Humoristisk återblick på den kristna rockmusikens guldålder

När jag ser den amerikanska dramakomedin Electric Jesus, seglar ett minne upp:

Det är kristen rockfestival på EFS-gården Svalkan i Stockholm i början av 1980-talet. I ett mellansnack i bandet Badmintons spelning säger sångaren Tomas Enochsson: ”Vi har kommit för att lira och underhålla. Inte för att evangelisera. Det finns det andra som gör bättre än vi.”

Idag är det kanske svårt att föreställa sig, men kommentaren orsakade en hel del rabalder. Ett kristet rockband som satte musiken främst, som såg som sin uppgift att spela bra musik och underhålla – inte att predika och evangelisera. Många blev upprörda.

Rockmusiken hade under 1970-talet långsamt accepterats i de svenska kyrkorna. Men villkoret var att musiken, det vill säga texterna, tydligt utgick från det kristna budskapet. En instrumentell syn på konst och kultur som är vanlig i många sammanhang. Men när man ser på rockmusikens intåg och plats i kyrkorna blir det synsättet närmast övertydligt: Musiken som ett verktyg, inte som ett värde i sig. Det är också en av utgångspunkterna för berättelsen i Electric Jesus.

På 1980-talet växte, såväl i USA som i Sverige, en stor rörelse fram kring kristen rock- och popmusik – med egna spelställen, festivaler och skivbolag. Jag var själv en del av den rörelsen. Rockband poppade upp i var och varannan församling, populära band och artister turnerade landet runt. I USA lever detta till viss del kvar, här i Sverige går det inte längre att riktigt se konturerna av en sådan rörelse eller bransch.

Electric Jesus utspelar sig under den kristna rockmusikens guldålder. Närmare bestämt 1986, det år då kristna metalbandet Stryper släppte den miljonsäljande skivan To hell with the devil. Regissören och manusförfattaren Chris White har hämtat stoff från sin egen församlingsuppväxt med tillhörande hängivenhet till den kristna rockscenen. Filmen är både en humoristisk skildring – det finns mycket som är tacksamt att göra parodi på – och en överraskande varm kärleksförklaring till den här genren och tiden. Lite som Spinal Tap möter Almost famous i en kristen kontext, om man så vill.

Vi möter tonåringen Erik (Andrew Eakle), ljudtekniker åt 316, ett hårdrocksband som gör succé på ett kristet ungdomsläger. In träder den entusiastiske rockpromotorn Skip Wick (Brian Baumgartner) som lovar att göra dem kända, ta dem på turné på olika kristna spelställen och ordna ett skivkontrakt. Framför allt vill han ge dem chansen ”att göra Jesus känd”. För det är ju det allt handlar om. Eller?

De ger sig snart iväg i en begagnad turnébuss med Skip vid ratten. De råkar ovetande få med sig pastorsdottern Sarah (Shannon Hutchinson) som vill rymma hemifrån. Hon visar sig vara en begåvad sångerska och får bli supportakt på turnén. Hon blir också Eriks första stora kärlek.

316:s karriär går spikrakt uppåt: studiotid bokas och de lovas en chans att spela förband på Mötley Crües och Strypers Heaven and Hell tour (en turné det ryktades mycket om en gång i tiden, men som aldrig blev av) – bara de lyckas gör en spelning som publiken på en ”vanlig” rockklubb gillar. Också en efterlängtad chans att äntligen få predika för dem som verkligen behöver det. Eller?

Det finns en tonträff i skildringen av den evangelikala miljön och den subkultur som skapades kring den kristna rockmusiken på 1980-talet, som skapar trovärdighet och igenkänning. (Samtidigt som mycket här säkert är helt obegripligt för den oinvigda.) En igenkänning som ofta lockar till skratt och ibland får mig att greppa skämskudden. Men här finns också något som berör. För även om Skip Wick och andra profitörers avsikter är tämligen uppenbara, finns här också mycket av oskyldig naivitet, ärlig tro och vilja att göra något bra med sitt liv.

Även om det hela kanske blir aningen tunt, tycker jag Chris White utifrån förutsättningarna skapat en rolig och sevärd film från ett sammanhang som sällan skildras. Dessutom med flera bra skådespelare. 

Och musiken är faktiskt riktigt bra! Ett plus är att skådespelarna själva spelar och sjunger. 316 består av ett gäng skickliga musiker och sångaren Michael, det vill säga skådespelaren Wyatt Lenhart, har en grym falsettröst. Musiken i filmen har skapats av Daniel Smith (Brother Danielson), med stor känsla för genren och ett visst mått av humor; musiken är proffsigt catchy – och de kristna hårdrockstexterna too much med sina krigsmetaforer. Även Shannon Hutchinson har en fin röst, som för tankarna till Maria McKee; vilket också styrs av låtvalet.

Electric Jesus är på många sätt en klassisk uppväxtskildring, om än i en annorlunda kontext. Tonårens vilsenhet, viljan att vara något speciellt, att synas, att få roa sig med kompisar, att få känna sig utvald, att få testa gränser, att bli kär … Vi människor är i grunden väldigt lika, och våra uppväxter är kanske mer lika än vi tror, trots att vi växer upp i olika sammanhang, subkulturer och rörelser.

Filmen mynnar ut i ett lågmält budskap om att det är lätt att missa det stora i att vi har varandra, att vi ger varandra uppmärksamhet och omtanke, att vi har roligt tillsammans – för att vi hela tiden tror att Gud vill att vi ska göra något annat, något svårare och mera storslaget. När Gud egentligen, för att citera filmens Sarah, ”bara är glad för att vi är glada och gör musik tillsammans”.

FILM
Electric Jesus
Manus & regi: Chris White
Genre: Drama/Komedi
I rollerna: Andrew Eakle, Brian Baumgartner, Shannon Hutchinson, 
Wyatt Lenhart m fl
Stream/hyra: SF Anytime, Apple TV, Youtube, GooglePlay m fl
Betyg: 3 (av 5)

Fotnot: Filmens soundtrack finns på Spotify.

Bilder: MPX/1091 Pictures

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Humor, Kultur, Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *