Hejdlös satir över vår galna samtid

Regissören och manusförfattaren Adam McKays svarta komedi Don’t look up blev jul- och nyårshelgernas stora snackisfilm. Vilket inte är så konstigt: Den bygger på ett klassiskt katastroffilmsscenario vi alla känner igen – ett hot om jordens undergång – men med ett annorlunda upplägg. Lägg därtill en mängd stjärnskådisar och en samtidsskildring med hög igenkänningsgrad.

Att filmen älskas betydligt mer av publiken än av kritikerna är kanske inget att förvånas över. För visst kan Don’t look up beskrivas som en ganska yxig och ojämn historia som greppar över lite för mycket. Men jag tycker att kritiken om brist på subtilitet i satiren och övertydlighet i budskapet missar målet. För hur göra samtidssatir, när samtiden i sig själv är så galen och högljudd att varje försök att göra parodi på den riskerar att kännas som en dokumentär? 

Kate Diabisky (Jennifer Lawrence) är doktorand i astronomi vid Michigan State University. I sitt arbete med rymdobservationer upptäcker hon en tidigare okänd komet. När hon tillsammans med sin professor Randall Mindy (Leonardo DiCaprio) gör beräkningar kring hur nära jorden den kommer att passera, inser de att det kommer att bli en kollision.

Det handlar inte om ett mindre nedslag – utan om den totala katastrofen; utplånandet av allt mänskligt liv. Nedslaget kommer att ske om sex månader och 14 dagar. De slår larm, och tillsammans med NASA:s chef för Planetförsvaret, doktor Oglethorpe (Rob Morgan), beger de sig till Vita Huset för att informera presidenten.

När de efter lång väntan får träffa president Janie Orlean (Meryl Streep) och hennes stabschef, tillika son, Jason Orlean (Jonah Hill) blir inte reaktionen den väntade. Beslutet blir att ”sitta still i båten” och avvakta. De är mer bekymrade om röster i mellanårsvalet och hur de kan dra nytta, respektive skadas, för egen del av nyheten om kometen.

Diabisky och Mindy väljer då istället att läcka nyheten till medierna. En strategi som ger lika klent resultat, få verkar bry sig om den fasansfulla nyheten om vad som är på väg att hända. Såväl mediaskaparna som mediakonsumenterna är mer intresserade av kändisars privatliv och politikers sexskandaler än nyheter om planetens framtid. I sociala medier avfärdas kometen som fake news och Kate som hysterisk. 

Utan att avslöja för mycket, kan det som följer beskrivas som en minst sagt absurd charad. När techmiljardären Peter Isherwell (Mark Rylance) – en blandning av Elon Musk, Jeff Bezos och Mark Zuckerberg – dyker upp för att lösa problemet, förvärras vansinnet ytterligare.

Naturligtvis handlar Don’t look up egentligen om klimatkrisen och hur vi reagerar på den. Hur vi väljer att låtsas som att det inte kan vara så illa eller att allt kommer att lösa sig utan vår insats. Istället fortsätter vi kommersen och konsumtionen som vanligt, vi väljer vår egen verklighet oavsett vad fakta och vetenskap säger. 

Men filmen handlar om så mycket mer. För mig är den främst en hejdlös satir över vår samtid, en grotesk skrattspegel av en utveckling vi alla upplevt de senaste fem åren. Visst är det vi idag ser – polarisering, faktaresistens, extrem självcentrering, ökade klyftor, rasism, nationalism, uselt samtalsklimat och hot mot demokratin – följden av en utveckling som pågått längre än så. 

Men den här filmen hade varit obegriplig, snarast omöjlig, innan 2016 när Donald Trump blev vald till president. Då inleddes en ny era som de flesta av oss inte trodde var möjlig: en era då fakta och sanning inte längre är särskilt viktigt, i alla fall inte vägledande. Då allt bara är åsikter och känslor, vilka kan ändras från en stund till en annan.

Det är nog främst det som drabbar mig mest när jag ser filmen, som får skratten att fastna i halsen och vemodet att ta vid. Men det är en påminnelse som är viktig, som gör filmen angelägen att se. 

I filmens andra del, när uppgivenheten på många sätt tagit över, fördjupas personporträtten och här finns flera fina scener. Inte minst är Yule (Timothée Chalamet), den post-evangelikala killen som hittat en tro som nu är hans alldeles egen, en intressant karaktär som får en oväntad och helt ickeironisk roll inför mötet med det oundvikliga. Förutom filmens många igenkännande skratt och omskakande påminnelser, tar jag med mig hans bön om att försöka möta framtiden ”med mod och det öppna hjärtat acceptans”.

FILM
Don’t look up
Regi: Adam McKay
Manus: Adam McKay, David Sirota
Genre: Drama/Komedi
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl 
Streep, Cate Blanchett, Timothée Chalamet m fl
Stream: Netflix
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Humor, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *