Modet och dårskapen att följa sitt samvete

Den så kallade ”fjärilseffekten” är känd från kaosforskningen: En till synes obetydlig händelse kan utlösa en stor förändring. Så kan en fjärils vingslag i Amazonas starta en kedjereaktion som orsakar en tromb i Texas. 

Även om filmskaparen Terrence Malick i sin nya storslagna film A hidden life som vanligt har fokus på det existentiella, tycks han vilja lyfta fram något liknande. Filmen bygger på den sanna historien om den österrikiske lantbrukaren Franz Jägerstätter, som efter Tysklands annektering av hans hemland 1938 blev en övertygad motståndare till nazismen. Grunden till sin övertygelse hämtade han i sin kristna tro; Franz var katolik och medlem av franciskanernas lekmannagren.

Terrence Malick är med filmer som The Tree of Life och To the wonder känd för sitt utforskande av stora frågor med hjälp av poetiskt bildspråk och ickelinjärt berättande. En del tycker att han blir för flummig och jobbig, själv tillhör jag dem som fascineras av hans ofta lika vackra som påträngande filmer – även om jag också ibland sett honom gå vilse i sitt formspråk. Här drabbas jag på nytt.

Den här gången är berättelsen tämligen rakt berättad och lätt att hänga med i. Men tempot är långsamt, här finns mycket tid för eftertanke, både för filmens karaktärer och oss i publiken. Vi översköljs av vackra bilder och snygga kameraåkningar. Fascinerande och suggestivt, men inte lättsmält. Den nästan tre timmar långa filmen kräver både koncentration och en vilja att släppa taget. 

Vi får följa Franz Jägerstätter (August Diehl) och hans hustru Fani (Valerie Pachner) som helst vill leva ett undandraget liv med sina barn i de österrikiska bergen, bruka marken, gå i mässan och sälja grönsaker på marknaden. I takt med att Franz kritik mot nazismen blir känd i byn, blir den lilla familjen alltmer utfryst. När han till slut blir inkallad vägrar han svära trohet till Hitler. Franz fängslas och förs så småningom till ett fängelse i Berlin. Hemma på gården kämpar Fani på med lantbruket med hjälp av sin syster Resie (Maria Simon), utstötta av byns förakt.

I möten med såväl olika myndigheter som kyrkans präster, får Franz rådet att ge upp sitt motstånd och göra som alla andra. Argumenten är desamma: Tror du din protest kommer att påverka något? Tror du ens någon kommer att få veta om den? Du kan väl bara låtsas, som så många andra? Men trots hotet om en dödsdom kan Franz Jägerstätter inte gå emot sin övertygelse.

Filmens utmanande fråga år: Om det ändå inte påverkar något i positiv riktning, och det får negativa konsekvenser för dig själv och dina närmaste – varför då följa ditt samvete? Det svar Malick tycks vilja ge är: det betyder mycket mer än vi tror och kan överblicka. Individers val och beslut påverkar i slutänden historiens gång, även om dessa tas långt borta från världshändelsernas centrum.

Filmen slutar med ett citat av författaren Georg Eliot om att världens fortsatta godhet delvis beror på handlingar som inte omtalas i historien. ”Att saker och ting inte är så illa för dig och mig som de kunde ha varit, kan vi delvis tacka dem för som troget levde ett undanskymt liv och nu vilar i obesökta gravar.”

En sorts moralisk fjärilseffekt vi inte kan förutse, men ändå har att räkna med.

FILM
A hidden life
Regi & manus: Terrence Malick

Genre: Drama 
I rollerna: August Diehl, Valerie Pachner, Maria Simon m fl

Premiär: 31 jan 2020
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.