Tidlöst om utanförskap och längtan efter tillhörighet

Tidlöst är ett begrepp som vi ibland använder om det som är gammalt, men inte upplevs som daterat eller främmande för oss och vår samtid. Det kan gälla sådant som konst, kultur, design, mode, arkitektur, med mera. 

Här har konsten och kulturen i alla dess former en särskild förmåga att vara tidlös, då den ofta utgår från människans grundläggande livsfrågor och existentiella villkor – som tycks var desamma oavsett tid och årtal. Då kan 50, 100 eller 1000 år emellan oss vara oviktigt, vi berörs och känner oss tilltalade ändå. Ibland kan dessa verk till och med vara före sin tid, så att de bara blir mer aktuella ju mer åren går. Ibland uppstår också nya meningar och betydelser.

När musikalen West Side Story hade premiär på Broadway 1957 sågs den som något av en milstolpe, för att den trots underhållningsformatet vågade ge en tydlig kommentar till sin egen samtid. Men dess tidlösa teman om kärlek och hat, grupprivalitet och våld, utanförskap och tillhörighet har gjort att den spelats igen och igen i olika tolkningar och uppsättningar sedan dess. Den är fortfarande en av de mest älskade musikalerna och sätts just nu säkerligen upp i ett antal nya versioner runt om i världen.

Den är inte bara tidlös, berättelsen om etniska motsättningar, segregation och gängvåld är tyvärr ännu mer aktuell och allmängiltig idag än när musikalen skrevs. Och när Valentina (spelad av Rita Moreno) i den nya filmversionen av West Side Story ensam och sorgsen framför sången Somewhere, är det som att hon sjunger rakt in i våra oroliga och dystra marsdagar 2022, när människor på nytt får sin tillvaro krossad och flyr mot en oviss framtid. De välkända raderna får en ny mening och aktualitet: ”There’s a place for us, somewhere a place for us, peace and quiet and open air. […] Someday, somewhere, we’ll find a new way of living, we’ll find a way of forgiving.” 

När Steven Spielberg, en av Hollywoods absolut mest framgångsrika regissörer, fick idén att göra en nyinspelning av West Side Story, var det många som ifrågasatte hur klokt det var. Inte för att han skulle spela in en ny version av musikalen, utan för att han tänkte hålla sig till den älskade originalversionen.

I vågskålen låg att den hyllade film som kom 1961 baserad på musikalen belönades med hela tio Oscars och fortfarande av många betraktas som den ultimata musikalfilmen. Men när Spielbergs West Side Story hade biopremiär i december kom olyckskorparna på skam – och vid årets Oscarsgala i slutet av mars har filmen sju nomineringar, bland annat för Bästa film och Bästa regi. Nu finns filmen tillgänglig via olika streamingtjänster.

West Side Story är en Romeo och Julia-historia förlagd till Manhattans West Side i 1950-talets New York, där två rivaliserande ungdomsgäng – Sharks, bestående av nyinflyttade puertoricaner, och Jets, med medlemmar från fattig vit arbetarklass – bråkar om samma rivningshotade kvarter. 

På en skoldans träffas Maria (Rachel Zegler), lillasyster till Sharks-ledaren Bernardo (David Alvarez), och Tony (Ansel Elgort), villkorligt frigiven Jets-medlem. Den till synes omöjliga kärlek som uppstår är lika omedelbar som stark. Den ursprungliga Romeo och Julia-berättelsen är en tragedi. Detsamma gäller West Side Story, vilket var ovanligt när musikalen skapades; lyckliga slut var då något av en självklarhet. Men det tragiska till trots, finns här ett ljus och ett hopp i själva kärlekshistorien, liksom i de följder av tragedin vi bara kan ana.

Filmen följer urspungsmusikalen troget, det är endast på detaljnivå här finns en del ändringar och förbättringar. Det är snyggt, rappt och medryckande. Naturligtvis har filmens möjligheter utvecklats sedan 1961 och Spielberg har såväl stor erfarenhet som tillgång till alla tänkbara resurser. Detta märks inte minst i dansnumren, som ofta är överdådiga och makalöst bra.

Även om musikalformen har en del begränsningar i sitt format – det gäller att köpa den ständiga växlingen mellan uttrycken – har den också styrkor när det gäller att engagera, beröra och berätta. I West Side Story är dansen och koreografin lika viktig som sången, replikerna och skådespeleriet för att berätta historien. Vilket såklart är tacksamt för ett visuellt medium som film. 

Det klassiska sång- och dansnumret America, som i den gamla filmen utspelar sig på ett hustak, är här flyttat till New Yorks gator – och det är helt magnifikt. Till detta bidrar att det leds av Anita, Bernardos flickvän, som här spelas av Ariana DeBose, filmens klarast lysande stjärna. Hennes Oscarsnominering för Bästa kvinnliga biroll är högst välförtjänt.

Skådespelarna i de ledande rollerna gör överlag starka multiinsatser, som sångare, dansare och skådespelare. Ansel Elgort är det svagaste kortet, som inte riktigt lyckas fördjupa sin karaktär Tony. Hans motspelare, debuterande Rachel Zegler, är dock lysande som Maria. 

En fin detalj är att legendariska skådespelaren Rita Moreno, som spelade Anita i den tidigare filmen och fick en Oscar för det, här fått den nyskrivna rollen som Valentina, änka efter Doc som ägde den drugstore som är en central plats i berättelsen. Här är det Valentina som driver butiken.

Steven Spielberg går verkligen i land med sitt ”omöjliga” projekt och lyckas tillsammans med sin manusförfattare Tony Kushner aktualisera och tillgängliggöra den klassiska musikalen för en ny publik – och samtidigt skapa återseendets glädje hos oss andra. Det är uppenbart att uppdateringen är gjord med stor kärlek och omsorg, med en vilja till historisk trovärdighet och med dagens förståelse av vikten av sådant som mångfald, inkludering och representation.

Men det som slår mig mest är nog ändå att den ursprungliga berättelsen, liksom Leonard Bernsteins musik och Stephen Sondheims sångtexter, står sig så väl. Tidlöst var ordet.

FILM
West Side Story
Regi: Steven Spielberg
Manus: Tony Kushner, Arthur Laurents
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter: Stephen Sondheim
Genre: Drama/Musikal
I rollerna: Rachel Zegler, Ansel Elgort, Ariana 
DeBose, David Alvarez, Rita Moreno m fl
Stream: Disney+, SF Anytime, Viaplay
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Disney

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Kultur, Musik, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *