Själfullt om livet och livfullt om själslivet

Livet, vad går det ut på? Vad är meningen? Vad är viktigt? Hur ska jag leva mitt liv här på jorden? Grundläggande existentiella frågor som människor brottats med i alla tider – och som filosofer, vishetslärare och andliga vägledare försökt och försöker formulera svar på. Lika vanligt är det kanske inte som tema i animerade familjefilmer i det kommersiella underhållningsformatet. Men det är just kring sådana frågor som Disney/Pixars nya storfilm Själen rör sig. 

Och egentligen bör det inte förvåna. Disney och deras Pixar Animation Studios har under många år skämt bort oss med toppkvalitativa animerade filmer – där de satt en hög standard inte bara för teknik och utförande, utan också för vilka teman och frågor som kan lyftas och speglas i det barnvänliga formatet. Inte minst i de filmer Pete Docter skrivit och regisserat – som Upp och Insidan ut – har existentiella och filosofiska teman fått stort utrymme. 

Så att Docter nu tar sig an själen är kanske bara följdriktigt. Sedan kan man fråga sig om det verkligen är själen han tar sig an? Det har gjorts ganska stor affär av att filmen tar upp metafysiska frågor som vad som händer efter döden – och innan livet – men det är tydligt att det inte är något huvudärende, utan främst ett berättartekniskt sätt att fokusera på det liv vi lever här och nu. Ett liv där det vi kallar själsliv är något centralt.

Här görs inget försök att närmare definiera vad själen egentligen är. Utgångspunkten är en ganska allmän föreställning om den som vår personlighets centrum. Och som något transcendent och odödligt – vilket väl också får betraktas som närmast mainstream. Även om man i möjligaste mån försökt undvika att stöta sig med olika religiösa föreställningar, säger erfarenheten att det nog ändå kan komma kritik från det hållet. Men, som sagt, filmens fokus är vårt liv på jorden – och den kommer med angelägna inspel till fortsatta samtal kring våra liv i en värld som visserligen är kaotisk, men samtidigt helt enastående fantastisk. 

Huvudpersonen Joe Gardner (Jamie Foxx) arbetar som musiklärare med ansvar för skolorkestern, men drömmer om en karriär som jazzpianist. Musiken är hans stora passion. Just när han äntligen får chansen att spela i ett etablerat band, under ledning av den hyllade saxofonisten Dorothea Williams (Angela Bassett), råkar han ut för en olycka.

När han på sjukhus svävar mellan liv och död börjar hans själ färdas mot Det Stora Efter (gestaltat endast som ett stort ljus) på något som liknar ett transportband. Men Joe vägrar acceptera sin död och lyckas på något märkligt sätt bryta sig loss och ramla in i Det Stora Före, den plats där nya själar förbereds för jordelivet. Där planteras de grundläggande personlighetsdragen och själarna ska sedan på Du-seminariet hitta sin särskilda ”gnista”, innan de är redo att fara till jorden och ta plats i en nyfödd människa.

Här möter Joe själen med nummer 22 (Tina Fey), som är filmens stora komiska karaktär och full av bitande och roliga one-liners. Filmens osannolika radarpar är därmed fött. 22 har på grund av sin egen motsträvighet missat åtskilliga chanser att fara till jorden, något som hon inte längre ser någon poäng med: ”Jag vet allt om jorden, det är inte värt besväret.” Dessutom, till Joes förskräckelse, gillar hon inte jazz, inte musik överhuvudtaget. Ändå är hon den som Joe hoppas ska hjälpa honom tillbaka till jordelivet och hans kropp på sjukhuset. 

Därmed kan historien börja på allvar, och mycket mer ska nog inte avslöjas om den, mer än att den blir såväl komisk och underhållande som gripande och tänkvärd – med flera oväntade vändningar. Som så ofta när berättelsen rör sig i flera dimensioner och på helt okänd mark, krävs ibland – och helt rimligt – en del nödlösningar och oklara slutledningar för att få ihop det hela. Som att det blir högst luddigt i försöken att skilja på vad som hör till hjärnan, kroppen och dess sinnen, och vad som är bundet till själen.

En central del i Själen är musiken. Förutom en massa underbar jazzmusik – det briljanta soundtracket har skapats av Trent Reznor och Atticus Ross – finns här fina skildringar av musiken som något sällsamt som kan påverka, inspirera, läka och uppfylla oss. En underliggande röd tråd, som är tydligare i den engelska titeln Soul, är syftningen på användandet av begreppet soul/själ inom musiken. Där ingår bland annat att musicerande kan försätta oss i ett inspirerat tillstånd av ”flow”. Något som dock tydliggörs inte är förbehållet musiker, utan kan förlänas alla som ger sig hän åt sin passion.

I slutändan ifrågasätter samtidigt filmen det medvetna jagandet efter ”flow” och ”peak”, liksom den sticker hål på vår karriärs- och framgångssträvan; för att landa i något betydligt mer jordnära och hållbart, där nyckelorden är närvaro och förundran. Till detta bidrar underbara skildringar av staden New York och dess myller av människor och aktiviteter – liksom flera fina dialoger och nyckelscener.                      

Det är en stor liten sak att en animerad film så starkt lyckas förmedla det verkliga livets skönhet och rikedom.

FILM
Själen
Regi: Pete Docter
Manus: Pete Docter, Kemp Powers, Mike Jones
Genre: Animerat/Familjefilm
Språk: Engelska/Svenska
Röster: Jamie Foxx, Tina Fey, Rachel House m fl (Svenska 
röster: John Alexander Eriksson, Emma Molin, Maria Möller m fl)
Streaming: Disney+
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Disney/Pixar

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *