Gillar vi verkligen olika?

Mångfalden ökar, det är en oundviklig utveckling. En del gillar det inte. Men de flesta av oss bejakar det. I alla fall i teorin. Hur skapar vi de mötesplatser vi och vårt samhälle behöver?

– – – – – – – – – – – – – –

Vi gillar olika. Vi älskar mångfald. Mångfald är en tillgång. Olikheter är vackert.

Överallt ser jag dessa och liknande frimodiga deklarationer. I olika upprop och kampanjer. På affischer, t-shirts och bildekaler. På facebook, twitter och instagram. Jag gillar, delar och retweetar.

De senaste åren har det blivit allt vanligare att manifestera ett bejakande av olikheter. Vilket det funnits och finns all anledning till. Under valrörelsen och i eftervalsdebatten är vi många som tydligt velat ta ställning mot enfalden och för mångfalden. Ett tydligt motstånd mot de mörka krafter som vill hävda att tillhörighet och människovärde bygger på olika former av ytliga och konstruerade likheter känns ytterst angeläget. Ja, inte bara angeläget, det känns som en självklarhet, som en anständighetens ryggmärgsreflex.

Detta tycker en del är politiskt korrekt. Och det är det. För även om begreppet ofta används som ett skällsord, inte bara av SD-debattörer, och Svenska Akademiens ordlista definierar det som att vara ”överdrivet noggrann” med att följa rådande värderingar – så står det politiskt korrekta för värderingar som i grunden är bra och viktiga i ett demokratiskt samhälle. I en krönika i Svenska Dagbladet häromveckan pekade Andres Lokko på att definitionen i Oxford Dictionary är: ”att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper”. Hur kan man då inte vilja vara politiskt korrekt?

Men hur är det: gillar vi verkligen det som är annorlunda? Tycker vi om mångfald? Nu efter valet vill en del ge intryck av att vi är 87% som gillar olika och 13% som inte gör det. Men så enkelt är det förstås inte. I sin bok Gillar vi olika? från 2012 menar statsvetaren Andreas Johansson Heinö från den liberala tankesmedjan Timbro att den svenska självbilden inte är sann: I teorin är vi toleranta, men i praktiken gillar vi egentligen lika. Han menar därför att det svenska mångkulturella samhällets främsta fiender inte är nationalister eller extremister – utan den utbredda svenska likhetsnormen. Framtidens samhälle behöver pluralism på riktigt.

Han är tydligt polemisk i sin bok, men det finns poänger i det han skriver. Det jag själv förundras och bekymras över är den där tydligt närvarande (och ökande?) klyftan mellan det vi säger och det vi gör. Mellan teori och praktik.

För om jag tittar ut över det alltmer segregerade Sverige – boende, skolor, arbetsmarknad med mera – så verkar det trots vad vi deklarerar faktiskt som att vi inte gillar olika särskilt mycket … Mångfalden ökar – men hur bejakar vi den och låter den påverka oss? När och hur möter vi den och det som är annorlunda än jag själv? Alltså inte möta som i att gå förbi varandra på stan, utan möta som i att stanna upp, se varandra i ögonen, lyssna och göra saker tillsammans.

Varför är sådana möten viktiga? Av flera skäl. Sociologerna resonerar ofta såhär: Tvärtom vad många efterlyser är det inte en gemensam värdegrund vi behöver i det pluralistiska samhället – utan viljan och förmågan att leva tillsammans med människor med annan värdegrund. I det mångkulturella samhället kan vi inte alltid formulera gemensamma värderingar – men vi kan och måste lära oss att leva i respekt för varandras olikheter och tillsammans skapa ett fungerande samhälle, en fungerande vardag. Därför behöver vi mötesplatser, där vi möts över kultur-, värderings- och livsstilsgränser.

Problemet är att den typen av mötesplatser minskar i vårt samhälle. Tvärtemot vad vi behöver och våra stolta deklarationer vad gäller mångfald. Vi umgås istället alltmer med dem som är som vi själva. Vi gillar lika, om man så vill.

Analysföretaget Kairos Futures skriver i en rapport inför ett eventuellt samgående mellan studieförbunden Bilda och Sensus: ”En annan aspekt av det alltmer heterogena Sverige är den ökande betydelsen av livsstilar som bas för identitet och gemenskap. Förr levde de flesta i relativt stora livsstilsgrupper, idag är grupperna mer finlemmade och möjligheten att hitta likasinnade är väsentligt mycket större tack vare internet och de sociala medierna.” Vi söker oss till dem som är som vi. Och vi har idag stora möjligheter att finna dem.

Samtidigt visar flera undersökningar att toleransen när det gäller värderingar och attityder till människor med annan bakgrund än den egna ökar. Men det är skillnad på att tolerera och att inkludera. Att acceptera andras existens och att de har andra åsikter och värderingar är förstås en bra start och en grundförutsättning. Men det är något helt annat att mötas; att vara beredd att lyssna, känna och låta sig påverkas. Att ta in den andres tankar och erfarenheter i reflektionen över mitt eget liv och samhället.

Slutsatsen från Kairos Future är: ”Den här situationen gör att vi ser att det finns ett klart ökande behov av arenor som kan hantera och hjälpa människor att mötas över olika former av tillhörighetsgrupperingar.”

Det finns många anledningar till att gå från teori till praktik; att gå från att tolerera till att inkludera. Förutom att vi bara kan forma framtidens samhälle tillsammans, så behöver vi andra människor – inte minst dem som inte är, tycker och tänker som vi själva – för att utvecklas och växa som människor. Tomas Tranströmer formulerar det såhär i en dikt: ”Två sanningar närmar sig varandra. En kommer inifrån, en kommer utifrån, och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Att med respekt och nyfikenhet möta människor som tror, tycker och lever annorlunda än jag själv ger mig nycklar till att tolka såväl mitt eget och andras liv, som samtiden och omvärlden. Det ger mig också möjlighet att reflektera över och pröva olika vägar till förståelse och gemenskap, där olikheterna inte blir ett hinder utan något som kan berika.

Det är också så, att ju mer vi möts desto mer inser vi, att trots vår starka vilja att förstå, så får vi här i livet ofta nöja oss med att tolka – och att det faktiskt kan vara gott så. Insikten om att vi inte alltid fullt ut kan förstå den andre kan vara lika viktig som att nå fram till ömsesidig förståelse. Först då prövas respekten för den andre och för våra olikheter. Först då prövas på allvar om vi verkligen gillar olika.

– – – – – –

REKOMMENDERAD LÄSNING:

Olikheter – en tillgång i praktiken.
En idéskrift från Studieförbundet Bilda. Red: Kerstin Enlund, Lisbeth Gustafsson

– – – – – – –

(Texten har publicerat i tidningen Dagens serie ”På spaning”.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gillar vi verkligen olika?

  1. Pingback: Den svenska likhetsnormen och att tolerera utan att inkludera | Skomakardottern

  2. Pingback: Den svenska likhetsnormen och att tolerera utan att inkludera | Skomakardottern

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *