KG Hammar om mänskliga rättigheter

Hittade bland mina gamla skriverier ett citat av KG Hammar, från en artikel i DN den 10 februari 2006, apropå Muhammed-karikatyrerna och debatten kring yttrandefrihetens gränser. Det är fortfarande lika bra och aktuellt:

”Handlar inte deklarationen om de mänskliga rättigheterna om att vi gemensamt bestämt oss för att hålla varje människa för helig? Det handlar i så fall i första hand om ett värde som jag ger varje människa – om en människosyn som inte kan bevisas men visas. Det handlar om att ständigt bestämma sig för att ge andra rättigheter, även där jag har frihet att både avstå från detta och att beröva en medmänniska hennes värde. För mig är detta det stora med att vara människa, inte att kräva rättigheter men att ge varandra dessa i full frihet.”

Publicerat i Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Grattis Emmylou!

Jo, jag vet, det har varit mycket Emmylou Harris här ett tag… Men nu måste det bli mer, för idag fyller hon 64 år. Bugar mig och hyllar en av mina absoluta favoritartister på hennes födelsedag. Grattis!

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Valfrihetens paradox

Ett centralt budskap i vår tid är att ökad valfrihet ger frihet. Det är själva grundbulten i vårt alltmer kommersialiserade samhälle. Men den amerikanske psykologen Barry Schwartz hävdar i sin bok The paradox of choice: Why more is less att ökade valmöjligheter faktiskt kan leda till mindre frihet och mindre välbefinnande. Här ger han en intressant liten föreläsning på 20 minuter om just detta:

Publicerat i Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Från ö till fastland

Anna Stadling & Pecka Hammarstedt, Pernilla Andersson, Svante Thuresson.
Örebro Konserthus 30 mars 2011.

Publicerat i Bilder, Blogg, Musik | Lämna en kommentar

Musik att vara i

29 mars 2011, Uppsala Konsert & Kongress.

Bill Frisell, som fyllde 60 häromveckan, är en av USA:s mest framstående gitarrister. Ansedd och anlitad, rotad och gränsöverskridande. Som få andra har han utforskat den amerikanska musikens rötter – jazz, blues, folk, western swing, country mm – och utifrån dessa skapat något helt nytt. Hans musik har därför ibland kallats för postamericana.

När jag sitter på Uppsala Konsert & Kongress och översköljs av musiken är postamericana bara ett av de epitet som flyter upp till ytan. Kommarcountry är ett annat; de fyra musikerna på scenen – Bill Frisell, Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Viktor Krauss – är alla briljanta solister som här fungerar som en dynamisk och ständigt svängande helhet. Tillsammans skapar de konstmusik av ett helt sällsynt slag.

Det som presenteras är projektet och albumet Disfarmer, en hyllning till den amerikanske porträttfotografen Mike Disfarmer (1884-1959), som under 1940- och -50-talet porträtterade en rad människor i sin hemstad Heber Springs i Arkansas. På skivan Disfarmer har Bill Frisell försökt att skapa musik utifrån hur han tänker sig att Mike Disfarmer tänkte och kände medan han fotograferade alla dessa människor. Han blandar egna låtar med tolkningar av några klassiska country- och blueslåtar.

På konserten projiceras ett bildspel med ett antal av Disfarmers porträtt på två stora tredelade skärmar. Det är fantastiska bilder från hans enkla studio: svartvita och märkligt allvarliga. Män, kvinnor, barn, vuxna. Grupper, familjer, par, ensamma. Nästan alla med det gemensamma draget av något kargt, strävsamt och slitet. Amerikansk arbetarklass i sviterna efter depression och krigsår.

Bilderna och musiken fungerar synnerligen väl var för sig – upplevda tillsammans blir intrycket oerhört starkt, ja smått magiskt. Det erbjuder också en spännande möjlighet att under konsertens gång skifta och laborera med fokus, vilket känns befriande i den stjärnfixerade musikbranschen. Men, det är klart, visst är det stjärnorna vid instrumenten som imponerar mest och oundvikligen drar min uppmärksamhet till sig. Bill Frisell jobbar en del med programmeringar, effekter och små experimentella utflykter, men excellerar framförallt i melodier och snygga rena gitarrljud. Att äntligen få höra Greg Leisz – som är en mästare på pedal steel och dobro och har spelat med ”alla” – uppfyller mina högt ställda förväntningar: total kontroll och total känsla. Basisten Viktor Krauss (ja, han är bror med Alison) är den ende av de fyra som har en mer nedtonad roll, men han är den stadiga klippan, ryggraden som håller uppe hela bandet. Violinisten Carrie Rodriguez har fått uppgiften att ersätta Jenny Scheinman på den här turnévändan, en uppgift hon visar sig fylla med råge. Efter duettplattor med Chip Taylor och ett par fina soloalbum, sitter jag och väntar på att hon också ska sjunga. Något hon äntligen får chansen att göra i det första extranumret, då hon tillsammans med bandet ger oss en känsligt bluesig version av Hank Williams I’m so lonesome I could cry.

I övrigt handlar det om instrumentalmusik. Bland standards märks särskilt Arthur Crudups That’s alright mama och Hank Williams I can’t help it (if I’m still in love with you), båda i versioner som får mig att helt glömma att de egentligen borde vara sönderspelade vid det här laget.

Det här är musik som inte bara tolkar de bilder vi ser, den skapar egna berättelser och bilder. Det är fantastisk musik att låta sig omslutas av och vara i. Den för mig bort – och hem. Tiden flyger, och när bandet efter en och en halv timme tackar för sig tror jag inte mina ögon när jag ser på klockan. Efter två extranummer och stående ovationer vandrar jag ut i den kyliga vårkvällen, varm och upplyft inombords. Märker att jag längtar hem till skivan, så jag kan fortsätta vara i den här musiken.

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Never let me go

Har recenserat filmen ”Never let me go” i Dagen. Jag gav den fyra fiskar (av fem).

Filmen Never let me go bygger på Kazuo Ishiguros roman med samma namn och utspelar sig i en alternativ historieskrivning av den typ man kan se i science fiction, här rör det sig dock enbart om dåtid. I inledningen informeras vi i en kort text om att det stora genombrottet inom den medicinska vetenskapen skedde 1952. Läkare kunde nu bota även det som tidigare varit obotligt. 1967 var människans förväntade livslängd över 100 år.

Året är 1994 när vi möter Kathy (Carey Mulligan) som är historiens berättare. Hon tar oss med tillbaka, först till 1978 och internatskolan Hailsham på den brittiska landsbygden, sedan till byn och kollektivet The Cottages 1985. Historien slutar där den börjar, 1994.

Hailsham tycks på många sätt vara en helt vanlig internatskola, men är egentligen en uppfostringsinstitution och förvaringsplats för mänskliga kloner, skapade för att bli organdonatorer inom ”The National Donor Programme”. Så länge kroppen orkar, sedan är deras korta liv slut; de har nått sin ”fullbordan”. Dessa reservdelsbarn får inte lämna området – och de är också ”modifierade” att finna sig i sitt öde. Så även när de inser vad de är, saknar de flyktbeteende. Något som är ytterst frustrerande för oss i filmpubliken, impregnerade som vi är med hjältemodiga uppror och spännande flyktplaner. Detta skapar en alldeles särskild sorts stämning filmen igenom; ett olycksbådande lugn, ett vemod, en sorg.

Mellan Kathy (som barn: Isobel Meikle-Small), Ruth (som barn: Ella Purnell, som ung vuxen: Kiera Knightley) och Tommy (som barn: Charlie Rowe, som ung vuxen: Andrew Garfield) finns en vänskap som utvecklas till ett romantiskt triangeldrama. Detta drama är ett av filmens teman, ett annat är sökandet efter rötter och ursprung: En del av de klonade ungdomarna drömmer om att finna sitt ”original”, den människa de klonats från. Helt enkelt för att kunna förstå sig själva bättre. För även om de är framodlade kloner (de refereras ibland till som ”varelser”), bär de på en rad mänskliga känslor. ”Vi är inga maskiner”, konstaterar Kathy i en scen.

Flykt är alltså inget alternativ, men det finns en möjlighet att skjuta upp sitt eget organdonerande några år genom att bli ”omvårdare” (”carer”) åt dem som påbörjat sina donationer. Det ryktas också om att par som kan bevisa att de verkligen är kära, kan få sitt öde uppskjutet för en tid. Båda dessa möjligheter spelar en roll i filmens historia.

Naturligtvis väcker filmen frågor kring människovärde och etik. Men ändå känns det som att den centrala frågan här är den vi alla gång på gång bör ställa oss: Vad är egentligen viktigt i livet? I ljuset av att Kathy, Tommy och Ruth har så tydligt utstakade liv med en i förväg bestämd slutpunkt, framstår också vårt eget förhållande till vår död och dödlighet här i stark relief: I vilken mån har vi försonats med att vi ska dö, och i vilken mån kämpar vi emot detta faktum och försöker hitta vägar att slippa?

Den dystopiska och sorgliga historien till trots är det en vacker och intagande film. De tre huvudrollsinnehavarna gestaltar, var och en på sitt sätt, mycket skickligt det förenande draget hos sina karaktärer: det på en gång naivt hoppfulla och vuxet uppgivna. Det återhållna lugn som vilar över dem, gör på många sätt känslorna hos mig som betraktare ännu starkare. En milt omskakande och mycket gripande film.

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Emmylou igen

Ännu en låt från nya skivan som släpps 26 april.

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Mr Chance

Jag fortsätter att gräva i gamla texter… När Inga-Britt Ahlenius valde att i sin uppmärksammade bok kalla FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon för ”Mr Chance” (med hänvisning till Jerzy Kosinkis roman, en mycket vass och svidande jämförelse), kom jag att tänka på den här krönikan från tidigt 1990-tal. Läste den, och fann att den nog fortfarande har sina poänger.

* * * *

Välkommen Mr Chance heter en film som gick på biograferna i början av 1980-talet och numera, förstås, finns dvd. Den bygger på Jerzy Kosinskis bok Being there och Peter Sellers spelar huvudrollen.

Filmen handlar om en man, en betjänt till en gammal kvinna, som levt hela sitt liv i hennes och hennes familjs tjänst och som under hela sitt vuxna liv aldrig varit utanför husets väggar. All sin lediga tid har han ägnat åt att titta på tv. Det är genom tv:n han lärt känna den värld som finns utanför huset, det är tv:n som gett honom hans verklighetsuppfattning.

Så dör den gamla kvinnan och betjänten står utan jobb och utan hem. Han blir helt enkelt utkastad på gatan. Med stor förundran vandrar han för första gången ut i den värld han bara sett på tv. Och naturligtvis blir det en krock, ett omöjligt möte. För den bild som tv:n levererat visar sig stämma ganska dåligt. En bild av verkligheten är inte verkligheten själv.

Krockarna blir många och tämligen komiska. Ganska snart står han ansikte mot ansikte med en rånare som hotar honom med en stilett. Chance tar då ur kavajfickan upp fjärrkontrollen till tv:n och försöker ”trycka bort” rånaren. Så har han ju alltid behandlat det obehagliga och otäcka tidigare …

Chance möter en rad med människor och företeelser. Men det uppstår ingen verklig kommunikation. För de två världar som möts har visserligen beröringspunkter, men också bråddjupa skillnader. Chance lever i en egen värld, en isolerad, svartvit och enkel värld. Han försöker tolka det han ser och hör utifrån det han lärt sig från tv-rutan. Och naturligtvis går det inte ihop. I alla fall inte riktigt, bara nästan.

Det är en lågmält humoristisk och tankeväckande film. Man kan läsa in mycket i den märklige Mr Chance levnadsöde. För mig har han blivit till en symbol för en världsfrånvänd kristendom och en alltför isolerad kyrka.

Jag brukar tänka att Chance lika gärna kunde vara uppväxt i en trång kristen miljö. I en församling där man satt upp klara gränser mellan andligt och oandligt, kristna och ”världens” människor, ”vi” och ”dom”. Sin verklighetsuppfattning har han fått från sina kristna föräldrar, predikstolen, kristen litteratur, kristen musik, den kristna friskolan där han fått sin utbildning och kristna tidningar.

Eftersom världen utanför kyrkans väggar betraktas som ond och farlig, har han fått nöja sig med att höra andra berätta om hur det går till ”där ute”. Och eftersom han inte på allvar fått umgås med några som inte är kristna känner han egentligen ingen som inte tror som han själv. Men i kyrkan har det trots allt pratats ganska mycket om ”dom där” och vad som gäller ute i samhället. Han har gått i studiecirklar i ”New age och nyandlighet”, varit på temakvällar om ”Ungdomskulturen”, läst böcker om ”Ateismens omöjlighet” och lyssnat på föreläsningar om ”Att vara kristen i ett materialistiskt och postmodernt samhälle”.

Så kyrko-Chance är övertygad att han vet hur det fungerar där ute på andra sidan kyrkväggen. Han är påläst, upplyst, insatt och tror sig vara så verklighetsanpassad man kan begära. Så med gott självförtroende vandrar han ut för att möta den värld som inte är hans, men som han han ändå känner så väl. Men nånstans blir det fel. Kommunikationen uteblir. Chance och de människor han möter pratar förbi varandra. Det blir ytliga möten utifrån förutbestämda villkor. När Chance säger ”Jag vet hur du har det…” ekar det ofta falskt och ihåligt.

Chance tolkar allt han möter i den främmande världen utifrån det han lärt sig i kyrkan. Och när verkligheten inte riktigt vill passa in i den bild av verkligheten han gjort sig, blir han frustrerad och försöker krampaktigt hävda bildens sanning framför verklighetens. Snabbt går han vidare till en del av verkligheten som tycks stämma lite bättre.

Nu invänder du kanske att denne kyrko-Chance är en man från en förgången tid – någon som kanske funnits, men inte längre har någon aktualitet. Och kanske är han inte lika vanlig längre. Men själv har jag stött på honom flera gånger helt nyligen – vilket gjort att jag insett att hans problem med verklighetsförankring är högst aktuellt.

Och om du tänker efter har du säkert också sett honom där han stått med fjärrkontrollen i handen och smått förtvivlat stammat: ”Ja, men det fungerade ju i kyrkan…”

Publicerat i Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Emmylou

Den 26 april släpper Emmylou Harris sitt nya album Hard bargain. Den 24 maj spelar hon på Cirkus i Stockholm (självklart är jag där!) och 25 maj på Konserthuset i Göteborg. Här nedan spelar hon en av de nya sångerna från skivan. Den heter  Darlin’ Kate och är en hyllning till den bortgångna vännen och artisten Kate McGarrigle.

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Den kämpande tron

Klicka på bilden för att se den andra helgmålsringningen med Anna Stadling, Pecka Hammarstedt och mig.

Publicerat i Blogg, Musik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar