Har intervjuat Johanna Koljonen för Sändaren:
– – – – – –
Johanna Koljonen räds inte de jättestora frågorna, även om närkampen med dem gjort henne lite apokalyptiskt lagd. Nyfikenheten och kunskapstörsten är vägledande i hennes arbete i olika medier, liksom en önskan att göra det rätta.
Bild: Johannes Frandsen
Det går fort. Både när Johanna Koljonen pratar och när hon tänker. Ibland går det så snabbt att hon inte själv är helt medveten om stegen; ”det liksom kommer ett färdigt svar”. Hon kan då ta hjälp av skrivandet för att resonera igenom hur hon kom fram till svaret, för att formulera vad hon egentligen tycker och tror.
– Jag vet mina värderingar, men inte exakt vad jag tycker. Och när man skriver måste man vara mer strukturerad.
Förmågan att snabbt ta in ny information, lätt för att komma ihåg saker och en bra känsla för proportioner och metaforer – någonstans där försöker vi ringa in den begåvning som gjort Johanna Koljonen till en så efterfrågad programledare, skribent och föreläsare.
– Så handlar det förstås om hantverkskunnande. Jag har faktiskt jobbat sjukt mycket – och alltid varit en skrivande människa.
Den stora publiken fick upp ögonen för henne när hon 2010 vann tv-tävlingen På spåret tillsammans med Marcus Birro. Samma år var hon en av P1:s sommarpratare. Men det där är bara en liten del av spelplanen för denna energiska finlandssvenska, som flyttade från Helsingfors till Stockholm som 21-åring och som studerat engelska och litteratur vid Oxford University.
Radio är ett av hennes arbetsfält, hon har bland annat varit programledare i P3 Kultur. Hon är krönikör i Dagens Nyheter och i Fokus, skriver manus till serieromanen Oblivion high och jobbar på en bok om Carola. Bland annat. När vi träffas över en lunch har hon nyligen avslutat arbetet i årets Augustprisjury och på nytt borrat ner sig i Litteraturutredningen, där hon och de andra ledamöterna har regeringens uppdrag att analysera litteraturens ställning i vårt samhälle.
Johanna vill inte så gärna kalla sig journalist, föredrar ”kritiker och programledare”. Kanske får hon tänka om nu när hon tillsammans med Sofia Mirjamsdotter är nominerad till Stora Journalistpriset i klassen ”Årets förnyare, Interaktivt” för twitterkampanjen ”Prata om det” (#prataomdet). Den startade i svallvågorna efter Julian Assange-anklagelserna och handlar om gråzonerna mellan frivilligt sex och övergrepp, om könsstereotyper, roller och förväntningar. Det som började med några personliga rader från Johanna växte till ett omfattande offentligt samtal, både på twitter och i bloggar och andra medier. Hon beskriver starten som både ett ”infall i stunden” och ”lite avsiktligt”.
– Det handlade om två insikter: Den första var att om jag inte berättar om min erfarenhet så är jag en del av problemet, inte av lösningen. Det andra var att om vi verkligen vill åstadkomma något måste vi få många att berätta samtidigt.
Genom att så många skrev om sina erfarenheter lyckades man sänka skamtröskeln, vilket var ett av kampanjens viktigaste mål. För trots all sexuell frigjordhet har vi fortfarande märkligt svårt att prata om sex; om verkligt sex, om riktiga erfarenheter. Vi är därför utlämnade åt populärkulturens och den kommersiella marknadens normer och bilder.
– Vid ett panelsamtal nyligen ställde någon en väldigt bra fråga: ”Varför får man bara sexualundervisning i en ålder då man inte haft sex?”
I somras gick programserien Jättestora frågor med Johanna Koljonen i P3. Under tio veckor behandlades frågeställningar kring sådant som krig, rasism, klimatförändringar och döden.
– Jag tycker det är superviktigt att få jobba med P3, eftersom de vänder sig till en yngre publik. Det bästa som finns är att få göra smarta program för lyssnare som inte har så mycket bakgrundsfakta.
Johanna drivs av en stark folkbildarådra, men också av sin egen nyfikenhet och kunskapstörst. Något hon fått med sig hemifrån. Hon beskriver sina föräldrar som ”extremt allmänbildade” och hur böcker var en självklarhet under uppväxten, liksom filmer och museibesök.
– Min pappa var som jag; han kunde snöa in på något och sedan berätta utförligt om det kring matbordet. Det kunde handla om Finlands historia eller Gamla Testamentet. Allt som någon verkligen är intresserad av blir ju fascinerande!
Arbetet med de jättestora frågorna har medfört att Johanna Koljonen blivit, som hon säger, lite apokalyptiskt lagd. För ju mer information hon fick – om klimatet, ekonomin, de globala orättvisorna – desto mer insåg hon att framtidsutsikterna inte är särskilt lovande.
– Vi behöver bara några små katastrofer samtidigt, för att det ska bli riktigt ruttet under vår livstid … Och samtidigt är det på det stora hela problem som kan avvärjas om vi bestämmer oss för det.
Svaret på frågan hur hon hanterar att leva med den här vetskapen, blir att hon helt enkelt försöker göra ”det som är rätt”. Även om hon hela tiden hamnar i kompromisser, försöker hon så gott det går att leva ett medvetet liv: dra ner på konsumtionen, återvinna, undvika att flyga i möjligaste mån och använda den offentliga roll hon fått till något bra.
– Jag tror också att det enda som gör en lycklig är att leva i enlighet med sina värderingar. Men då måste man ju ta reda på vilka ens värderingar egentligen är!
Johanna pratar om vikten av rum i samhället där vi kan samtala om sådant – och nämner konfirmationsundervisning som ett bra exempel. Under tonåren deltog Johanna i kyrkans ungdomsverksamhet i Helsingfors. Hon var till och med hjälpledare i konfirmationen några år, men slutade när det började kännas skenheligt att lära ut en trosbekännelse hon själv inte helt kunde stämma in i.
– Med en viss sorg kan jag säga att jag gärna skulle vilja tro, men att det där sista språnget saknas… Jag brukar beskriva mig som en sekulär kristen.
Det kristna kulturarvet är viktigt för henne och hon menar att hennes livsfilosofi landar i någon sorts liberal kristendom. Solidariteten och kärleksbudskapet är avgörande för hennes värderingar.
– Det händer att jag ber. Då kommer jag in i metasamtal med mig själv: Varför ber jag om jag inte tror på Gud? Men man behöver inte ha svar på allting. Jag tänker att man kanske kan vara religiös utan att veta om det, att jag överanalyserar allting. Om jag var en person som tänkte och ifrågasatte mindre, då skulle det kanske vara lättare.
Kanske det. Men då skulle det inte vara Johanna Koljonen.
Uppdatering: Den 24 november tilldelades Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter Stora Journalistpriset i klassen ”Årets förnyare, Interaktivt”.
JOHANNA KOLJONEN
Ålder: 33 år
Familj: Föräldrar och syskon i Finland.
Aktuell: Nominerad till Stora Journalistpriset. Utkommer i december med Främling – en bok om Carola, skriven tillsammans med Andreas Ekström. Med mera.
Motto: Samma som Spindelmannen: With great power comes great responsibility.
Vardagen i det stora huset där de tre bor vävs ihop med Marthas tillbakablickar. Vi får följa hur det som först liknar ett kärleksfullt kollektiv inriktat på självförsörjande och odling visar sig vara en hårt styrd sekt under den karismatiske Patricks (John Hawkes) ledning. Medlemmarnas självständighet bryts ned, samhället runtomkring ses som ont, sekten har egna lagar, kvinnorna tvingas underordna sig männen, övergrepp ses som gåvor – ”vi delar med oss” – och döden som ”ren kärlek”.
