Efter Lucinda Williams konsert i Stockholm förra sommaren, trodde jag faktiskt inte att hon skulle vara mäktig att leverera musik av den här kvalitén igen. Det var en tråkig och sorglig tillställning. Nya dubbelalbumet Down where the spirit meets the bone är raka motsatsen.
Det är ett ambitiöst projekt, med många musiker inblandade: Bill Frisell, Greg Leisz, Tony Joe White, Jakob Dylan, Jonathan Wilson, för att nämna några. Slutresultatet är ändå en sammanhållen sångcykel där ingen del känns onödig. Musikaliskt kan man kanske säga att den tar vid där hennes klassiska album från 1998, Car wheels on a gravel road slutade. En mix av country, blues, rhythm & blues och rock som pendlar mellan det innerligt tillbakalutade och det engagerat stökiga. Jag är knockad.
Det är skenbart enkel musik med ganska snäva ramar, vilket ställer krav på både nyanser och framförande. Lucinda Williams behärskar båda till fulländning; få kan som hon förmedla en enkel text som brusten kärlek så att det går rakt till hjärtat.
Författarinnan Flannery O’Connor är en stor förebild och Williams rör sig i samma mörka sydstatsvärld, där frågor om utsatthet, misslyckanden, stolthet, synd och nåd är ständigt återkommande. Här finns en ömhet för människorna, en varm förståelse för vår ofullkomlighet och vår längtan efter något annat. Inledande Compassion, är en tonsatt dikt av hennes far Miller Williams om vikten av att visa medkänsla med dem vi möter: ”You do not know what wars are going on, down there where the spirit meets the bone.” Denna ton av empati går sedan som en röd tråd genom skivans 20 sånger.
Lucinda Williams
Down where the spirit meets the bone
(Highway 20/Border)
Betyg: 4 (av 5)
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
