Sufjan Stevens på Cirkus

Var på en spektakulär konsert på Cirkus i Stockholm igår. Den amerikanske artisten Sufjan Stevens bjöd med sitt tiomannaband på en föreställning som inte liknar något annat. Till synes lekande lätt sammanvävde Sufjan och bandet spröd folkrock med tunga elektroniska dansbeats. Med projiceringar, ljuseffekter, rekvisita och dräkter på rymdtema skapade de en synnerligen visuell och mycket lekfull show.

Sufjan pratade en hel del mellan låtarna, och sa bland annat att hans senaste musik – som bygger mycket på rytmer, beats och ljudeffekter – var lite som en andra pubertet för honom: ”För när jag var 15 var jag otroligt pretentiös och längtade efter att bli 35.” Jo, ja… Men å andra sidan är det svårt att tänka sig något mer pretentiöst än gårdagens konsert på Cirkus. Härligt pretentiöst. Love it!

Här några bilder:

Publicerat i Bilder, Blogg, Musik | Lämna en kommentar

Polarpriset till Patti Smith

Idag meddelas att årets Polarpris går till Patti Smith och Kronos Quartet. Båda känns som värdiga vinnare, men det är Patti Smith som betytt mest för mig personligen. Tror jag har alla hennes skivor, och läste i vintras hennes magnifika självbiografi Just kids.

Polar-juryns motivering lyder: ”Genom att ägna sitt liv åt konst i alla former har Patti Smith visat hur mycket rock’n’roll det finns i poesin och hur mycket poesi det finns i rock’n’roll. Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har ändrat sättet en hel generation ser ut, tänker och drömmer. Med hennes unika artistsjäl bevisar Patti Smith gång på gång att folket har makten.”

Jag såg henne och hennes band på Cirkus för några år sedan, och det var en smått fantastisk konsert, inte för att den var spektakulär, utan för den oerhörda pondus Patti Smith utstrålade. Trygg i sig själv och sina erfarenheter behövde hon inte längre bevisa något, bara öppna sitt hjärta och ge sig hän åt konsten och kommunikationen. Det var en dynamisk konsert, där allt från viskningen till vrålet fick plats.

Hittade min recension i Trots Allt av Patti Smith-samlingen Land från 2002, där jag försökte ringa in lite av artisten Smith. Här kommer ett utdrag:

Det finns idag en hel del kvinnor inom rockmusiken. De senaste årens tjejer-med-gitarr-våg har rättat till en del av snedfördelningen inom den singer/songwriter-värld som så länge varit männens reservat. Här är för det mesta ’vackert’ det viktigaste sökordet. Joni Mitchell hyllas som själva urmodern, som den stora inspirationskällan och föregångaren.

Men det finns idag också en helt annan typ av tjej med gitarr, inom hårdrocken men framför allt inom den alternativa (vad nu det är?) rockmusiken. Här handlar det inte så mycket om vackert som om kraft och utlevelse – de två komponter som alltid varit två av rockens grundelement.

Även om hennes namn inte nämns med samma respektfulla vördnad som Mitchells, så har Patti Smith spelat samma viktiga roll för den alternativa rockens kvinnor. Hennes debutskiva Horses, producerad av John Cale, kom redan 1975, och räknas av en del som den första riktiga punkskivan. Vilket framför allt handlade om attityden, om att hon bröt med alla konventioner kring hur kvinnor i musikbranschen skulle vara och bete sig. Musikaliskt handlade det om ganska enkel gitarrock – dock med en konstnärlig dimension. I texterna fanns en tydlig poetisk kvalitet. (Hon gav ut diktböcker redan innan hon gav ut skivor.) Jämförelser med Dylan känns högst relevanta.

Allt det där upptäckte jag själv långt senare. När Patti Smith dök upp i rockvärlden var jag frikyrklig tonåring, och även om jag gillade att det började komma fram rocktjejer så överskred hon definitivt mina dåvarande gränser. Så skulle inte en sångerska se ut eller uppföra sig. (The Runaways var ungefär så långt min feministiska förståelse sträckte sig på den tiden.)

Jag minns att jag i slutet av 70-talet såg Patti Smith Group i en direktsänd ’nattrock’ från Tyskland, och högst motvilligt tvingades konstatera att det bitvis var stor rockmusik. Då hade hon erövrat mångas rockhjärtan med låten Because the night som hon skrev ihop med Bruce Springsteen till skivan Easter (1978).

Allt det där kommer tillbaka till mig när jag hör den nyutgivna, alldeles strålande samlingsskivan Land (dubbel-CD) – och småleende skäms jag återigen för min tonåriga brist på kvalitetskänsla. För det som så småningom gick upp för mig blir så uppenbart under den här odyseen genom hennes karriär:

Patti Smith är en av de riktigt, riktigt stora rockartisterna, en vars namn förtjänar att nämnas bland legender som John Lennon, Bob Dylan, Neil Young och Lou Reed. Skillnaden mot dessa manliga kollegor är att hon aldrig tappat i angelägenhetsgrad med åren, aldrig blivit trött och visionslös, aldrig politiskt konservativ eller cynisk. Kanske för att hon haft vett att under långa perioder hålla sig borta från rockbranschen då hon tyckt sig inte haft något att tillföra.”

Videon till Patti Smiths tolkning av Nirvanas ”Smells like teen spirits” från hennes album ”Twelve” från 2007.

Publicerat i Blogg, Krönikor, Musik | Lämna en kommentar

Identitet och utsatthet

Har i veckans nummer av Sändaren skrivit en reflektion från Existentiell Filmfestival i Falun, som jag tidigare berättat om här.

Nutidens avideologisering och brist på övergripande berättelser, liksom oviljan att ta ställning och tydligt stå för en viss värdering. Det var några av punkterna när skribenten och programledaren Johanna Koljonen sammanfattade årets existientiella filmfestival i Falun. Hon formulerade två frågor, så viktiga och omfattande att de kunde vara värda varsin egen filmfestival:

”Vem är det som väljer åt oss, när vi själva inte gör medvetna val?” och: ”Vad är det vi berättar när vi tror att vi inte berättar något särskilt?”

Johanna Koljonen var årets speciella ”festivalreflektör” tillsammans med författaren och filosofiprofessorn Lars Gustafsson. Koljonens kvicktänkta analys och stora samtidskunskap blev tillsammans med Gustafssons mångåriga existensgrävande en mycket lyckad kombination. Den snart 75-årige författaren påpekade, med glimten i ögat, för festivalgeneralen Tomas Axelson: ”Jag har trots allt skrivet ett tjugotal romaner om att inte veta vem man är!”

Lars Gustafsson citerade Gunnar Ekelöf: ”i verkligheten är du ingen” – och återkom flera gånger under festivalen till att människan är en process, ”en oavbruten förändring” och att vår identitet skapas i ett pågående samspel med omgivningen. Denna process – där identiteten konstrueras, dekonstrueras och rekonstrueras – blev tydlig i flera av filmerna.

Temat för festivalen i Falun den 13-15 april (den nionde i ordningen) var ”Identitet och utsatthet” och de filmer som visades kunde på olika sätt kopplas till detta tema. Hur formas vår identitet? Vad betyder tillhörigheten – i en grupp, ett sammanhang, ett samhälle – för vår självbild och för andras bild av oss? Vilken roll spelar dessa bilder i utsatta människors överlevnadsstrategier?

Utöver de särskilda festivalreflektörerna fanns bland de medverkande i år regissören Suzanne Osten, religionshistorikern Mattias Gardell, filmkritikern Fredrik Sahlin, skådespelaren och musikern Irma Schultz Keller, författaren Anneli Jordahl, kulturantropologen Michael Kurkiala, utrikeskorrespondenten Alice Petrén och barnläkaren Lars H Gustafsson.

I vår globaliserade värld verkar identitet bli allt viktigare och även orsak till konflikt. Efter två ”postkoloniala” filmer, Jaques Adiards En profet och Claire Denis White material, handlade funderingarna mycket om makt, främlingskap och etnicitet. Mattias Gardell framhöll i samtalet med Fredrik Sahlin och Alice Petrén att kolonisationen skedde med våld och att makten uppehållits med våld. Därmed har man präglat våldet på dem man kuvat, förtryckarna har blivit stilbildande för de förtryckta: i maktidentiteten ingår våldsutövning. Frigörelsen blir därför ofta våldsam.

Är det så att även kyrkan identifierar de svaga med deras svaghet? Det var en av många frågor som följde av Jessica Hausners film Miraklet i Lourdes om den MS-sjuka Christines pilgrimsresa till vallfärdsorten Lourdes. En lågmäld men omskakande film som väckte många tankar kring vår vilja att systematisera mirakler, men också om vår syn på sjukdom och svaghet. Irma Schultz Keller pekade i samtalet med Mikael Kurkiala på hur utsatta de handikappade i filmen är; helt beroende av andra människors hjälp – men också i händerna på andras förväntningar och förhoppningar.

I flera av festivalens filmer mötte vi utsatta barn och tonåringar. Bland annat i Michael Hanekes Det vita bandet, om händelser i en by i Nordtyskland före första världskriget. Efteråt handlade samtalet mellan Lars H Gustafsson och Suzanne Osten mycket om barnuppfostran. Från århundraden av ”svart pedagogik” – med skambeläggning, straff och hot om straff – till dagens betydligt friare fostran och mer jämställda syn på barn. Samtidigt finns idag en vilsenhet hos många föräldrar, en rädsla för att sätta gränser och vara förebilder. Det var denna vilsenhet Johanna Koljonen anknöt till när hon formulerade sina slutfrågor.

Det som utmärker Existentiell Filmfestival är goda samtal och kreativa möten. Ett antal medverkande gör personliga reflektioner kring filmerna, sedan släpps deltagarna in i samtalet. En form som fungerar mycket väl på den trivsamt intima festivalen.

_ _ _ _ _ _

Existentiell Filmfestival arrangeras av Högskolan Dalarna, Studieförbundet Bilda, Sigtunastiftelsen, Film i Dalarna och Filmcentrum.

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Grattis Willie Nelson, 78 år!

Idag fyller en av mina musikaliska hjältar år. Willie Nelson blir hela 78 år, men turnerar  fortfarande friskt och verkar vara vid god vigör. Här en inspelning från 1997, där han framför sin egen fantastiska Funny how time slips away (som för övrigt Elvis Presley spelade in). Observera  att han är omgiven av en rad andra countrystjärnor – Kris Kristofferson, Bobby Bare, Porter Wagoner m fl – som alla lyssnar med tydlig beundran på Willie.

Kolla också gärna in min artikel om Willie Nelson på Indrag. Den är framförallt full av fina bilder tagna av David Berjlund i samband med Lasse Lindfors intervju med Willie vid legendens spelning på Cirkus i Stockholm förra året.

Publicerat i Blogg, Musik | Lämna en kommentar

Tragik är granne med komik

När skrattkramperna lagt sig efter att jag bevistat teater- och humorgruppen Klungans senaste succéföreställning Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, försöker jag sammanfatta vad jag sett och hört. Det är inte lätt, då det här gängets bravader inte enkelt låter sig beskrivas. De har närmast uppfunnit en helt egen genre, där västerbottniska skrönor möter intellektuell satir, där dialektal humor möter en utflippad, absurd lek med proportioner och förutsättningar.

Så vi börjar i fakta: Klungan kommer från Umeå och består av Sven Björklund, Mattias Fransson, Olof Wretling och Carl Englén. De har satt upp ett tiotal föreställningar, bland annat Stämning, Jag är en fågel nu och Det är vi som är hemgiften (sändes nyligen i SVT). De ligger också bakom humorprogrammet Mammas nya kille i P3 och SVT-serien Ingen bor i skogen. I Det är vi som är hemgiften (2008) inledde de ett samarbete med koreografen Birgitta Egerbladh. Samarbetet fortsätter i den nya föreställningen – vilket bland annat gör att de olika karaktärernas kroppsspråk nu och då övergår i en dans lika kantigt hämmad som stiliserat intensiv. Därmed kan jag också lägga begrepp som ”visuell” och ”koreograferad” till mina försök att beskriva det de gör.

Se oss flyga… hade premiär på Sagateatern i Umeå, där den spelades hela februari. Sedan en månad på Dansens Hus i Stockholm och en vecka i Umeå igen, denna gång på NorrlandsOperan. I höst väntar nya spelplatser, med start på Kulturens Hus i Luleå i september.

Föreställningen bygger liksom de tidigare på en rad fristående scener, dock färre och längre denna gång. Här finns ett löst familjetema. Mycket utspelar sig i köksmiljö (renskalad och snygg scenografi av Ulla Karlsson), så man skulle kanske kunna sätta etiketten ”diskbänksabsurdism” på det som utspelar sig på scenen. För i botten finns hela tiden en plågsam realism, som sedan tar sig de mest absurda uttryck.

Se oss flyga… handlar om ensamhet, sorg, anpassningsproblem och bristande kommunikation – men kanske framförallt om oförmågan att hantera sitt liv, att ”ta tag” och gå vidare. Än en gång möter vi en rad fumliga, tragiska, misslyckade, ofta ganska självömkande män. Alla gestaltade med en anmärkningsvärd omsorg och kärlek. En del figurer känns igen – som sjukpensionären Lars Stenberg, som här tar oss med till sin fantasivärld, och nycirkusartisten Katla, som får reda på sanningen om sin familj. Här finns också Gossen som beslutat sig för att bli vuxen, men som är rädd för ”ansvarsbiten”. Liksom Lacken, som ger sig på ”släktenforskning” för att finna ut varifrån han fått ”sämsttendenserna”.

Det finns likheter mellan Klungans scenkonst och Roy Anderssons filmskapande: de rör sig båda kring tragiska, tilltufsade människor och humorn är ofta svart. Båda präglas också av ett tydligt klassperspektiv, även om Klungan inte tycks ha Anderssons vilja att göra politik av det.

De skratt Klungan framkallar är aldrig elaka eller hånfulla. Ibland vill de fastna i halsen, men för det mesta bryter de sig loss i befriande gapskratt. Ofta är det igenkänningens och medlidandets skratt. Inte sällan är det också överraskningens skratt, då det som kanske framförallt kännetecknar Klungan är oförutsägbarheten – deras historier kan ta de mest oväntade vändningar.

Klungan väjer inte för livets tragik utan satsar på konfrontation och överdrifter av det svåra och svarta. Det tilltalande med en så utpräglad tragikomik är att den är så mänsklig, så … sann. För det August Strindbergs ”det är synd om människorna”, Leonard Cohens ”there’s a crack in everything” och Paulus ”alla har syndat” har gemensamt är att de uttrycker en erfarenhet av livet och människan vi alla på djupet delar. En svärta, en brustenhet som står i bjärt kontrast till de ljusa och vackra sidor av livet och världen vi försöker hålla fast vid. Ett glapp vi måste våga erkänna och hitta sätt att hantera.

Där kan humorn i sina bästa stunder vara en fantastisk hjälp. I Klungans sällskap kommer skrattet som en befrielse, som nåd och avlösning. Som något som vrider proportionerna rätt.

Bilder: Andreas Nilsson

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Kultur, Teater | Lämna en kommentar

Religion och humor

Medverkade idag på förmiddagen i radioprogrammmet Tro i P4 med Elin Ek. Temat var humor i de tre abrahamitiska religionerna: judendomen, islam, kristendomen. Här kan du lyssna på programmet:

Publicerat i Blogg, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Att gilla eller inte gilla läget – det är frågan

Har i veckans nummer av Sändaren skrivit denna text, där jag funderar kring fenomenet att vi ständigt uppmanas att ”gilla läget”.

Det finns en klassisk seriestripp där en man sitter fast med ena foten i en igenslagen dörr. ”Foten i kläm?” frågar en person som går förbi. Den fastklämde sträcker på sig och säger med ett tillkämpat stort leende: ”Jajamen!!” Idag skulle man nog säga att han gillar läget. För de senaste åren har vi uppmanats att gilla läget av allt ifrån psykologer och coacher till företagsledare och politiker. Alltmedan Tomas Ledin uppfordrande nynnat: ”Man måste gilla läget, gillalalala läget. Ja, man får tänka på nåt annat.”

Från början var ”gilla läget” en militär term, en klok strategi för hur man ska hantera en till synes hopplös situation. Då gäller att först acceptera omständigheterna – och sedan försöka göra det bästa för att förändra den ”omöjliga” situationen. Men i takt med att uttrycket börjat användas i allt fler sammanhang har betydelsen kommit att förskjutas. För många quick fix-profeter tycks ”gilla läget” innebära att man ska ta emot allt som händer ­– även det uppenbart negativa – som något bra. Som han med foten i kläm. I andra sammanhang, som inom politiken och näringslivet, betyder det ofta att lyda, vara lojal och inte protestera. Inte minst i samband med omorganisationer, neddragningar och utförsäkringar.

Men alltfler tycks nu protestera mot att gilla läget på de sätten. Se bara på människorna i de nordafrikanska länderna, som så uppenbart slutat gilla läget och beslutat sig för att förändra det. Här i väst har den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich tryckt hårt på ”ogilla”-knappen med sin bok Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande (nyss utkommen i pocket). Hon menar att positivt tänkande i grunden är bra, men varnar för att det också kan bli till en tvångströja, något som förnekar och förlamar: ”Hur ska vi kunna förvänta oss att förbättra vår situation utan att ta itu med de faktiska omständigheter vi befinner oss i?” För att kunna välja och agera måste vi också ha ett kritiskt tänkande. I boken granskar hon den verklighetsfrämmande positivism som ledde till en global finanskris. Hon berättar också hur hon av läges-gillare uppmanades att ta emot sin bröstcancer ”som en gåva”, och hur fel det rådet tog.

I ett kapitel går Ehrenreich hårt åt den ”positiva teologi” som kommit att prägla flera amerikanska kändispredikanter och megakyrkor, där tro mäts i framgång och hälsa. Hon konstaterar att budskapet inte skiljer sig nämnvärt från det sekulära positiva tänkandet om att du kan få allt du vill – bara du tror, det vill säga: tänker positivt. Den cyniska baksidan är också densamma, oavsett om ”gilla läget”-mentaliteten kläs i religiösa termer: Det är ditt eget fel om det inte går bra för dig i livet.

I Frankrike såldes diplomaten Stéphane Hessels lilla skrift Indignez-vous! (fritt översatt ”Bli upprörda!”) i närmare en miljon exemplar på bara tre månader i höstas. En svensk översättning lär vara på gång. I den uppmanas vi att sluta gilla läget och börja engagera oss mot nedskärningar i välfärden och försämrade mänskliga rättigheter. I Sverige har boken lyfts fram och hyllats av skribenter som Bodil Malmsten och Göran Greider. Malmsten skriver i Dagens Nyheter att ”likgiltigheten, frånvaron av vrede, är ett hot lika stort som det hot vi borde vredgas över”.

Att försöka se positivt på tillvaron, trivas med sig själv och erkänna de spår som åren sätter i våra kroppar är både sunt och viktigt. Vi behöver lära oss att acceptera både läget och oss själva – där har självhjälps-psykologerna en viktig poäng. Men om det innebär att vi lägger locket på för det som vi faktiskt vill förändra och det som verkligen bör förändras, då blir det fel. Detta gäller både på ett samhälleligt och ett personligt plan. För som komikern John Cleese brukar säga: ”Man behöver inte vara Dalai Lama för att tala om för människor att livet handlar om förändring.”

Kanske är det ökande intresset för KBT (kognitiv beteendeterapi) ett tecken på att vi faktiskt inser det och nu börjar återerövra innebörden av att gilla läget. För KBT fokuserar på förändring. Idag behandlas inte bara ångest och depression framgångsrikt med denna behandlingsform, utan även sådant som ätstörningar, stress och relationsproblem. KBT utgår från att förändring är möjlig, men att vi först måste acceptera oss själva och de problem vi har.

Ett annat sådant positivt exempel är den så kallade Recovery-rörelsen (där bland annat AA ingår) som hjälpt och hjälper många människor till en ny start i livet med sitt tolvstegsprogram. Rörelsen hjälper idag inte bara missbrukare utan också människor med andra svårigheter. Som en del i programmet ingår att stava på den insiktsfulla ”Sinnesrobönen”, som i all sin enkelhet faktiskt sammanfattar den ursprungliga gilla-läget-strategin:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
– och förstånd att inse skillnaden.”

Publicerat i Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Existentiell Filmfestival

Har varit på Existentiell Filmfestival i Falun. Text kommer i Sändaren. Festivalen var som alltid väldigt bra och inspirerande. Årets tema var ”Identitet och utsatthet”. Winter’s bone, Det vita bandet, En profet, White material, Fish tank och Miraklet i Lourdes var några av de filmer som visades och diskuterades. En rad spännande medverkanden ledde samtalen. Bland andra:



Johanna Koljonen, Lars Gustafsson, Mattias Gardell, Alice Petrén, Fredik Sahlin.

Publicerat i Bilder, Blogg, Kultur | Lämna en kommentar

När det rationella möter det oförklarliga

Fick uppdraget att skriva en reflektion/analys över Mikael Håfströms nya film ”Ritualen” åt Dagen Kultur. Egentligen inte min typ av film, men den gav mig en hel del tankar. Inte minst det bemötande den fått.

Den som säger att Djävulen inte finns går nog inte på bio. För där lever han i bästa välmåga. Ibland bär han horn, ibland Prada. Ibland tar han gestalt av en barfota Peter Stormare i vit kostym, ibland uppträder han som en förförisk Elizabeth Hurley i rött raffset. Ja, mörkrets furste återfinns betydligt oftare i Hollywoods rollistor än hans ständige kombattant Gud Fader. Förmodligen beroende på den klassiska problematiken att det är lättare och mer spännande att skildra ondska än godhet.

De flesta filmrecensenter tror dock inte på Djävulen. Knappast på Gud heller. De verkar inte heller särskilt intresserade av teologi, religiös tro eller religionspsykologi. Annat än som en utsmyckning, en accessoar, något för rollfigurer att diskutera medan den riktiga storyn pågår. Eller som något att bygga konspirationsteorier kring.

Efter att ha sett den svenske regissören Mikael Håfströms nya Hollywoodfilm Ritualen läser jag en mängd recensioner. Filmen handlar om exorcism, djävulsutdrivning. Ett vid det här laget välbekant tema för biopubliken, där William Friedkins Exorcisten från 1973 – med Max von Sydow i rollen som Fader Merrin – tycks ha satt en standard för all framtid. Oavsett om det är i svensk, amerikansk eller brittisk press, blir Ritualen överlag tämligen sågad, främst med hänvisning till att den inte är tillräckligt läskig för att vara skräckfilm. Men också med hänvisningar till genrens klichéer – en del menar att filmen har för många, andra att den har för få (jämfört med till exempel Exorcisten) – och till svaga skådespelarinsatser i några av rollerna.

Nästan ingen reflekterar över filmens frågeställningar om andlighet, tro, tvivel och vetenskap. Någon enstaka recension nämner att den tar upp frågan om inte psykiatri är mer på sin plats än böner, vigvatten och krucifix för att hjälpa dem som tycks ”hemsökta”. Alla skribenter verkar redan från början ta för givet att detta med Djävulen bara är en myt, en saga, och att berättelser om demonutdrivning därmed är fabrikationer eller går att förklara på rationellt vis. Denna utgångspunkt delar de sekulära recensenterna säkert också med stora delar av biopubliken. Därmed återstår att se om ytan, storyn, skapar tillräckligt med spänning, skräck och underhållning.

Jag har egentligen ingen anledning att gå i polemik med deras övertygelse. Men den skapar uppenbarligen blinda fläckar i synfältet i mötet med en historia med en helt annan grundförutsättning. En förutsättning som kan formuleras ungefär såhär: Det finns sådant som är svårt att förklara med våra vanliga referensramar. Det finns också mycket i den här världen som bara kan beskrivas som ondska, såväl uppenbar som mer sofistikerad. Finns det i vår modernt rationella värld någon anledning att tro att denna ondska kan manifestera sig i en konkret, personifierad form? Och finns det i så fall också en personifierad godhet som är starkare än denna ondska? Har man redan avfärdat dessa frågor som ”avklarade” och irrelevanta, då blir det förstås svårt att se Ritualen som annat än ännu en skräckfilm.

Men det säger också något om grundproblemet i det offentliga samtalet om religion idag. Eftersom religion – liksom konst – bara kan förstås ”inifrån”, måste det finnas en vilja till förståelse för dess grundförutsättningar om den meningsfullt ska kunna diskuteras. (Sedan är man förstås fri att i sitt eget liv förkasta eller bejaka dessa.)

I ”Ritualen” möter vi den katolske prästkandidaten Michael Kovak från Chicago, spelad av Colin O’Donoghue, som tappat tron och därför vill avsluta sina studier. En av hans lärare övertalar honom att istället åka till Vatikanen i Rom för en kurs i exorcism. Kanske ser han i Michaels skepticism en tillgång i mötet med det till synes övernaturliga.

På kursen intar han en öppet ifrågasättande attityd, och läraren Fader Xavier (Ciarán Hinds) ber honom uppsöka Fader Lucas, en erfaren exorcist. Fader Lucas, spelad av Anthony Hopkins, är en ganska cool och lågmält kaxig typ. Han inbjuder Michael att närvara när han tar emot en 16-årig gravid flicka som tros vara besatt. Michael blir inte övertygad, i hans ögon är det en psykotisk flicka som blivit svårt traumatiserad efter att fadern våldtagit henne: ”Hon behöver en terapeut, inte en exorcist!” Detta blir början till en rad upplevelser där Michael tvingas omvärdera sin syn på världen, sig själv och sin egen historia.

Inte heller jag tycker att Ritualen är en särskilt bra film, men finner den betydligt intressantare än genomsnittet i genren. Visst finns här många klichéer, men vi slipper en del av de mer extrema och uttjatade effekterna. På ett ställe säger också Fader Lucas till Michael: ”Vad väntade du dig, snurrande huvuden och ärtsoppa?” med en ironisk blinkning till Exorcisten.

Det är en klart barnförbjuden film och inget för lättskrämda, men ändå ingen klassisk skräckfilm med syfte bara att skrämma. Här pågår ett överraskande respektfullt samtal om tro och tvivel, om hur vi ska förhålla oss till ondskan och det oförklarliga. Måste vi verkligen kunna förklara allt? En nyckelreplik i filmen är det som Fader Lucas säger till Michael efter deras första möte: ”Det intressanta med skeptiker och ateister är att de alltid efterfrågar bevis. Frågan är vad de skulle göra om de faktiskt fann dem?”

När filmen når sitt slut blir det också uppenbart, det som varje troende vet, att tron inte söker bevis – utan erfarenhet. Att tro är att välja ett tolkningsmönster för den personliga erfarenheten av världen.

Publicerat i Film, Kultur, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Tro i P4

Har idag medverkat i inspelningen av radioprogrammet ”Tro i P4” med Elin Ek. Det blir tre program om de abrahamitiska religionerna. Jag deltar i det andra, som handlar om religion och humor. Jag medverkar i ett studiosamtal – som leds av Elin – med judinnan Elisabeth Nachman, muslimen Fazeela Selberg Zaib och religionshistorikern Christer Hedin. Programmet sänds på Annandag påsk. I P4 alltså.

Bild: Elin, Elisabeth & Christer.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar