Tro, hopp och kärlek med Mavis Staples

Mavis Staples är alltid värd att lyssna på – hon är en fantastisk sångerska och artist, som bara tycks bli bättre med åren. Men hennes perspektiv på tillståndet i sitt hemland USA är också i högsta grad värt att ta del av. Som ung var hon som medlem i familjens gospelgrupp Staple Singers aktiv i Medborgarrättsrörelsen och sågs och hördes vid Martin Luther Kings sida. ”Inget verkar ha förändrats”, suckade hon i en intervju i samband med de nynazistiska demonstrationerna i Charlottesville i augusti i år. ”Vi älskar fortfarande inte varandra som vi borde.” Ordvalet är typiskt; tron på kärlekens evangelium har alltid varit centralt för Mavis Staples.

Nya skivan är den tredje med Jeff Tweedy (Wilco) som producent. Den här gången har Tweedy även skrivit hela låtmaterialet – vars genomgående tema är den rasism och diskriminering som tagit ny fart i Trumps USA. På ett imponerande vis har han lyckats göra musik och texter som passar Mavis perfekt. Det märks att de står varandra nära. Slutresultatet är briljant: varmt, engagerande, svängigt, oemotståndligt.

Det är sånger med utgångspunkt i det konkreta som lyfter till det generella; som inte väjer för frustrationen och vreden, men som avvisar hämnden och våldet och pekar på kärleken som enda väg framåt. ”We go high, when they go low””, sjunger hon i We go high med ord lånade från Michelle Obama – och med förlåtelsens ord lånade från Jesus på korset: ”för de vet inte vad de gör”.

Grunden är en djup förståelse av människan och en stark tro på kärleken. ”Ondskan finns i världen, och ondskan finns i mig”, sjunger hon i Try harder. Därför måste vi sluta låtsas att vi redan är så goda som vi kan vara, och börja leva i förlåtelse och ge varandra hopp, predikar Mavis Staples till tunga gitarriff.

Ain’t no doubt about it är en ganska enkel sång om vänskap och att vi behöver varandra, men som duett med Mavis Staples och Jeff Tweedy fylls den med en större laddning: de kommer från två olika generationer – Mavis född 1939, Jeff 1967 – men är också uppväxta i diametralt olika stadsdelar – en ”vit medelklass” och en ”svart underklass” – i Chicago, en av USA:s mest segregerade städer.

Musiken mixar i klassisk Staples-anda soul, gospel, rhythm & blues, rock och country – med en central roll för uttrycksfulla gitarrer. Mavis röst flödar över av övertygelse, värme och av något som bäst kan beskrivas som medkänsla. Hennes hjärta blöder över vår orättvisa värld, och när hon i No time for crying sjunger att vi har ett jobb att göra tillsammans, känner jag lust att hugga i – och fylls med något som verkligen behövs just nu: hopp.

– – – – – – – – – – – –

MAVIS STAPLES
If all I was was black
(ANTI/Playground)
Betyg: 5
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

This entry was posted in Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>