Fängslande om relationer och livsfrågor på distans

De första ord som möter oss i filmen Orca är: ”I sömnen var allt glömt. Men då han slog upp ögonen och tanken hann ifatt, då kom han ihåg att utanför stugan, bortom bränningarna …” De är lätta att relatera till. I det tillstånd som råder just nu, där så mycket ställts på ända och är annorlunda, tvingas vi dagligen till ett slags ”reality check”, ett uppvaknande och en insikt om att ”nej, allt är inte som vanligt”.  

Orden kommer från Claes (Johan Rheborg), som läser ur sitt romanmanus för sin mamma Solveig (Marie Göranzon), som är inlagd på sjukhem för palliativ vård. Claes sitter hemma i sitt kök, samtalet sker via deras datorskärmar. Som nästan alla samtal i Orca, som beskrivs som den första svenska coronalångfilmen. Det syftar både på inspelningen – skådespelare ensamma vid sina skärmar – och berättelsen, där isoleringsläge råder och all kommunikation går via olika appar i telefoner, paddor och datorer. 

Trots sitt begränsade format är Orca fängslande från början till slut. Josephine Bornebusch har skrivit manus tillsammans med Gunnar Järvstad, regisserat och spelar en av rollerna. Än en gång visar hon vilken tonträff och tajming hon har när det gäller att skildra vår samtid med både ömhet och avslöjande humor. Till sin hjälp har hon ett imponerande uppbåd av skådespelare – som hon fick ihop med kort varsel då så mycket annat ställdes in i våras.

I Orca möter vi elva människor i den svenska storstadsmedelklassen som har möjlighet till självisolering och att arbeta hemifrån. Här finns den unga skådespelaren Igor (Gustav Lindh), hans bästis Hanna (Alba August) och hans agent Sofie (Tova Magnusson), terapeuten Allan (Peter Andersson), mode- och skönhetsinfluencern Vida (Vera Vitali) som ”trollas” av Ossian (Joel Spira), kocken John (Erik Johansson) som nu tvingas laga mat i sociala medier, medan hustrun Matilda (Josephine Bornebusch) med jobbet som ursäkt flytt hemmet. Efter hand vävs de olika berättelserna ihop och relationerna klarnar. 

Claes dotter Felicia (Rebecka Josephson), sitter ständigt framför sin dator och surfar på nätet, uppgiven över hur vi med berått mod driver jorden mot undergången. Hon tittar på naturfilmer och fascineras över späckhuggare, som sägs vara de mest sociala djuren. Det är deras latinska namn, orca, som gett namn till filmen. Vi människor är också högst sociala och behöver varandra för vår överlevnad – så hur klarar vi oss när vi tvingas leva isolerade?

Filmberättelsen speglar inkännande och trovärdigt hur vi delar samma existentiella behov och hur de i en sådan här kris blir tydligare än någonsin. I Orca exponeras en hel rad av våra grundläggande existentiella frågor – ensamhet, relationer, mening, död, kärlek, närhet, framtid, övergivenhet – på ett lågmält men tydligt och ibland överraskande sätt. Det är sorgligt och vemodigt, men också varmt och hoppfullt.

När miljöerna är så begränsade och samspelet så villkorat – en och en, vid varsin skärm – ställer det höga krav på såväl dialogen som skådespeleriet. Här är båda i toppklass.

FILM
Orca
Regi: Josephine Bornebusch
Manus: Josephine Bornebusch, Gunnar 
Järvstad
Genre: Drama
I rollerna: Johan Rheborg, Marie 
Göranzon, 
Vera Vitali, Gustav Lindh m fl
Streaming: Viaplay
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Ragna Jorming/Viaplay

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *