Musik lika paradoxal som livet självt

Sex års väntan på nya skivan från Emil Svanängen, med artistnamnet Loney Dear, har skruvat upp förväntningarna, liksom att den släpps på Peter Gabriels skivbolag. Och de höga förväntningarna infrias: Loney Dears musik tar här ytterligare några steg mot förfining. Det är vackert och känslofyllt och Emil sjunger bättre än någonsin.

En av konstens styrkor är dess förmåga att vara lika paradoxal som livet självt. Emil Svanängen är en sann konstnär och hans musik är på många sätt paradoxal. Den första paradoxen: att genom komplexitet och detaljrikedom skapa ett slags enkelhet, en direkthet. Här finns ofta lager på lager av finesser, ändå känns låtarna omedelbara i sitt tilltal.

Den andra paradoxen: Emil brottas här intensivt med mörkret, både det inre och det yttre, både det personliga och det strukturella. Men genom att konfrontera, formulera och göra enastående musik av mörkret, börjar det glöda av ljus. Skivan lämnar därför efter sig ett slags rofullt hopp. Livet går vidare, trots allt. Svårigheterna är inte över, ”but the last one’s overcome. Sum it up, it’s all been done, someone forgives you, the done is done”, som han sjunger i Sum.

LONEY DEAR
Loney Dear
(Real World/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

This entry was posted in Kultur, Musik, Recensioner. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>