Igår sändes den tredje av helgmålsringningarna från Anna Stadlings & Pecka Hammarstedts kök, där de står för musiken och jag pratar. Temat denna gång var ”Andlig klarsyn” och programmet kan ses på SVT Play en månad framöver. Klicka på bilden nedan för att titta!
I veckans nummer av Sändaren kan man läsa denna intervju jag gjorde med författaren Kristian Lundberg i början av sommaren. Fick också förtroendet att fotografera.
– – – – – – – – –
Det går bra nu. Efter sina senaste böcker är Kristian Lundberg hyllad och efterfrågad. Yarden belönades 2009 med Ivar Lo-Johanssons personliga pris och hyllades som nyskapande arbetarroman. Efter årets Och allt skall vara kärlek, där han bland annat berättar om sin återförening med sin ungdoms kärlek, har hyllningskörerna fortsatt. Nu kan Kristian leva på sitt skrivande – och när vi träffas är det bröllop på gång.
– Jag upplever mig själv som oerhört lycklig, säger han. Lycklig på samma sätt som en skeppsbruten som plötsligt får tag i en flotte där det sitter andra människor.
Men vägen hit har långtifrån varit spikrak, varken i livet eller den karriär som påbörjades med diktdebuten 1991. Men han tycks försonad med livets pendlingar och citerar sufismen: ”Man måste känna förnedringens piska för att kunna erfara sötman på djupet.”
– Men det är inte en pendling jag söker, det är mer en livshållning, ett slags solidaritetstänkande.
Solidaritet är ett återkommande ord när vi träffas i Malmö; den stad som är ständigt närvarande i hans dikter och romaner och vars miljöer tycks prägla hans inre landskap. Som han blivit trogen, trots den tuffa uppväxten här. Blir då inte staden en ständig påminnelse om en tung historia?
– Om man stannar kvar hinner staden förändras och minnet få nya dimensioner. En av de märkligaste sakerna med att stanna här är klasskillnaden mellan mig och min son. Han lever ett liv som för mig var fullständigt otänkbart, han betraktar staden och dess platser på ett sätt som jag aldrig sett dem. Och det finns ett slags nåd i att få genomkorsas av hans framtidstro.
Klasskillnad. Nåd. Två andra ord som återkommer i vårt samtal.
Det förflutna tar ofta gestalt i Kristian Lundbergs skrivande och i de två senaste romanerna är han väldigt öppen om sin uppväxt. Om sin schizofrena mamma, pappan som övergav familjen, missbruket som höll på att bli hans död, svek och misslyckanden. Men här finns också glädjen, ljuset och vändpunkterna. Det kan tyckas att han genom att skriva om detta tar på sig en tung ryggsäck att bära.
– Jag tycker att jag har en moralisk skyldighet att minnas. Den som skriver och minns är också skyldig att gestalta minnet och vara solidarisk med erfarenheterna.
– Det finns också en moralisk skyldighet att vara solidarisk med dem som aldrig fick möjlighet att tala till punkt. Nu får jag plötsligt tala till punkt – och då kan jag inte bara radera det förflutna och uppstå som en helt annan varelse i en helt annan social kontext.
Att ge röst åt de röstlösa. Där finns en del av Kristian Lundbergs särskilda uppdrag. Hans fyra uppmärksammade kriminalromaner har sin upprinnelse i att han ville belysa hemlösheten och ”hur horribelt det svenska folkhemmet blivit”. Yarden är sprungen ur samma vilja att skildra det Sverige där en ny underklass nu växer fram. I boken berättar han om hur han på grund av växande skulder och förlorade skrivjobb till slut hamnar på Yarden, en uppställningsplats för nyanlända bilar i Malmö hamn, bland lågavlönade timanställda med usla arbetsvillkor.
– I Ivar Lo-Johanssons statarberättelser står man med kepsen i hand när patronen rider förbi och hoppas att man ska få stanna en termin till… Så var det på Yarden. Ingen vågade säga något av rädsla att bli avskedad.
Engagemanget för de utsatta finns där hela tiden. För Kristian bottnar det i frågan: ”Ska jag ta hand om min broder?”
– Då kan man inte svara: ”Ibland, varannan onsdag ska jag göra det.” Utan det är ja eller nej. Sedan lyckas man inte alltid på det sätt man föresatt sig, men grundförutsättningen måste vara: ”Ja, jag ska ta hand om min broder.”
Dessa bibliskt klingande ord för oss över till något annat som genomsyrar Kristian Lundbergs skrivande: hans kristna tro. Som för honom hänger ihop med solidariteten och klassmedvetandet:
– Det går inte att ha en levande kristen tro och samtidigt villkora broderskaps- eller solidaritetstanken.
Han berättar att han alltid haft en gudslängtan och beskriver vägen till en mer uttalad tro som ”en lärdomsprocess”, en utveckling som varit förenad med starka upplevelser av närvaro, nåd och befrielse. I sin tro har han gått från sökande till att bli kategorisk – till att bli sökande igen.
– Jag upplever idag Gud mer som ett verb, som en ständig rörelse, än som ett konstant faktiskt tillstånd.
En period var han på väg att bli katolik. Det som lockade honom var liturgin, men också känslan av att kyrkan var konstant och ”bortom tidens markörer”. Men det var också det som fick honom att hejda sig och återvända till Svenska kyrkan.
– Att ha en kyrka som inte är nedstänkt i tiden, som inte talar utifrån den situation människan är i nu, blir omöjligt. Hellre då en öppen kyrka som väljer fel ibland, men där det är högt i tak och man prövar sig fram.
Han skriver just nu på ett större lyriskt stycke med scener från Bibeln, som ska framföras i ett gudstjänstsammanhang i Kirsebergskyrkan i Malmö i höst.
– Vad händer om jag låter Job återfödas som hemlös kabelbrännare i Malmö? Vad händer om Höga Visan äger rum i Rosengård? Vad händer om det sedan blir liturgi av det?
I Yarden skriver Kristian Lundberg: ”Alfabetet är ett grönskande vansinne; det skjuter hela tiden nya skott och finner nya vägar.” Det märks att orden är viktiga för honom, ofta känns det som att han skriver på liv och död. Som om han skriver fram världen och sig själv, skriver fram Gud, tron, kärleken. Han har ett alldeles eget språk, rikt och lyriskt, med en rytm och ett sug som drar läsaren till sig.
– På något sätt är skrivandet mitt sätt att förankra mig i verkligheten. Det är som att det jag upplever inte blir verkligt förrän jag skriver det.
Kristian beskriver skrivandet som en sorts bön.
– Därför är det också så viktigt för mig att konkretisera dikten, att låta den äga rum i tid och plats. För en bön som bara är full av abstrakt tacksamhet äger inget värde för mig. En lovsång har inget värde om den inte sjungs av den som varit förtvivlad. Det är där resonansbotten finns, det är där vi kan mötas och dela varandras glädje – för vi vet hur det är att vara förtvivlad och ensam.
– – – – – – –
KRISTIAN LUNDBERG
Ålder: 45 år.
Familj: Hustru, 17-årig son.
Aktuell: Med sin 25:e bok Och allt skall vara kärlek.
Motto: ”Ha tillit till processen.”
Det självbiografiska säljer som aldrig förr. I böcker, filmer, föreställningar, tv-serier och radioprogram delar kändisar med sig av sina liv – och utvecklingen går mot allt större öppenhet: berättelserna blir alltmer privata och intima, man vill berätta allt. Men det gäller inte bara kändisar; på bloggar och via sociala medier delar alltfler med sig av sina liv. Det tycks finnas en stor längtan efter det personliga och autentiska i vår tid.
– – – – ––
Inom berättarkonsten är det en vedertagen sanning att hemligheten med en bra historia är att inte berätta allt. Men denna sanning tycks alltfler glömt bort, idag verkar riktlinjen tvärtom vara att inte undanhålla någonting alls. Den ena kändisen efter den andra skriver avslöjande böcker om sitt liv – och utvecklingen går mot en allt större öppenhet: man vill berätta allt.
Caroline af Ugglas har gett ut sina privata terapisamtal i bokform. Michael Nyqvist, Morgan Alling, CajsaStina Åkerström och Jessica Andersson har alla skrivit utlämnande böcker om sin barndom. Höjdhopparen Patrik Sjöberg berättade nyligen omskakande om övergrepp han utsatts för av sin styvfar tillika tränare i sin andra självbiografi, Det du inte såg.
Sångerskan och låtskrivaren Kajsa Grytt kom i våras med Boken om mig själv och skådespelaren Robert Gustafsson berättade om sitt liv i Från vaggan till deadline, (inbunden i höstas, pocket i våras). Börje Ahlstedt delade med sig av sig själv med utsiktspunkten Från min loge på Dramaten, medan förre justitieministern Thomas Bodström skrev om sitt sosseliv i Inifrån – makten, myglet, politiken. Nu i augusti släpper Rikard Wolff sin självbiografi Rikitikitavi – om sidor vi sett och inte sett.
Sommarpratarna i P1 blir alltmer personliga och öppenhjärtiga, många drar sig inte för att berätta om svåra och traumatiska upplevelser. Och vi lyssnar med spetsade öron. För det finns en enorm kraft i den personliga berättelsen. Det visste man också i frikyrkans framväxt, då de personliga ”vittnesbörden” var centrala.
När kyrkofadern Augustinus år 397 skrev sina Bekännelser, som räknas som historiens första självbiografi, visste han inte vad han satte igång. Sedan dess har biografier och memoarer utvecklats till att bli en bred och populär litterär genre, där ”allt” berättas. Vad som berättats har förstås begränsat av tidens och kulturens gränser. Idag tycks gränserna suddiga och allt kan betyda precis det. I författaren Klaus Ove Knausgårds hyllade självbiografi Min kamp – i sex delar! – kan man nog säga att det till och med blir ”extra allt”. Kanske var det Lars Norén som satte nivån häromåret med En dramatikers dagbok, där vi fick ta del av fem års detaljerade anteckningar om hans liv, familj, kollegor, arbetsplatser, vänner och ovänner.
De senaste åren har det också kommit en rad självbiografiska scenföreställningar, som Eva Dahlgrens Ingen är som jag, Sissela Kyles Dina dagar är räknade, Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst, Maria Lundqvists Blottad och Claes Malmbergs Still alive. Morgan Alling skriver just nu på en föreställning utifrån sin uppväxtskildring Kriget är slut.
I mars hade filmen Never say never premiär – med tonårsstjärnan Justin Bieber i rollen som sig själv. I år återuppstod också den svenska varianten av den kanske mest omtalade dokusåpan av alla, Big Brother, där fokus ligger på att visa allt och lite till av deltagarna och deras förehavanden.
Bekännelselitteratur, så kallad ”strip lit”, dokusåpor, bloggromaner, dokumentärer, reality-tv – det tycks finnas en stor längtan efter verklighet i vår tid. Det autentiska har blivit en kvalitet i sig och vi dras till olika privata avslöjanden. Författaren Anne Swärd, som reflekterat en hel del kring den nya ”berätta allt”-vågen, skriver i en klarsynt artikel i Sydsvenskan: ”I fysisk bemärkelse lockar och säljer nakenhet knappast som den en gång gjorde. En kropp är en kropp, hur spännande kan det bli? Vi är alla rätt blasé. Nu är det en ny avkläddhet som efterfrågas: den känslomässiga och biografiska.”
Det finns all anledning att begrunda denna förskjutning och mediala upptrappning – liksom att så mycket av förändringar i våra intressen, synsätt och attityder ytterst drivs av kommersiella krafter. Samtidigt har det alltid funnits en kittling i att ta del av andra människors liv, särskilt om det handlar om människor som är kända på det ena eller andra sättet. Redan på medeltiden fanns begreppet ”sqvalder”, det som idag heter skvaller och uppenbarligen har högt allmänintresse. När informationen kommer från förstahandskällan, är självbiografisk, blir intresset förstås ännu större.
Det finns flera teorier kring varför vi människor är så förtjusta i skvaller. En är att vi i grunden är ”flockdjur” som alltmer blivit individualiserade och isolerade i mindre enheter. Men vår längtan av att tillhöra en flock består, och när vi skaffar oss information om kända människors liv skapas en illusion av att vi känner dem på riktigt och att vi tillhör en stor – och kanske lite mer glamourös – gemenskap. En flock vi kan följa via press, tv och sociala medier.
Men liksom skvallerintresset tycks tämligen generellt, så stannar inte berätta allt-trenden vid kändisar. Via internet, bloggar och sociala medier som Facebook och Twitter väljer alltfler att offentliggöra sitt privatliv för den som kan tänkas vara intresserad. (Den där drömmen om den stora flocken kan säkert också avläsas i antalet vänner på Facebook.)
För känd eller inte, vi har alla ett behov av att berätta om oss själva – och ett behov av att bli lyssnade på. Vår självkänsla skapas i samspel med andra; vi behöver bli sedda, och bekräftade av andra människor. Filosofen Jean-Paul Sartre menade till och med att ”vi föds i den andres blick”.
Idag kan vi skapa våra egna sociala sammanhang, till exempel via internet, och där berätta om oss själva – med förhoppningen att någon ser, lyssnar eller läser. Jag ser något väldigt gripande i den där förhoppningen och i all denna längtan efter bekräftelse. Säkert finns anledning att här höja varningens pekfinger för såväl bristande integritet som narcissism. Men det finns också något hoppingivande och provocerande tillitsfullt i det där öppna delandet av berättelsen om sig själv.
Att formulera sina tankar och erfarenheter är viktigt för att kunna utvecklas, för att förstå både sig själv och andra, för att kunna mötas. Därför är det positivt att så många idag faktiskt sätter ord på och formar berättelsen om sig själva och sina liv. Att de så tydligt säger: ”Det här är jag.”
Särskilt om det också följs av frågan: ”Vem är du?”
– – – –
(Jag skrev denna text för Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”, där den publicerades 29 juli.)
I början av sommaren intervjuade jag Morgan Alling för Sändaren. Intervjun publicerades i tidningens midsommarnummer. (Då med nytagna bilder.)
– – – –
Är det något som utmärker skådespelaren, regissören och manusförfattaren Morgan Alling är det den positiva energin. Den präglar också vårt samtal på ett kafé på Söder i Stockholm, där han ivrigt berättar och försöker formulera.
– Jag har alltid haft en positiv drivkraft, säger han. Det har ända sedan jag var liten funnits en ständig framåtrörelse i mig.
Publiken har fått ta del av den där energin i mängder av tv-program, filmer och teaterföreställningar. Det har varit mycket skratt och humor, fart och fläkt. När Morgan Alling i radioprogrammet Sommar 2009 berättade om sin barndom var det därför många som höjde på ögonbrynen. För de fick höra en allt annat än glättig berättelse om ett maskrosbarn som tillbringade sina första år med sin alkoholiserade mor bland alkisarna på Göteborgs parkbänkar. När han som fyraåring tillsammans med sin lillebror omhändertogs av de sociala myndigheterna, följde många år på barnhem och i olika fosterfamiljer.
I boken Kriget är slut, som kom förra året, berättar Morgan mer utförligt om sin uppväxt. Det är en omtumlande och gripande historia. Om onda cirklar, svek och övergrepp – men också om hopp och revansch: Det går att göra sig fri från sitt sociala arv. En kärleksfull fosterpappa och upptäckten av teatern blev två tydliga vändpunkter för Morgan. Men när man läser slås man framförallt av den där positiva drivkraften. Var kommer den ifrån?
– Jag vet inte… Ska jag vara lite amatörpsykolog, var det så att jag av min mamma alltid fick höra att hon älskade mig. Jag blev faktiskt överöst av kärlek när jag var liten. Även om vi bodde i en pappkartong eller hos olika människor varje natt, fick jag den tryggheten, den grunden. Jag tror att det kanske var därför jag överlevde…
– Även om det inte finns några garantier ändå, så tror jag tror det är viktig att vi matar vår barn med kärlek.
Något annat som är slående är att allt det Morgan Alling utsätts för som barn mer väcker en längtan efter revansch än hämnd. Den lille killen knyter näven i fickan och tänker: ”Jag ska allt visa er!” När ”socialtanten i den gröna Saaben” ljuger honom rakt i ansiktet och säger att han ska få bo hos sin biologiska pappa, och sedan kör honom till ännu ett barnhem, bestämmer sig Morgan för att hon och alla andra som förutsätter att han ska misslyckas inte ska få rätt.
– Det är klart att känslorna först sa att jag ville hämnas; jag ville slå sönder hela barnhemmet. Men hämnden är kortsiktig och bara skön för stunden.
Att hämnas är att göra ner andra människor för att lyfta sig själv, menar han. Medan revanschen mer har fokus på den man själv är och vad man vill bli. Med ett sådant fokus förlorar människorna som sårat en makten över en.
Morgan Alling ville att hans bok framförallt skulle inspirera andra i liknande situation. Så har det också blivit. Han har fått mängder av reaktioner på sin bok och de fortsätter att strömma in. Han får fortfarande mail varje dag från människor som vill tacka och som skriver att de nu vill förändra sitt liv.
Jag för in begreppet förlåtelse i vårt samtal och undrar om han kunnat förlåta de människor som svikit honom och utsatt honom för övergrepp. Han säger ett tydligt ”nej”, och förklarar att han släppt dem och gått vidare, men inte känt att han behöver förlåta dem. Han tycker det är fel när förlåtelsen blir ett krav.
– Jag har inget behov av att tillfredsställa deras behov av förlåtelse. För de kränkte mig. De gjorde det medvetet och brutalt och det har påverkat hela mitt liv.
– Det jag kan göra är att förlåta mig själv. Hela min barndom tog jag på mig skulden för vad som hände. Jag har förlåtit mig själv att jag genom det sårat mig själv.
I ett av de fosterhem där Morgan och hans lillebror var placerade blev de regelbundet slagna. Det var dessutom i ett hem där man utgav sig för att vara kristna och var regelbundna kyrkobesökare. Morgan drar dock inga växlar på detta, såväl fundamentalister som hycklare finns i alla sammanhang.
– Våld, lögner och svek finns i alla miljöer, det har jag lärt mig. Det spelar ingen roll vilka etiketter vi sätter på oss själva, till slut handlar det om våra handlingar. Det spelar ingen roll om du är ”jättefin” och kristen om du är elak, om du skadar ett barn.
Under den här tiden gick han i söndagsskolan och han skildrar det som en trygghet. Men även om han just då gick upp i det – som han alltid anpassat sig till det nya – hade han svårt för det där med att tro. Vilket han fortfarande har. Han säger att han känner många bra kristna och att han tycker kyrkan kan vara en bra gemenskap. Men det där med tron har han aldrig riktigt kunnat ta till sig. Han återkommer till handlingarna, att det är de som räknas.
– Om det sedan finns Någon som ser mig, då kommer Han se att jag varit en snäll kille. Jag skulle bli förvånad om Han säger när jag står inför Pärleporten: ”Nej, du kommer inte in här för du har inte trott.” Nähä, men han som slog mig när jag var barn, han kommer in bara för att han har trott, eller?
Morgan Alling skriver nu på en uppföljare till sin bok. För kriget var trots allt inte riktigt slut. I mitten av 1990-talet, när han gjort stor succé som skådespelare, snurrade livet allt fortare – och det slutade med en krasch in i väggen, med bland annat svår panikångest som följd. För det är en sak att komma till insikt, en annan att leva efter insikten man fått. Han säger att ”den inre friden fattades”.
– Det spelade ingen roll hur mycket folk älskade mig, mitt inre var som ett durkslag: all kärlek jag fick rann bara rakt igenom.
Idag säger han sig hittat fram till den där friden. Delvis handlar det om att han landat privat; gift sig och fått barn. Men också om att han inom teatern fått förtroenden att skriva, regissera och spela det han själv vill och tror på. Insikten att han fått sin revansch har sjunkit in; han behöver inte längre kämpa för att bevisa något. Han vet också idag att det han gör är viktigt för andra.
När vi reser oss för att gå, ropar en kvinna vid ett annat bord Morgan till sig:
– Jag vill bara tacka för din bok! Den var fantastisk och betydde mycket för mig.
– – – – – –
Fakta Morgan Alling
Ålder: 43
Familj: Hustrun Anna-Maria, sonen Wilhelm, 3 år, samt ett barn på väg.
På gång: Huvudroll i ”Två herrars tjänare” på Dramatens stora scen i höst. Succémusikalen ”Romeo och Julia”, som Morgan bearbetat och regisserat, fortsätter på Göta Lejon. Skriver på enmansföreställning samt ny bok. Med mera.
Motto: ”Du har inget ansvar för vad vuxna gjorde mot dig som barn. Men du har 100% ansvar vad du gör mot andra människor idag.”
Bilder: Thron Ullberg/Forum
Jag har ett personligt minne av Stig ”Slas” Claesson. Den amatörteatergrupp jag var med i på 1980-talet skulle dramatisera en av hans sagor, Petter och Lisa, vid några föreställningar. Jag skrev då ett (ganska formellt) brev till honom – som redan då var en av mina favoritförfattare – och bad om hans tillåtelse. Några dagar senare kom ett brev, där hans karaktäristiska handstil förkunnade: ”Hej Magnus. Tack för brev. Spela du Petter och Lisa. Det får du. / Stig Claesson.” Ett typiskt Slas-svar. Enkelt och rakt på sak. Ickeformellt. Personligt. Generöst.
Sommarens retrospektiva utställning Slas. Jag minns dig nog på Kulturhuset i Stockholm känns till formen också sådär Stig Claessonskt enkel, rakt på sak, ickeformell, personlig och generös. Så det är klart att jag trivs.
När Stig Claesson avled i januari 2008, knappt 80 år gammal, gjorde han det som en av våra mest folkkära författare, skribenter och konstnärer. Med böcker som Vem älskar Yngve Frej, På palmblad och rosor och Henrietta ska du också glömma (alla filmatiserade) skrev han in sig i mitt och många andras hjärtan. Han skildrade Stockholm och sin uppväxt på Söder med samma tonträff som den svenska avfolkade landsbygden. (Hans föräldrar var inflyttade från Västergötland, ett landskap och en landsbygd han återvände till många gånger och även periodvis bodde i.) Med stark språkkänsla och lakonisk humor ägde han förmågan att skildra ett Sverige i förändring, en förändring där den ”vanliga” människan inte alltid riktigt hängde med.
I författaren Niklas Rådströms nyutkomna bok Stig. (Albert Bonniers Förlag) tecknas ett mycket personligt och ömsint porträtt av vännen Stig Claesson, utan att skyla över bristerna och skuggsidorna (som alkoholismen). Rådström skriver bland annat: ”Så mycket av det Stig skrivit binds ihop av en önskan att föra samman nuet och det svunna till en enhet, att hålla det förlorade levande genom att göra det likvärdigt med det närvarande.”
Stig Claesson var inte bara folkkär, han var också en av våra mest produktiva offentliga kreatörer. Hans enorma produktion är svåröverskådlig; lättast är väl att identifiera hans närmare 90 böcker. Kanske också filmerna och tv-programmen. Men alla krönikorna, reportagen, teckningarna, collagen och målningarna låter sig varken hittas eller räknas. Därför är det imponerande att utställningen Slas. Jag minns dig nog med sitt urval så väl lyckas visa bredden i Claessons skapande, utan att varken tappa spets eller fokus. Curatorn Pia Kristoffersson har gjort ett fantastiskt jobb.
Det är en utställning att förlora sig i, att stanna länge i. Den lyfter främst fram bildskaparen Stig Claesson (som redan som 19-åring började studera vid Konstakademien), men här finns också utdrag ur böcker och artiklar – liksom brev, utkast och skisser – och möjlighet att se en del av hans filmer och tv-program. I en avdelning finns flera av de mycket speciella porträtt Stig Claesson målade, bland andra Marie-Louise Ekman, Per Anders Fogelström, Kerstin Hedeby, Sten Andersson och Tage Erlander. I en underbar liten film får vi vara med när Claesson målar den sistnämnde, där statsministern med viss otålighet nervöst pratar på, medan Claesson mest står tyst och ler spjuveraktigt medan han arbetar.
Många av Stig Claessons verk genomsyras av ett engagemang för ”den lilla” människan. Solidariteten var lika självskriven för Stig Claesson som jämlikt människovärde. Han återkom ofta i sina böcker och bilder till sina resor i efterkrigstidens Europa, där han bland annat hjälpte till att bygga järnvägen mellan Samac och Sarajevo i Jugoslavien. Dessa resor tycktes ha präglat honom på djupet. (På utställningen kan man se filmen Ungdomens järnväg från 1968, där Claesson och filmaren Lars-Lennart Forsberg reser tillbaka till Jugoslavien.)
Även om han förhöll sig aningen skeptisk till organiserad religion och kyrklighet stod Stig Claesson för en tydlig moral grundad i det judiskt-kristna arvet – vilket för honom tycktes detsamma som ”sunt förnuft” – och återkom ständigt till Bibelns budskap om att ”ta vara på sin broder”. I boken De tio budorden formulerade han allmängiltiga om än lite mer sekulära varianter på budorden till fantastiska bilder i collageteknik. Boken har liksom många av hans sagor och böcker för barn gått som tv-serie. Jag fascinerades storligen av dessa serier när jag var ung på 1970-talet – och vår son älskade repriserna som sändes under tidigt 1990-tal.
I förordet till en av sina många romaner, Sekonderna lämnar ringen (2005), beskriver Stig Claesson handlingen i boken som ”enkel, ty den handlar om enkla ting”. Denna enkelhet var något av Claessons signum och utmärkte såväl hans bilder som hans prosa. Inte den enkelhet som är banal och fördummande, eller slapp och bekväm. Utan den enkelhet som går rakt på sak, som plockar fram det väsentliga. För Stig Claesson var produktiviteten – fliten – en förutsättning för att nå fram till det viktiga. Med produktiviteten följer dock ofta en ojämnhet, allt blir inte lika bra. Något som kritikerna ofta påpekat.
I sin bok återkommer Niklas Rådström till den där enkelheten och ojämnheten och menar att den till viss del var ett sätt för Stig Claesson att sticka hål på det pretentiösa. I en av många välformulerade och insiktsfulla avsnitt skriver Rådström: ”När de pretentiösa och högfärdiga gjorde sig stora var hans svar en husfasad, en stadshorisont och en herrelös katt tecknad i svart tusch på vitt papper, varken mer eller mindre. […] Hans budskap var att livet finns överallt och är värt att upptäckas överallt, var du vill och av vem som helst närhelst du önskar och har du inte fattat det så har du inte fattat någonting.”
Han skriver vidare att han tror att allt Stig Claessons skapande handlade om balansen mellan att ta på sig det självklara och anspråksfulla utan att hamna i det fåfänga och pretentiösa – ”att bevara det naivt naturliga, den öppna handen, det direkta tilltalet, den okonstlade gesten”.
* Utställningen ”Slas. Jag minns dig nog” visas på Kulturhuset, Stockholm t o m den 11 september.
Bilder: Kulturhuset / Leif Claesson
(Texten har tidigare varit publicerad på tidningen Dagens kultursidor.)
Har varit och är starkt berörd av de fruktansvärda händelserna i Oslo och på Utøya. Har själv svårt att skriva något vettigt, men mycket klokt och bra har skrivits av många andra. Vill tipsa om tre små texter.
Ann Heberlein i DN om att inte låta rädslan styra.
”Det finns fog för den rädsla många människor känner i dag. Men det finns också goda skäl till besinning. Rädslan begränsar människan och beskär hennes frihet. Rädslan tar makten över henne och styr hennes beteende. Inte sällan leder rädsla till att människor beväpnar sig och därmed bidrar till att göra världen till en ännu farligare plats. Det måste vi akta oss för. Människan behöver inte mer vapen och misstänksamhet. Människan behöver tillit, inte blind tillit, men tillit till att de allra flesta människor vill väl och att världen för det mesta är en trygg plats.”
Läs hela texten här.
– – – – –
Göran Greiders dikt till massmördaren i Dala-Demokraten:
”Du har uppenbarligen levt i
föreställningen att du är en ideolog.
Men du är ingen ideolog.
Du är tankarnas slut.
Du föröder de gemensamma
ansträngningarna att leva
och att bygga samhällen.
Du kallar dig konservativ och kristen.
Men du är inte konservativ
och du är inte kristen,
på sin höjd är du det som hatet
och ensamheten i allra värsta fall
gör med dessa föreställningar.”
Läs hela dikten här.
– – – – –
Bengt Göransson om vårt samhälles allt större förakt för svaghet på Expressen Kultur:
”Att förmå se sina medmänniskor som likar är i själva verket grunden för ett demokratiskt tänkande. Fundera över vad det betyder att så många i dag tanklöst ser vissa som närande (och i regel alltid räknar in sig själva i den kategorin), andra som tärande. Det är lättare för extremisten att finna stöd för sin hållning i ett samhälle, där den människosynen råder än i ett där jämlikhet ses som ett centralt värde.”
Läs hela texten här:
Den 1 september blir jag projektledare på Studieförbundet Bilda. (Ska arbeta 80% med detta och fortsätta frilansa med främst skrivande resten.) Såhär kan man läsa på bilda.nu:
Magnus Sundell, tidigare bland annat chefredaktör för tidningen Trots Allt, leder från 1 september ett nytt livstolkningsprojekt i Studieförbundet Bilda. Huvuduppgifterna handlar om att identifiera aktuella existentiella frågor och teman i samhället, samt att utforma en modell för Bildas arbete med livstolkning. Formerna ska bland annat omfatta offentliga samtal, seminarier och studiecirklar.
– Jakten på mening är central i våra liv, fastän vi kanske inte alltid förstår det, säger Magnus Sundell. Varför mår vi så dåligt fastän vi har det så bra? När vi söker mening försöker vi alltför ofta fylla tomrummet genom prestation och konsumtion: genom att renovera huset, handla nya prylar, konsumera resor och andra upplevelser. I stället borde vi ägna mer tid åt att reflektera över våra liv och vår plats i tillvaron – helst tillsammans med andra människor.
I ett samhälle som blir alltmer individualistiskt är det viktigare än kanske någonsin att ta in andra människor. Att lyssna på varandra, lära av varandra. Här kan folkbildningen, vars hela grundidé bygger på möten och samtal mellan människor, vara en jätteresurs för samhället… Läs mer här.
