Författaren Steve Earle

Postat den 4 juni, 2011 av Magnus

Läser just nu Steve Earles första roman, som släpptes samtidigt som hans nya skiva i våras och som har samma titel: ”I’ll never get out of this world alive”. Jag är helt fast i den underbara och varma historien om den tilltufsade och missbrukande doktorn ”Doc” Ebersole i San Antonio 1963. Doc hemsöks regelbundet av Hank Williams ande, men framförallt möter han den unga mexikanska flyktingflickan Graciela som tycks ha helande krafter. När Doc och Graciela besöker en liten katolsk kyrka – strax efter att de fått höra om mordet på John F Kennedy ett par mil bort – beskriver Steve Earle de bedjande människorna i kyrkan både vackert och insiktsfullt såhär:

”Row after row of tiny candles struggled for oxygen in blackened glass votives casting Halloween-colored shadows that danced on the edge of the darkness. Each was a personal beacon kindled by the hand of an individual believer in hopes of opening a private channel for communication with his or her God. They came and lit their candles and then they sank to their knees and silently waited. Not for a sign or a miracle, for these were not Sunday Christians offering up foxhole prayers. Most had prayed every day of their lives, and they knew no such vulgar display was forthcoming. They expected no remedy. No answers. They prayed only for affirmation, the peace that comes from unconditional and unwavering faith. It was enough to believe that God indeed heard them cry out in their hour of darkness.”

Publicerat i Blogg, Böcker, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Ny skiva från Denison Witmer

Postat den 1 juni, 2011 av Magnus

Min gode vän Denison Witmer har just släppt en ny skiva, The ones who wait. Här ett litet klipp ur en amerikansk tv-show, där han sjunger låten Hold on från skivan – samt visar upp sin nyodlade mustasch… Denison får efter låten chansen att berätta om varför han just nu bär denna (tveksamma) ansiktsprydnad och vad hans hustru Jennie tycker om den…

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Silver

Postat den 31 maj, 2011 av Magnus

Idag firar Majsan och jag silverbröllop. 25 år av kärlek. Fortfarande lika kära. En nåd.

Publicerat i Blogg, Personligt | Lämna en kommentar

Varmt & generöst med Emmylou Harris

Postat den 25 maj, 2011 av Magnus

Igår kväll på Cirkus i Stockholm. På scenen: Emmylou Harris och hennes The Red Dirt Boys. En generös och varm konsert, som efter några låtars uppsjungning tog sig till att i all sin anspråkslöshet bli en höjdare – ibland briljant, ibland ”bara” bra. Jämfört med hennes förra besök i Sverige fanns det mera energi i såväl bandet som Emmylou. Kanske berodde det på den magnifike nye gitarristen Will Kimbrough. Trots att detta bara var hans andra konsert med bandet, kändes han som centralgestalten i gänget och spelade lika rutinerat som lekfullt. Emmylous röst var i vanlig ordning makalös; den patina som kommit med åren har bara gjort den ännu bättre. Vi fick en hel rad med låtar från hennes nya skiva Hard bargain, låtar som överlag fungerade väldigt bra och till och med växte live: My name is Emmett Till, och Darlin’ Kate var minst sagt ståpälsframkallande. Men i vanlig ordning bestod största delen av konserten av låtar från hela hennes långa karriär. Bland höjdpunkterna: Tulsa queen, The pearl, Boulder to Birmingham, Red dirt girl, Get up John, Shores of white sand, Every grain of sand, Going back to Harlan.



Publicerat i Bilder, Blogg, Musik | 1 kommentar

Som The Byrds på speed

Postat den 21 maj, 2011 av Magnus

Det kanadensiska bandet The Sadies bjöd på en smått häpnadsväckande konsert på Prisma i Örebro igårkväll. Deras på skiva betydligt softare countryindierock blev live till en energisk urladdning, en riktig rock’n’roll-käftsmäll. Dock utan att nånsin tappa fokus på låt och melodi. Bröderna Dallas och Travis Good bjöd på glimrande gitarrer och skön stämsång, och bandet framstod som något av The Byrds på speed. Framför den hårt svängande rytmsektionen med Sean Dean på ståbas och Mike Belitsky på trummor, agerade bröderna med pondus, lekfullhet och charm. Dallas i rollen som den lite coolare och Travis som den med en närmast aggressiv attack i sitt framträdande. Låtarna knöts ofta ihop av korta intensiva instrumentala stycken, vilket gjorde att tempot hela tiden hölls uppe och vi i publiken hölls i ett fast grepp. Som någon uttryckte det: ”Min haka åkte ner vid första ackordet, och blev sedan kvar där hela konserten.”


Publicerat i Bilder, Musik | Lämna en kommentar

Titta, de är rika!

Postat den 16 maj, 2011 av Magnus

Skriver spaningar i tidningen Kattis & Co. (Förutom text, rutor med exempel och kul Google-sökningar i ämnet mm.) Min spaning i aprilnumret handlade om att vi är så intresserade av att titta på dem som är rika. Då formen på uppslaget ändrades (till det bättre!) var texten tvungen att kortas för att få plats i det nya formatet. Men här är den i sin ursprungliga form.

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vem vill bli miljonär? Den frågan ställde Bengt Magnusson gång på gång i tv-programmet med samma titel. Och de flesta av oss viftar säkert fortfarande ivrigt med handen och ropar ”jag!”. För vem vill inte ha mycket pengar? Pengar ger frihet, trygghet, handlingsutrymme. Eller som Woody Allen brukar uttrycka det: ”Rikedom är bättre än fattigdom, om inte annat så av ekonomiska skäl.”

Pengar må vara en sak. Men frågan är varför vi tycks vara lika intresserade av att studera andra som är rika, som att själva bli det? För vi älskar uppenbarligen att titta på och läsa om rika människor. Tv-tablåerna har de senaste åren fyllts av program om förmögna människor som visar upp sina hem och sina liv. Det är Hollywoodfruar och andra välbeställda fruar, lyxvillor som ska visas upp och lyxrenoveras, dokumentärer om att vara ung och rik i Sverige och komediserier om att det minsann inte är alltid så roligt att ha pengar – och nu senast hemliga miljonärer som ska leva som fattiga så länge som en hel vecka. Och i varje upptänkligt program den oförargliga Maria Montazami som ska var med för att … ja, för att hon är rik.

Det finns numera också en rad bloggar som handlar om hur det är att vara rik och hur man blir det. Under bloggnamn som ”Miljonär innan 30”, ”Hur jag blev rik” och ”Pengar och cash” skrivs det om pengar, smarta klipp och hur underbart det är att vara rik. Och vi läser.

Så Agnetha Fältskogs 80-talshit It’s so nice to be rich från filmen P & B är precis lika aktuell idag: ”Young, smart, handsome, and rich, rich, rich, rich… To dress up in the mink again, and swim in the pink champagne.” Sången ackompanjerar vårt samhälle som ett soundtrack – och för varje år med allt mindre ironi.

Förr sa man att ”det är fult att vara rik i Sverige”. Vilket väl knappast var sant, men det var i all fall mera hemligt att vara rik förr i tiden. Miljonärer skröt inte på samma sätt om sin rikedom, och ville man veta vem som var förmögen fick man tålmodigt bläddra i taxeringskalendern. Idag tycks miljonärerna mera villiga att själva basunera ut sin rikedom och sin livsstil. Om inte, hjälper gärna kvällspressen till. Löpsedlar av typen ”Sveriges 25 rikaste”, ”Se vilka som är miljonärer i Sundsvall” och ”Så kan du se hur mycket din granne tjänar” är snart lika vanliga som de om allt det som kan vara dold sjukdom.

Men varför är vi då så intresserade av andras rikedom? Låt oss först slå fast att det inte behöver vara något fel med nyfikenhet. Den ligger i vår natur och behövs för att vi ska lära oss nya saker – som professorn och författaren Stefan Einhorn brukar påpeka när han skriver och föreläser om ”konsten att bli klok”. Nyfikenhet leder till en önskan att titta på hur andra gör. Vilket mediaindustrin förstås vet att utnyttja med alla realityserier, dokusåpor och dramadokumentärer.

Att så många vill titta just på rika människor kan bland annat handla om identifikation. Vi identifierar oss nämligen inte bara med dem som är som vi, utan också med dem som är som vi skulle vilja vara. I sin bok Public opinion skriver kommunikationsprofessorn Vincent Price att vår ”sociala identitet” bland annat kommer från de grupper vi beundrar.

Men smygtittandet kan också fungera som en bekräftelse på det vi innerst inne redan vet: att pengar inte automatiskt ger ett problemfritt och lyckligt liv. Succén för komediserien Solsidan (2 miljoner tittare!) bygger nog till stor del på att vi ser att välbeställda par i ett ”rikemansområde”, har samma problem och nojor som alla andra – men att de också har problem som beror just på deras rikedom. Det är både av igenkänning och lättnad vi skrattar hemma i soffan: ”Rika, visst, men inte speciellt lyckliga… de heller.”

För intresset för lycka verkar just nu vara lika stort som det för rikedom. Hur hänger då dessa ihop? Filosofen och forskaren Bengt Brülde hävdar i sin bok Hur viktigt är det att vara lycklig? att när vi väl har så att vi kan leva ett gott liv, blir vi inte lyckligare av mera pengar. Vi kan tvärtom bli mindre lyckliga. Men forskningen ger inget entydigt svar.

Så vårt intresse av att smygtitta på rika människor kanske helt enkelt är vår egen lyckoforskning: Ska vi kämpa för att bli ännu rikare – eller ska vi söka lyckan någon annanstans?

Publicerat i Krönikor | 1 kommentar

Kossa, kossade, kossat

Postat den 12 maj, 2011 av Magnus


Publicerat i Bilder | Lämna en kommentar

Mer om Polarpriset

Postat den 12 maj, 2011 av Magnus

Skrev lite här om Patti Smith och Polarpriset häromdagen. Har också skrivit några rader om årets Polarprisvinnare i veckans nummer av Sändaren:

– – – – – – – –

Årets mottagare av Polarpriset är Patti Smith och Kronos Quartet, båda hemmahörande i USA.

Patti Smith har haft en banbrytande roll inom rockmusiken, inte minst som förebild för andra kvinnliga musiker och mängder av kvinnliga lyssnare. Med sin debutskiva Horses från 1975 bröt hon med konventionerna kring hur kvinnor skulle låta, se ut och bete sig. Hon har gett ut flera diktsamlingar och skrev poesi – med inspiration av poeter som Arthur Rimbaud och William Blake – långt innan hon började med musiken. Utvecklingen till rockartist började med att hon framförde sina dikter till elektrisk livemusik. Poesin följde sedan med in i hennes sånger.

Patti Smiths skivor har alltid haft ett andligt stråk och är fulla av bibelreferenser. I en intervju i radioshowen ”Fresh Air” berättar hon:
– Jag kan faktiskt inte komma på ett enda av mina verk som inte har, åtminstone en abstrakt, hänvisning till Bibeln.

Smiths mor tillhörde Jehovas Vittnen, men själv vände hon rörelsen ryggen redan i 12-årsåldern. Även om hon idag är konfessionslös har hon aldrig förlorat sin tro på Gud eller Jesus. Bibelläsning och bön har i alla år tillhört hennes regelbundna vanor, vilket är tydligt i hennes hyllade självbiografi ”Just kids”, som utkom förra året och som fått en rad litterära utmärkelser. I ”Fresh Air” säger hon att hon inte längre känner att hon behöver en speciell religion.
– Det som är viktigt för mig är att ha en kommunikation med det jag uppfattar som Gud.

Stråkkvartetten Kronos Quartet bildades 1973 av violinisten David Harrington och har sedan dess tänjt gränserna för kammarmusiken. De har spelat de gamla klassiska mästarna liksom samtida kompositörer som Arvo Pärt och Philip Glass. De har tolkat jazzmusikern Bill Evans, indiska Bollywood-låtar och spelat med tangomästaren Astor Piazolla. De har samarbetat med rockartister som Tom Waits och Elvis Costello. De har utforskat musik från andra världsdelar och framfört en rad experimentella verk.

I en intervju med skotska nättidningen The Skinny säger David Harrington att vi människor är alldeles för inkörda på att definiera, separera och dela in. Något vi lär oss redan i skolan.
– Men det jag lärt mig vad gäller musik är att ju mer jag lyssnar, desto mindre vet jag. För mig blir musiken mer och mer ett mysterium.

Han säger att det enda riktmärket han har för musik, är att den måste fånga, magnetisera lyssnaren. Han menar att det är den gemensamma nämnaren i allt som kvartetten gör, oavsett vilken genre de ger sig in i eller vem de samarbetar med.

Kronos Quartet består idag förutom Harrington av John Sherba (violin), Hank Dutt (violin) och Jeffrey Ziegler (cello).

– – – – – – – –

* Polarpriset, The Polar Prize, instiftades 1989 av Stig ”Stikkan” Anderson och delas ut som ett erkännande för extraordinära insatser av stor betydelse för musiken och dess utveckling. Årets pris delas ut den 30 augusti i Stockholm.

Publicerat i Krönikor, Kultur, Musik | Lämna en kommentar

Överkörd och övertygad

Postat den 10 maj, 2011 av Magnus

Det finns sådant jag sörjer i mitt musikaliska liv. Som att jag aldrig fått höra The Band live. Eller Little Feat eller Grateful Dead. Efter måndagskvällen på Clarion Hotell i Örebro känns det lite bättre. För Band of Heathens från Austin, Texas, inkarnerar på ett kongenialt sätt dessa tre band – Little Feats svängiga groove, The Bands organiska ”jordighet” och Grateful Deads psykedeliska gitarrjam. Samtidigt är de i allra högsta grad sina alldeles egna och skapar utifrån sina olika influenser en musik som är lika svår att genrebestämma som den är lätt att älska.

Spelningen färgas lika mycket av erfarenhet och pondus som av ödmjuk generositet. Dynamiken mellan det innerligt sköra å ena sidan och det tungt svängiga å andra sidan, gör konserten – för att inte säga varje låt – till en omväxlande resa som tar mig med till ständigt nya platser. Som hos så många band i americana- och sydstatsmusiken är stämsången grädden på moset; det som lyfter och skapar en osviklig känsla av lätthet och värme, oavsett hur tungt det gungar under den.

Framför den stabila rytmsektionen, trummisen John Chipman och basisten Seth Witney, turas Gordy Quist, Ed Jurdi och Colin Brooks om att briljera vid sångmicken och med sina instrument. Alla tre är ypperliga gitarrister, med egna sound och egna uttryck. Brooks spelar dessutom gudomlig lap steel, och Jurdi är lika hemma vid pianot.

Med tanke på att Quist, Jurdi och Brooks från början var soloartister med egna karriärer – singer-songwriters som delade scen på Austin-klubben Momo’s och som till slut slog sina påsar ihop – är kanske inte det mest imponerande att de lyckats behålla sin individualitet, utan att de lyckats underordna sig varandra, samspela och bli ett band i ordets mest grundläggande betydelse. För trots olika låtskrivare och olika leadsångare blir det aldrig spretigt, deras olika nyanser gör bara musiken och soundet större och bättre. (Jämförelsen med The Band blir igen oundviklig.) Jurdi har den lite souligare rösten, Quist den mer countryaktiga och Brooks den med lite mer Texas-edge. Tillsammans utgör de ett ovedersägligt bevis på att helheten är större än delarna tillsammans.

Vet inte om jag ska ägna mig åt fler försök till beskrivningar. Det känns så futtigt när man är överrumplad, överkörd och övertygad. Band of Heathens bjöd på en stor musikupplevelse denna kväll. Svindlande gitarrdueller, kakafoniska crescendon – men också innerliga och hjärteknipande sånger om livets och kärlekens irrgångar och snubbeltrådar. Oavsett om de spelade gospelsvängande One more step, sydstatsgungande Medicine man och Jenny was a keeper, Santana-doftande Gravity, storstadssouliga The other Broadway, ödesmättat bluesiga Blood in the water, countryballadiga Gris, Gris Satchel eller gjorde tung bluesrock av Gillian Welchs Look at Miss Ohio, gjorde de det med totalt fokus, stort hjärta och kreativ spelglädje. I min värld blir inte musik mycket bättre än såhär.

Publicerat i Blogg, Musik | Lämna en kommentar

Det är ju så gott!

Postat den 9 maj, 2011 av Magnus

Äta bör man annars dör man. Så lyder det gamla talesättet. Svårt att ha invändningar emot. Detsamma gäller fortsättningen: Äter gör man, ändå dör man. Men kanske skulle det finnas ett uppdaterat tillägg om att man också kan dö på grund av att man äter. För mycket tyder på att vi i vårt enorma välstånd faktiskt håller på att äta ihjäl oss – medan miljoner och åter miljoner går hungriga i andra delar av världen.

I ett avsnitt av intervjuprogrammet Skavlan i SVT i vintras berättade kriminologen och författaren Leif GW Persson om hur han och mediamogulen Jan Stenbeck brukade ha rena matorgierna tillsammans; två medelålders rika män ägnade sig åt ett frossande utan dess like. Persson lyckades bryta sitt mat- och alkoholmissbruk och ändra livsföring, men inte Jan Stenbeck, som avled i augusti 2002. Av allt att döma åt och drack han ihjäl sig. Ett tragiskt extremexempel, visst. Men sanningen är att vi i den rika västvärlden idag generellt sett äter alldeles för mycket – och fel typ av mat. De mat- och livsstilsrelaterade sjukdomarna ökar. Och därmed dödsfallen.

Frosseri räknades förr till de sju så kallade dödssynderna och behöver inte bara ha med mat att göra; all onödig överflödskonsumtion är att betrakta som frosseri. Så på många sätt gör nog både jag och du oss skyldiga till frosseri.

Men låt oss koncentrera oss på vårt förhållande till mat. För mat tycks bara bli viktigare och viktigare för oss i här i det fjällhöga Nord. Matlagning har gått från att vara ett nödvändigt ont till att bli en upphöjd och hyllad sysselsättning. Induktionshällarna går varma, kylskåpen i rostfritt stål fylls av exklusiva råvaror. Surdegarna jäser i sina glasburkar och balkongernas kryddodlingar grönskar. Köken lyxrenoveras och kockarna har blivit våra nya idoler. Vi har till och med uppfunnit en ny titel: stjärnkock. Exakt vem som får kallas stjärnkock är lite oklart, men i begreppet ligger inte bara att man är duktig – är man en stjärna är man känd också. Och känd blir man kanske framförallt genom tv.

Tv-tablåerna svämmar över av olika matlagningsprogram. De senaste åren har en rad utländska kockar blivit kändisar i de svenska rutorna: bland andra Keith Floyd, Jamie Oliver, Nigella Lawson och Gordon Ramsey. (Hmm, alla fyra är märkligt nog britter – och det brittiska köket är ju inte direkt känt för sin kulinariska mästerlighet …) De svenska tv-kockarna är lika populära: Tina Nordström, Niklas Ekstedt, Leila Lindholm med flera. För att inte tala om alla kändisar som numera lagar mat framför tv-kamerorna, gärna yvigt och underhållande – som skådespelaren Per Morberg och artisten Plura Jonsson.

Denna innevarande vecka i maj 2011 har vi på de största kanalerna bland annat kunnat se Leila bakar, Hell’s kitchen, Hemma hos Jamie, Celebrity masterchef, Vad blir det för mat?, Klocka åtta hos stjärnorna, Landgång Australien – samt repriser av tävlingen Sveriges mästerkock. Dessutom har det lagats mat i varenda morgonsoffe- och magasinprogram. Mat och dryck spelar också en allt större roll i de så kallade ”pratprogrammen”, något vi kunnat se i bland annat Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och Kattis & Co.

Kokböcker har blivit en gigantisk marknad, det lär komma ut en ny om dagen i vårt land! Bland de utkomna i vår kan nämnas titlar som Skånska smaker, Lax – från vardag till lyx och Sommarkalas – och naturligtvis en rad med böcker från olika stjärnkockar. Till exempel har Jonas Borssén kommit med Grilla som proffsen! och Markus Aujalay med Mina favoriter från Barcelona. Och så var det kändisarna. Deckarförfattaren Camilla Läckberg har kommit ut med Fest, mat & kärlek tillsammans med kocken Christian Hellberg och Per Morberg lär oss grilla i Morberg grillar. OS-medaljören Björn Ferry delar med sig av Ferry food.

Så vad är grejen? Naturligtvis handlar det inte om att vi blir hungrigare och hungrigare. Tvärtom är nog förutsättningen för vårt stora matintresse att vi länge haft alla möjligheter att bli mätta. Vårt födobehov är fyllt till brädden. Det är inte näringsintaget vi söker, utan något annat. Jag tror det handlar om främst två saker.

Att äta tillsammans har i alla tider varit ett viktigt och avspänt sätt att umgås. Att dela mat med någon är ett universellt tecken på samhörighet och vänskap. Någonstans längs vägen via industrialiseringen, rationaliteten och välståndsbyggandet förlorade måltiden sin centrala plats som gemenskaps- och kommunikationstillfälle. Halvfabrikaten och mikrovågsugnarna tog över i köken. Vårt nyvaknade intresse för att laga mat och äta tillsammans är kanske uttryck för en längtan efter något mera ursprungligt, efter förlorad gemenskap och samhörighet.

Men framförallt handlar det nog om att mat är så gott. (För det är det!) När våra behov är tillgodosedda – när vi inte längre är hungriga, fattiga eller frusna – då har vi tid och resurser att satsa på njutning. Vårt ständigt expanderande konsumtionssamhälle bygger till stor del på vår jakt efter njutning, fysisk såväl som mental (= underhållning), och bekvämlighet.

Men kanske finns det en ytterligare nivå i vår fixering vid mat, en dimension till i vår njutningstörst. Vårt samhälle blir alltmer sekulariserat, religionens inflytande allt mindre. Det betyder dock inte att människors andliga längtan och andliga behov blivit mindre, bara att de kanaliserats om. Att vårt samhälle tycks bli alltmer fixerat vid sex och mat, tror jag har med sinnlighet och översinnlighet att göra. I sexualiteten finns möjlighet till en accepterad och ickereligiös upplevelse av transcendens. Att mat är något sinnligt och kan leda till njutningsfyllda smakupplevelser, det vet vi alla. Mat och ätande har kanske inte samma extatiska kvalitéer som sex – men frågan är om det inte ytterst sett är samma gränsöverskridande översinnlighet vi söker i vår desperata jakt på god, godare, godast.

Men lika lite som vi kan utrota vår andliga fattigdom med materiell rikedom, kan vi mätta vår andliga hunger med mat. Men vi lär fortsätta försöka.

– – – – – –

(Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”.)

Publicerat i Artiklar, Kultur | Lämna en kommentar