Drömmen om ett nytt liv

Världen styrs och definieras av de privilegierade. Det är de som har makten över berättelserna. Ofta är det rädslan för att mista privilegier, eller tvingas dela dem med andra, som styr vilka berättelser om ”de andra” som skapas och förmedlas.

I debatten kring migration och integration är det närmast övertydligt. Smutskastningen av flyktingar har blivit politiskt korrekt och pågår världen över – med stängda hjärtan och stängda gränser som följd. Berättelser och bilder väljs, skapas och sprids utifrån en tydlig agenda, på ett sätt som bara är alltför vanligt inom politisk propaganda. 

För den som verkligen är intresserad av hur världen ser ut och hur människor har det, lider dock dessa berättelser av stora trovärdighetsproblem. Inte minst på grund av ensidigheten och generaliseringarna. Men allra mest handlar det om perspektivet: Det är alltid någon annan som berättar om dessa människor; de får inte själva berätta sin egen historia, inte själva definiera vilka de är.

I USA ägnade den avgående presidenten både sin valkampanj och sina år i Vita Huset bland annat åt att demonisera illegala invandrare och andra papperslösa, inte minst dem från Mexiko och övriga Latinamerika. I hans berättelse var de alla inblandade i organiserad brottslighet och ute efter att utnyttja och rasera samhället. (Ingredienser som numera återfinns även i den svenska debattens beskrivningar.)

Den flerfaldigt prisbelönta filmen Los Lobos – spanska för ”vargarna” – skildrar just den grupp som Trump ägnat så mycket tid åt att svartmåla. Vi möter den unga änkan Lucía (Martha Reyes Arias) som tillsammans med sönerna Max och Leo (bröderna Maximiliano och Leonardo Nájar Márquez) lämnar hemlandet Mexiko för att försöka skapa sig ett bättre liv. De anländer med buss till den amerikanska staden Albuquerque, där de hamnar på ett nedgånget lägenhetshotell. Ett ostädat och slitet rum utan sängar blir deras första hem i det nya landet, det enda de har råd med. 

Av säkerhetsskäl måste de båda små pojkarna stanna i rummet medan mamman arbetar (ofta dubbla skift), med varandra och en enkel kassettbandspelare som enda sällskap. Lucía formulerar vilka regler som gäller, till exempel: stanna alltid på rummet, gå aldrig på heltäckningsmattan utan skor, ta hand om varandra och kramas alltid efter att ni bråkat. De får också i uppgift att lära sig några engelska ord. Som belöning hägrar löftet om ett besök på Disneyland – för barnen synonymt med drömmen om det nya hemlandet. 

Naturligtvis dröjer det inte länge förrän långtråkigheten tar överhanden. Ofta tittar Max och Leo ut genom fönstret, lika ofta tar de sin tillflykt till leken och fantasin; ett tema som återkommer är att de är ninjavargar som utforskar nya världar. Och naturligtvis blir det i längden omöjligt för två livfulla och nyfikna barn att alltid stanna på rummet.

De båda pojkarna bär upp filmen med sin totala närvaro och känns helt autentiska i sina roller. Vi välkomnas verkligen in i deras värld: oron, rädslan, konflikterna och känsloutbrotten – men också leken, nyfikenheten, förhoppningarna, tilliten och skratten. Ändå är det en film med förvånansvärt lite dialog. Det blir tydligt att ibland talar det outsagda högre än det uttalade. Max och Leos blickar berättar ofta allt som behöver sägas, och mer därtill.

Det blir också tydligt att starka historier inte behöver berättas med stora gester, högt tempo eller explicita grymheter. Los Lobos är påfallande lågmäld, avskalad, lekfull och ömsint, trots den dramatiska kontexten och de starka känslorna. Och ljuset tillåts vara starkare än mörkret.

Även om filmen är fiktion, bygger den på regissören Samuel Kishi Leopos egna erfarenheter av att som femåring komma till USA och tvingas stanna på rummet med sin lillebror medan mamman arbetade. Han har också intervjuat flera andra mexikanska invandrare, vars erfarenheter ofta visade sig vara väldigt likartade. I några sekvenser i filmen får vi möta dessa människor; tysta, blickande rakt in i kameran. Som en påminnelse: Vi finns. Våra liv borde räknas.

Det är dessa osynliggjorda människor som egentligen utgör verklighetens grundberättelse om illegal invandring och papperslöshet i USA: vanliga, hyggliga människor som försöker bryta sig loss från fattigdom och skapa en bättre framtid för sina barn. De har satt sin tilltro till ”den amerikanska drömmen” – men den visade sig ha formulerats av och för de redan privilegierade. De vars privilegier de nu tvingas jobba dag och natt för att bära upp.

Los Lobos är suggestiv och engagerande filmkonst på hög nivå. Drabbande och omskakande – men samtidigt ljus, empatisk och hoppfull. Visst är det en berättelse om klass, maktlöshet och orättvisa strukturer, men det ligger mest i det outtalade. Dess politiska sprängkraft ligger främst i att den vågar vara så djupt mänsklig. Vilket är talande i sig.

FILM
Los Lobos
Regi: Samuel Kishi Leopo
Manus: Samuel Kishi Leopo, Luis Briones, Sofía Gómez-Córdova
Genre: Drama
Medverkande: Maximiliano Nájar Márquez, Leonardo Nájar Márquez, 
Martha Reyes Arias m fl
Streaming: TriArt.se, SFAnytime.com
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Smorgasbord Picture House

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Recensioner, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *