Precis som i den gamla psalmen vandrar sorgen och glädjen tillsammans i regissören Felix Van Groeningens nya film The Broken Circle Breakdown. Det är en film full av starka känslor, sorg, livsglädje, oväntade möten och paradoxer. Den belgiske bluegrassmusikern Didier Bontinck träffar tatueraren Elise Vandevelde och omedelbar förälskelse uppstår trots de bådas olikheter. Han är en bullrig pratkvarn, hon mera tyst och inåtvänd. Han älskar amerikansk folkmusik som country och bluegrass, hon har aldrig hört talas om Bill Monroe och Hank Williams. Han är övertygad ateist och tycker att vetenskapen räcker, hon har tatuerat ett kors i nacken och bär på något slags tro, om än lågmäld, och en öppenhet för att tillvaron är större. Men attraktionen tycks ligga just i deras olikheter och de påbörjar ett passionerat kärleksförhållande. Elise dras in i Didiers stora musikintresse och börjar så småningom själv sjunga i hans band.
När Elise berättar att hon är gravid blir Didier först panikslagen, men den lilla dottern Maybelle blir deras stora glädje och binder dem samman. När de får beskedet att den sexåriga dottern drabbats av cancer ställs allt på ända. De olikheter som varit en tillgång blir nu ett problem – och när Maybelle dör återstår inget som håller dem samman. Både Johan Heldenbergh som Didier och Veerle Baetens som Elise gör starka och trovärdiga skådespelarinsatser.
Historien berättas effektivt och i ganska högt tempo. Filmen är inte kronologisk, vi vet redan från början om det hemska som ska ske – vilket höjer intensiteten och kastar skuggor över de scener där allt är bra. Det bildmässiga berättandet är lika genomtänkt som intagande, trots att det är ganska begränsade miljöer det hela utspelar sig i. Den på många sätt melodramatiska historien skulle kunna ha känts klichéartad och förutsägbar, men Van Groeningen lyckas tillsammans med skådespelarna befriande nog undvika allt sådant.
Filmen har fått en del besk kritik i amerikanska medier för några scener där Didier uttrycker sin frustration och sin ilska över religion och religiösa människor som kallar sig ”pro life” men som hindrar forskning som kan rädda liv. Det hela utspelar sig i början av 2000-talet, när George W Bush la in sitt veto mot pengar till forskning på embryonala stamceller; något som Didier menar kunde ha räddat hans dotter. Men jag uppfattar inte filmen som polemisk eller som ett debattinlägg, för mig blir hans utbrott mest gripande uttryck för hans stora sorg och maktlöshet inför dotterns öde.
Hans egen brottning med frågan om det andliga och livet efter döden är heller inte entydig, då hans bluegrassband till stor del sjunger religiöst färgade så kallade ”hemlandssånger”, sånger som också blir till hjälp i det svåra. Just denna paradox är för mig en av filmens intressantaste trådar. Här finns också Elise som en motpol, även om hon inte lika tydligt som Didier verbaliserar sin övertygelse. Något som i sig bidrar till filmens tragiska förlopp; den utåtagerande Didier har större beredskap att hantera sorgen.
Den låt som går som en röd tråd genom filmen och som gett både Didiers band och filmen sitt namn är den gamla amerikanska läsarsången Will the circle be unbroken, en lika frågande som hoppfull sång om en återförening med nära och kära efter döden. The Broken Circle Breakdown lyckas hålla både frågorna och hoppet levande. Och detta till fantastisk musik.
Musik spelar ofta en viktig roll i filmer, för att förstärka och skapa stämningar, men sällan ser man den så integrerad och viktig för handlingen som här. Det är en fröjd att se hur de olika sångerna används som en viktig samtalspartner både för personerna i filmen och för oss i publiken. Filmen blir därmed mitt i sin tragiska historia en påminnelse om musikens oerhörda kraft och dess livsledsagande, för att inte säga själavårdande, möjligheter.
FILM
The Broken Circle Breakdown
Regi: Felix Van Groeningen
Genre: Drama
I rollerna: Johan Heldenbergh, Veerle Baetens, Nell Catrysse m.fl.
Premiär: 6 september
Betyg: 4 (av 5)
(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)
