Den är grunden för hans politiska engagemang, men också grunden för att han överhuvudtaget lever idag. Han berättar om sin egen omvändelse 1993, efter år av missbruk, och vad tron betyder för honom idag. ”Tron är lätt som dagg, tung som bly.” Även om hans tro tycks stark, finns här inget lättköpt eller självklart. Han är på väg; han söker, brottas, fortsätter fråga. Hans suggestiva skrivsätt känns igen: han rör sig framåt cirkelvis, med små förändringar och nya iakttagelser prövar han texten om och om igen, sakta borrar han sig in mot berättelsens kärnpunkter. Som läsare dras jag med i hans brottning, där frågorna och osäkerheten ibland är själva ärendet och den egna bristen är central: ”Vi har rätt att misslyckas, välja fel, göra fel och ändå vara älskade för den vi är och blir.”

En sak är han dock säker på: Tron måste få konsekvenser. För det är med den som med flera av de storord vi använder; de finns inte i teorin, endast i praktiken. ”Kärleken är konkret. Nåden är konkret. Solidariteten är konkret.” I den mån politik är handling, får därför också tron politiska konsekvenser. Därmed råder ingen tvekan om var Lundberg står i den debatt som nu på nytt blossat upp om kyrkan och politiken, med anledning av de svenska kyrkornas gemensamma upprop för en humanare flyktingpolitik.

Bokens texter är daterade augusti 2014 till mars 2015. En period då Europa och Sverige nåddes av stora flyktingströmmar och som senare kom att definieras som ”kris” – för oss – och fick oss att stänga våra gränser och sluta se flyktingar för vad de är: människor som vi. Flyktingmottagandet präglar texten, liksom hemlösa EU-migranters utsatthet. Alla dessa osynliggjorda. För Lundberg blir här vår förlorade solidaritet extra tydlig, klyftan mellan ord och handling. Lundbergs vittnesbörd och slutsatser är uppfordrande. För den troende, liksom för kyrkan. Men också för det samhälle som säger sig bygga på solidaritet och stå för humanism och rättvisa.

Gud är inte ett främmande namn är mättad av pregnanta formuleringar och inbjuder till ständiga anteckningar i marginalen, med såväl utropstecken som frågetecken. Framförallt är boken en stark appell för återupprättandet av människans värde och värdighet. ”Det enda anständiga är motståndet, ett slags vardaglig pågående process av revolt där vi vägrar se människan som mindre än hon verkligen är.”

– – – – – – – – – – – – – – – –

BOK
Gud är inte ett främmande namn
Kristian Lundberg
(Libris)

Bild: André de Loisted

(Recensionen har publicerats i Sydsvenskan.)

Det här inlägget postades i Böcker, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *