Vid sidan av

Postat den 7 juli, 2011 av Magnus

Kom att tänka på en text som jag skrev för ett antal år sedan, då jag satt precis där jag sitter nu: på den lilla gräsmattan vid vår lilla hyrda stuga i norra Östergötland, där vi sedan många år tillbringar en stor del av sommarens dagar. Jag tror jag skrev texten till tidningen Petrus. Den publicerades sedan också som bonustext i den samlingspocket med texter från mina två första böcker som Libris gav ut 2003. Här aningen redigerad/uppdaterad.

– – – – –

Jag sitter vid sidan av. Bredvid. Några hundra meter bort, på andra sidan åkern, susar bilarna förbi på riksväg 51 i en aldrig sinande ström. (”Ty bred är den väg som leder till fördärvet, men smal är den väg som leder till Finspång …”) Det av lummig grönska inbäddade ljudet från motorfordonens framfart når mig som pulsslag från den aldrig slumrande samhällskroppen. Men jag sitter vid sidan av. Jag tar inte del.

Vi har som vanligt under sommarmånaderna flyttat vår bas från staden hit, för att få vara lite bredvid, lite vid sidan om. Suset från vägen känns visserligen som en ständig påminnelse om tempo, brådska, viktigheter, planering och åtaganden. Men det är en påminnelse om sånt som vi varken vill eller behöver ta del av just nu. (Egentligen känns nog ljudet mest som en trygghet; vi är inte helt utkastade i ingenting, det finns inte allt för långt borta ett sammanhang som vi när som helst på nytt kan ta del av. Men valet är helt och hållet vårt eget.)

Ibland måste man ställa sig bredvid. Vid sidan av.

Även om jag vill vara den förste att förorda ett engagerat liv och försöker sträva efter att gå genom livet mer som deltagare än iakttagare, så vill jag samtidigt försvara rätten att ställa sig bredvid. Ja, såhär i början av 2010-talet när vi i allt högre fart rusar mot framtiden, känns det allt viktigare att använda sig av möjligheten att kliva av, kliva åt sidan och låta tåget rusa vidare med en passagerare mindre. Varför? För att överleva. För att bevara själen och förståndet.

I en tid då allt mer pockar på vår uppmärkamhet och vårt engagemang, är behovet av att värna om den egna integriteten stort. Detta gör vi ibland bäst genom att säga nej och ställa oss vid sidan av.

Men i ett samhälle förblindat av ”utveckling” och ”framåtanda” uppmuntras inga nej-sägare. Nu går EU-tåget, nu går pensionståget, IT-tåget, klimattåget, jobbtåget, framtidståget … Den som väljer att inte kliva på är hopplöst efter. Passé, bakåtsträvare, utlämnad åt sig själv och hajarna …

Även kyrkan smittas. Nu går väckelsetåget, nu går frälsningståget, andens tåg, församlingståget, lovsångståget, helandetåget… Nu är din chans, ställer du dig vid sidan av, då går Gud dig förbi och du blir hopplöst efter, kanske utan räddning …

Nu låter ljudet från vägen mera hotfullt. Liksom väsande. Riksväg 51 slingrar sig genom landskapet som ormen en gång slingrade sig genom paradiset. Dess budskap är detsamma: ”Det är nu det gäller! Ta chansen, ta en tugga! Skaffa dig kunskap, makt, rikedom, inflytande … Men gör det nu! Nu! Snart är tillfället förbi. Snart har tåget gått.”

Men det går alltid fler tåg. Ett av den kristna trons mest angelägna budskap till vår tid är just att det går fler tåg. Det finns en ny chans, en möjlighet att börja om, att ångra sig och välja nytt. Därför finns det tid att tänka efter, besinna sig och försöka vara trogen sig själv. Bibeln är full av trösterika berättelser om människor som får den ena chansen efter den andra att börja om – även i ålderdomen. (Där finns inte minsta antydan om att ”efter 50 är du slut, utan värde på marknaden”.)

Just därför är det viktigt att ibland ställa sig vid bredvid, iaktta och tänka efter. Gå lite åt sidan, för att få perspektiv på tillvaron. För att sedan kunna välja.

Det är kanske också först när man står där, bredvid, som man kan nå fram till den befriande insikten att det finns så många tåg man inte behöver hoppa på, ja rent av mår bäst av att lyfta på hatten åt och låta rusa förbi. Det må gälla nya jobb, nya sammanhang, nya kittlande upplevelser, nya bekräftelser och erkännanden – såväl som nya andliga kickar eller nya lockande frälsningsläror. Det går bra – ja, alldeles utmärkt – att ställa sig bredvid. Vid sidan av. Förbehålla sig rätten att avvakta eller säga nej tack.

Det är något av detta jag försöker lära mig, där jag sitter i vilstolen under eken, vid sidan av landsvägen. Och min föresats prövas direkt: En välbekant signal når mig genom trädens sus och bilarnas avlägsna surr. Hemglass-bilens envetna trudelutt … Men jag sitter kvar.

Publicerat i Blogg, Böcker, Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Sandpapper och rock’n’roll

Postat den 6 juli, 2011 av Magnus

I måndags (4 juli) var jag på konsert på Göta Källare i Stockholm med Texas-sonen Ryan Bingham och hans band The Dead Horses. Efter att hans tre skivor snurrat friskt hemma i cd-spelaren vartefter de släppts de senaste åren, var mina förväntningar stora. De infriades med råge.

Skulle gissa att de flesta av de 200 i publiken upptäckte Ryan Bingham i samband med filmen Crazy heart, för vilken Jeff Bridges förra året fick en Oscar för ”bästa manliga huvudroll” och Ryan Bingham fick en Oscar för ”bästa orginialsång” för  The weary kind. Snopet nog spelade han aldrig den låten… Jag har dock ingen som helst anledning att vara missnöjd, vi fick en fantastisk konsert, generös och varierad, där de fyra killarna på scenen var på gott humör och spelade sina hjärtan ur kroppen denna den sista spelningen på Europa-turnén.

Ibland nedtonat akustiskt, men oftare tungt elektriskt, där The Dead Horses lät som ett taggat och svängigt Crazy Horse –  där  Ryan Bingham väl i så fall närmast skulle kunna beskrivas som en korsning mellan Neil Young och Kris Kristofferson. Men sin fantastiska röst, raspig som ett sandpapper och varm som en kakelugn, trollband han den entusiastiska publiken denna måndagskväll i Stockholm.

Kvällen inleddes bra men lite väl spretigt av den brittiske singer-songwritern Liam Gerner – och det var nog inte bara jag som blev förvånad när han sedan tog platsen som gitarrist i The Dead Horses. En plats som han verkligen fyllde ut, med tungt, känslofyllt, skitigt och briljant spel, ett perfekt komplement till Bingham, som även han briljerade på gitarr, inte minst med svängigt slidespel – som i Bread & water.

Efter en något trevande start de två-tre första låtarna, klickade konserten in i en hög nivå som sedan inte bara bibehölls utan gradvis höjdes efterhand, med höjdpunkter som Hard times, Hallelujah, Southside of heaven, Tell my mother I miss her so, The other side, Dylan’s Hard rain och Bluebird. Nästa gång borde publiken vara betydligt större.

Publicerat i Blogg, Musik, Recensioner | 1 kommentar

Är vi trötta på valfrihet?

Postat den 6 juli, 2011 av Magnus

Ännu en spaning jag skrivit för Kattis & Co. Den här är från nr 6/2011 och handlar om all inclusive-trenden.

– – – – – –

Allt-i-ett hette det förr. Som den där schweiziska fickkniven man var ”tvungen” att ha på 60- och 70-talet om man var det minsta intresserad av friluftsliv. Ett multiverktyg med korkskruv, sax, tandpetare, skruvmejsel, burköppnare och Gud vet vad. Kanske kan alla dessa smartphones med sina otaliga funktioner ses som ett slags nutida motsvarigheter till den där kniven?

Kombinationslösningar kallas numera ofta all inclusive (allt inkluderat). All inclusive-resorna blir allt populärare och spås bli sommarens stora trend. I dessa ingår ”allt” du kan tänkas behöva och vara intresserad av under resan: boende, mat, underhållning, barnpassning, olika upplevelser. Flera stora rockfestivaler säljer numera all inclusive-biljetter där boende och mat ingår, liksom tillgång till backstage-området och möjlighet att träffa artisterna.

Allt-i-ett-tänkandet finns på många områden. Restaurangerna har länge satsat på bufféer, lunchpaket och ”menyer” (sådant som får oss att äta lite mer än vi tänkt). Bankerna erbjuder ”totallösningar” med bland annat försäkringar och pensioner. Macken är numera en all inclusive-combo av bensinstation, matbutik, snabbmatsrestaurang och utlämningsställe för paket. Färdiga matkassar med dagliga recept har blivit en succé.

Vill man ha en all inclusive-partner kan man prova att på nätet söka en ”färdig” med barn, hund, bostad, bil och stadig ekonomi. Tänk så praktiskt, att i lugn och ro sitta vid datorn och söka en paketlösning med de komponenter vi vill att ”den rätte” ska ha. Ett bekymmer i sammanhanget är dock att kärlek och relationer sällan låter sig räknas ut i förväg; att vi helt enkelt inte vet vem vi söker, även om vi tror det.

För en del är all inclusive alldeles för tråkigt. De vill själva ”plocka ihop” sitt liv – sina resor, sina relationer, sina hem eller vad det är. De hyllar valfriheten och möjligheten att bli överraskad. Play safe är inget för dem, livet ska vara ett äventyr. Vad gäller äventyrlighet kan behoven skifta, men alla söker vi i grunden någon form av struktur och kontroll. Vilket all inclusive erbjuder.

Framförallt erbjuder all inclusive förenkling. Något som blir alltmer lockande i en tid då valmöjligheterna är närmast oändliga och ord som ”tidsoptimering” letat sig in ända in i familjelivet. Psykologen Barry Schwartz visar i sin bok The paradox of choice att vår ökade valfrihet faktiskt kan göra oss mindre fria och mindre nöjda. För ju fler valmöjligheter, desto lättare att känna sig missnöjd med det val vi gjort. Något som även den svenska filosofen Karin Enflo, som forskar kring valfrihet, framhåller. Det skapar också förväntningar på att kunna finna det där som passar just mig exakt – vilket kan leda till en hopplös jakt på det ultimata, det perfekta.

All inclusive-trenden bör därmed ha framtiden för sig. För i bästa fall hjälper den oss att kunna fokusera på de viktigaste valen och högaktningsfullt strunta i de mindre viktiga. Och nej, det är inte att vara omedveten eller smita från ansvar. Minns det gamla judiska visdomsordet: ”Att inte välja är också att välja.”

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Sommarkväll, Östergötland

Postat den 2 juli, 2011 av Magnus

Publicerat i Bilder, Blogg | Lämna en kommentar

Slas. Jag minns dig nog

Postat den 24 juni, 2011 av Magnus

Fantastisk minnesutställning med en av mina favoritförfattare och favoritkonstnärer på Kulturhuset i Stockholm till och med den 11 september: ”Slas. Jag minns dig nog”. Rekommenderas varmt.


Publicerat i Bilder, Blogg, Kultur | Lämna en kommentar

Grattis Kris Kristofferson, 75 år

Postat den 22 juni, 2011 av Magnus

Idag fyller låtskrivaren och sångaren Kris Kristofferson 75 år, mannen vars karriär startade med att han landade med helikopter i Johnny Cash’s trädgård och överräckte en demo. Han har en rad fina och välkända låtar på sitt samvete, som Me and Bobby McGee, Sunday morning coming down, Help me make it through the night och Why me, Lord.

Här en lite mer udda, men mycket fin, låt som speglar det politiska engagemang Kris visat de senaste decennierna – för fred & ickevåld och bland annat mot USA:s inblandning i Latinamerika och mot Irak-kriget mm. Låter heter The circle, och framförs här av Kris Kristoffersson tillsammans med Chiwoniso Maraire från Zimbabwe, vid Music Freedom Day på The Noble Peace Center i Oslo:

Publicerat i Blogg, Musik | Lämna en kommentar

Musik med hjärta och pondus

Postat den 16 juni, 2011 av Magnus

Jag är ett stort fan av den amerikanske gitarristen, sångaren, låtskrivaren och producenten Will Kimbrough. Han har gjort en rad fina plattor, samt spelat med och producerat ett gäng andra artister.

Har haft förmånen att få höra honom live flera gånger, först tillsammans med Willy Clay Band, sedan med Rodney Crowell, sedan på egen hand med band och nu senast som gitarrist i Emmylou Harris band på Cirkus. En lika genommusikalisk som genomsympatisk kille, med stor bredd och en enorm pondus i det han gör. Hittade två färska klipp på YouTube från Music Frog jag inte kan låta bli att dela med mig av. En låt med bra drag, och en riktigt coolt gungande.

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Vår färd mot undergången

Postat den 15 juni, 2011 av Magnus

Jag blev djupt tagen och omskakad av Lars von Triers nya film ”Melancholia”. Försökte skriva en högst personligt färgad reflektion i Dagen om den. Såhär blev det.

Det kan tyckas som ett märkligt sammanträffande att den amerikanske pastorn Harold Camping hade förutspått att jordens undergång skulle ske mitt under årets Cannes-festival, där Lars von Triers nya film Melancholia premiärvisades. En film vars ramberättelse är – jordens undergång. Eller kanske är det inte så märkligt. Undergångsprofeterna finns alltid ibland oss, förintelseteorierna frodas i de mest skiftande sammanhang och miljöer. Undergången är alltid nära.

Och även om vi försöker förtränga faktum, är undergången på ett ytterst konkret sätt alltid närvarande för oss på ett personligt plan. Ett av livets mest svårsmälta villkor är att vår undergång, döden, alltid skuggar oss och kan komma plötsligt. Men om den dagen och den stunden vet vi inget.

På film är världens undergång en egen genre. Men att placera Lars von Triers film bland andra apokalyptiska katastroffilmer låter sig inte göras. Här finns ingen action och ingen global masshysteri. Melancholia liknar mer ett kammarspel: ett drama med ett fåtal människor som utspelar sig på en och samma herrgård. Här står relationerna dem emellan och processerna inom dem i fokus, katastrofen är i första hand den fond mot vilket allt utspelar sig; det som utlöser, tydliggör och ställer allt på sin spets.

Det vore synd att välja bort den här filmen på grund av Lars von Triers plumpa provokationer på den famösa presskonferensen i Cannes. (Uttalanden som han själv i ett pressmeddelande bett om ursäkt för och beskrivit som ”ointelligenta, tvetydiga och onödigt sårande”.) För det är en mycket bra film. Den är full av symbolik och svår att beskriva, men den bjuder på en intensiv, omskakande och oroande upplevelse. Berättelsen utspelar sig på flera nivåer och kan tolkas utifrån olika ingångar. En av dem är katoliken von Triers ständiga utforskande av ondskans mekanismer på både ett inre och ett yttre plan. Den finns inom oss alla, men den verkar också impregnerad i hela tillvaron och överraska oss utifrån.

Von Trier tycks bli allt mera svartsynt, i Melancholia hittar han ingen annan utväg och lösning än undergången. Nådens tycks långt borta. Vad som återstår är att omfamna de ljusglimtar som finns längs vägen mot ruinens brant. Men kanske är inte allt vad det synes vara? I filmen läggs lager på lager till vår förståelse – eller förvirring. Men vad döljer sig i de lager vi inte ser?

I en inledande magnifik prolog får vi i vacker slow motion och till tonerna ur Wagners Tristan och Isolde en stiliserad sammanfattning av filmen, där även utgången avslöjas. Filmen är sedan uppdelad i två delar. Man kan säga att vi får bevittna en personlig undergång i del ett och den totala undergången i del två.

I den inledande är det Justines (Kirsten Dunst) och Michaels (Alexander Skarsgård) bröllopsfest på det storslagna gods där Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hennes förmögne man John (Kiefer Sutherland) bor. Systern har ställt till med en hejdundrande fest, allt i förhoppningen att den depressiva Justine åtminstone för en dag ska kunna få känna sig riktigt lycklig. Naturligtvis fungerar det inte. Det blir en kaotisk fest, med diverse förvecklingar och en brud och brudgum som trots att de verkar djupt förälskade glider allt längre ifrån varandra.

Längs vägen ger oss von Trier via Kirsten Dunsts övertygande gestaltning inblick i depressionens tyngd och nyckfullhet. Justine beskriver vid ett tillfälle att hon känner det som att hon är insnärjd i tjocka garntrådar som hindrar henne och drar henne tillbaka. (Något som visualiseras i prologen.) Mest plågsamt är ändå att se omgivningens valhänta oförstående och bristande tålamod.

I del två återvänder Justine till godset, hon har gått djupt in i sin depression och är till att börja med knappt kontaktbar. Hon ska nu bo hos Claire och John och deras lille son Leo (Cameron Spurr), som kärleksfullt kallar Justine för ”Moster Vrålstark”. Vi får veta att en planet med (det i sammanhanget övertydliga) namnet Melancholia är på väg mot jorden och kommer att passera om fem dagar. Det vill säga: forskarna tror att den ska passera, men det finns en risk för kollision. Claire är vettskrämd inför det kommande, medan maken John står för en optimistisk vetenskapstro och entusiastiskt monterar upp teleskop för att invänta det som komma skall med förväntan. I alla fall på ytan.

Inför hotet förändras systrarnas relation, Justine framstår alltmer som den trygga och starka. Hon har inte längre något att förlora, och ser därför undergången närmast som en befrielse. I en scen säger hon till sin oförstående syster: ”Jorden är ond. Det finns ingen anledning att sörja den. Ingen kommer att sakna den.” Och vidare: ”Det enda jag vet är att livet på jorden är ont.”

I denna åsikt och hållning förenas Justines uppgivna fatalism med Harold Campings guds- och världsbild: Jorden och mänskligheten som ond, som något som endast förtjänar att bestraffas genom utplåning. Men där Justine ser sig själv som en del av det onda som bör förintas, tycks Camping se sig själv och en utvald skara som annorlunda, upphöjda och icke delaktiga – och de ska därför räddas medan allt annat förgås.

Men där i biomörkret tänker jag att det finns ett kristet hopp som sträcker sig bortom destruktivitet och undergång, som inte flyr smärtan och det svåra. Ett evangelium som inte talar om hämnd och utplåning, utan om helande och återupprättelse av en skadad skapelse. Bibeln berättar om en Gud som så mycket älskar denna jord att hans längtan och kärlek driver honom själv att bli människa, en av oss – för att så att säga omfamna sin skapelse inifrån. Så medan människorna längtar efter att ryckas upp och bort, är Gud alltid på väg i motsatt riktning: mot jorden.

Som vanligt staplar von Trier starka scener på varandra, bilder som börjar leva sitt eget liv inom mig. I Melancholias gripande och mycket tolkningsbara slutscen har Justine tillsammans med Leo byggt en skyddande ”grotta” av björkslanor på en höjd, där de och Claire inväntar planeternas möte.

Min tro säger mig att Kristus väntar därinne tillsammans med dem.

Bild: Christian Geisnæs / Nordisk Film

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Längtan efter det som gått förlorat

Postat den 9 juni, 2011 av Magnus

Skrev denna ”spaning” om intresset för nostalgi i aprilnumret av ”Kattis & Co”, en tidning som Forma Magazines tyvärr  just beslutat sig för att lägga ned i sommar…

Tidsresor är en fascinerande och lockande tanke. Men den enda tidskapsel vi faktiskt kan kliva in i är vårt minne – och då går resan alltid bakåt. En riktning som egentligen passas oss utmärkt, då många av oss bär på en obestämd känsla av att vi tappat något längs vägen. Vi ägnar oss därför gärna åt att nostalgiskt se tillbaka. Trender kommer och går, men det allmänna intresset för nostalgi tycks bara bli större och större.

”Läs, njut och minns!” utropade LRF Media när de nyligen lanserade sitt nya magasin Minnenas Journal där dåtiden står i centrum. I sitt tv-program Nittileaks tar Filip & Fredrik oss med till 90-talet för att frossa i ”nostalgi, humor och pinsamheter”. De beskriver programidén som ett ohämmat kalasande på 90-talet och erkänner ett visst mått av sentimentalitet. I boken 90talet.se tar Fredrik Söder, Christian Albinsson och Niclas Wikström oss med till sin ungdoms decennium. På Flashbacks forum kan man hitta mängder av trådar där man diskuterar 90-talet, ofta med en nostalgisk touch.

Men var inte 90-talet nyss? Det kan man tycka. Men faktum är att nostalgitrenderna påfallande ofta blickar cirka 20 år tillbaka. På 70-talet var det inne med 50-talsnostalgi. Under några år har musik- och modebranschen inspirerats av 80-talet; comeback för både synthar och axelvaddar. Förra sommaren anordnades 80-talsmusikfestivalen Forever young och i höstas utkom Boken om Okej, full av nostalgiska tillbakablickar på 80-talets största svenska poptidning.

Och nu tycks det alltså vara dags för 90-talet.

”Är nostalgi ett tecken på att man börjar bli gammal?” frågar sig Eva Kallhed och Annica Triberg i Nostalgiboken. Kanske inte gammal, men vuxen. När vi börjat omfamna vuxenlivet – har jobb, bostad och familj – det är då vi är mogna att reflektera över den tid då vi var barn och tonåringar. Ofta ett 20-tal år tillbaka. En tid som då kan upplevas som friare och enklare än den vi lever i nu.

Nostalgi var från början (1700-talet) namnet på en sjukdom: depression orsakad av hemlängtan. Idag betecknar det en känsla. ”Nostalgi är en längtanskänsla, en längtan efter något som gått förlorat”, skriver idéhistorikern Karin Johannisson i sin bok Nostalgia. (Så man kan i alla fall inte säga att nostalgin var bättre förr!) Det som utmärker nostalgin är att den väljer ut och förskönar. Den är inget exakt minne, utan har ibland beskrivits som en fil som skrapar bort de grova kanterna från ”den gamla goda tiden”.

Johannisson och andra forskare beskriver nostalgin som typisk för vår tid, en tid som präglas av sviktande framtidstro – vilket skapar en längtan tillbaka till något välbekant. Som komikern Claes Eriksson brukar säga: ”Jag säger inte att det var bättre förr, bara att det är sämre nu.” Men nostalgi behöver inte bara vara en flykt. Den kan vara bra som ett medel att reflektera över sig själv och nutiden. Vi behöver se bakåt för att förstå vilka vi är. Eftersom nostalgin framför allt plockar fram det som varit bra i våra liv, kan den faktiskt ge inspiration till att förändra och förbättra vår nuvarande situation.

–––––

Vad säger Google?

Googlar man på ordet ”nostalgi” får man cirka 1 470 000 träffar. Överst kommer Wikipedia, med förklaringen: ”Nostalgi betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.” Ordet ”nostalgisk” ger 370 000 förslag.

Frasen ”bättre förr” ger cirka 237 000 träffar och högst upp kommer en recension av årets melodifestival … Man får också en länk till Michael B Tretows låt ”Det var bättre förr” på YouTube.

Söker man på ”längtar tillbaka” blir resultatet 342 000 och i topp kommer en rad bloggar där skribenterna uttrycker längtan tillbaka till platser, tider, personer, händelser. Högt upp finns också en länk till en artikel om den nya husmorstrenden.

(Alla sökningar gjorda i mars 2011.)

Publicerat i Krönikor, Kultur | Lämna en kommentar

Författaren Steve Earle

Postat den 4 juni, 2011 av Magnus

Läser just nu Steve Earles första roman, som släpptes samtidigt som hans nya skiva i våras och som har samma titel: ”I’ll never get out of this world alive”. Jag är helt fast i den underbara och varma historien om den tilltufsade och missbrukande doktorn ”Doc” Ebersole i San Antonio 1963. Doc hemsöks regelbundet av Hank Williams ande, men framförallt möter han den unga mexikanska flyktingflickan Graciela som tycks ha helande krafter. När Doc och Graciela besöker en liten katolsk kyrka – strax efter att de fått höra om mordet på John F Kennedy ett par mil bort – beskriver Steve Earle de bedjande människorna i kyrkan både vackert och insiktsfullt såhär:

”Row after row of tiny candles struggled for oxygen in blackened glass votives casting Halloween-colored shadows that danced on the edge of the darkness. Each was a personal beacon kindled by the hand of an individual believer in hopes of opening a private channel for communication with his or her God. They came and lit their candles and then they sank to their knees and silently waited. Not for a sign or a miracle, for these were not Sunday Christians offering up foxhole prayers. Most had prayed every day of their lives, and they knew no such vulgar display was forthcoming. They expected no remedy. No answers. They prayed only for affirmation, the peace that comes from unconditional and unwavering faith. It was enough to believe that God indeed heard them cry out in their hour of darkness.”

Publicerat i Blogg, Böcker, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar