När allt samverkar till det sämre

Är jag en optimist? Jag vet faktiskt inte. Har nog alltid tyckt att det låter lite väl klämkäckt och … ja, överdrivet. Enligt Svenska Akademins Ordlista innebär optimism ”en ljus syn på livet”.  Jo, en sådan har jag. Enligt Wikipedia tror optimister generellt att människor och händelser är i grunden goda, och att ”de flesta situationer slutar bra”. Om nyckelorden här är ”de flesta” och ”generellt” ska tolkas på samma sätt, då är jag på. Nationalencyklopedin gör det svårare för mig, när den beskriver optimism som ”i filosofin åskådningar enligt vilka världen är god”. För i min åskådning är nog världen varken ond eller god, utan lite både och eller varken eller. NE berättar att ordet kommer från det latinska ordet o’ptimus, som betyder ”bäst”. Och det tycker jag ju; att den här världen är bäst. Inte för att jag har så många andra världar att jämföra med, men i alla fall.

Oavsett vad vi kallar den där ljusa synen på livet, världen och människorna – ofta tänker jag att ord som hopp och hoppfullhet nog passar mig bäst – känns det som att den det senaste halvåret har fått sig en rejäl törn. Det förråade och fördummade debattklimatet, svängningarna i flyktingpolitiken, avsaknaden av politisk ledarskap, SD:s framgångar, europeiska länder som vänder demokratin ryggen, minskad tillit, bildningsförakt, konspirationsteorier… Det börjar bli lite mycket som skymmer det där ljuset nu.

Liksom många som är uppväxta i de svenska folkrörelserna – där även folkbildningen har sina rötter – tror jag att jag redan från början fått med mig den där ljusa synen och framtidstron: Tilltron till människors förnuft och vilja till det goda. Övertygelsen att världen kommer att bli bättre, helt enkelt för att vi människor inte vill eller kommer att tillåta att den blir sämre. Allt samverkar till det bättre, på något vis. Så tror vi. Hur kan det vara på något annat sätt?

Men den senaste tiden har jag tvärtom burit på den oroväckande känslan av att allt just nu samverkar till det sämre. Varje morgon när jag öppnar tidningen eller går ut på nätet förstärks känslan. Varje uppslagen nyhet tycks bara bidra till de mörka krafternas jubel, legitimitet och framgångar. Martin Luther King brukade beskriva våldet som en nedåtgående spiral. En lämplig bild också för det som sker nu. Alla dessa förskjutningar i vårt svenska samhälle, framstår som en nedåtgående spiral och de ger mig en sjunkande känsla.

Nej, hoppet har jag inte tappat, men det har det lite tufft just nu. Så hur ska jag göra för att inte tappa det? Ofta möts jag av rådet att stänga av och försöka stänga ute omvärlden, för att bevara ljuset och hoppet. För tillfällig sinnesro, andhämtning och lite resning av systemet, visst. Men det är knappast någon långsiktig strategi.

I sin senaste bok Det som ger hoppet liv skriver Lars Björklund just om vad som är hoppets förutsättningar och hur hoppet kan födas på nytt när det tappats. En av hans grundtankar är att ”hoppet måste födas ur den hårda verkligheten”. Att försöka stänga den ute fungerar inte. Han skriver: ”Det svåra med verkligheten är dess obeveklighet och dess hänsynslöshet, men det möjliga med den är att vi kan dela den.” Så skriver han om kraften i mötet med andra människor, i delandet av varandras berättelser – och jag känner igen mig, både från mitt privata liv och från den verksamhet jag har förmånen att vara en del av i mitt arbete, där just mötet med andra människor står i centrum och förlöser så mycket kraft och hopp.

Den optimism som uppehålls genom att låsa om sig och stänga omvärld och andra människor ute, blir blind och krampaktig. Det kreativa hoppet, det föds bara i verkligheten, med öppna sinnen i mötet med andra människor.

(Texten har publicerats på Studieförbundet Bildas blogg.)

Det här inlägget postades i Blogg, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *