Mot nya äventyr

Om åldrandet enligt Disneyfilmen Upp.

Författaren och tidigare sjukhusprästen Lars Björklunds böcker har under många år varit uppskattade följeslagare i mina funderingar kring livet. I boken Det som ger hoppet liv läser jag: ”Livets stora under är att det kan födas nytt hopp när det som har varit gått sönder och vi inte längre hittar i den tunga verkligheten. Det finns alltid en framtid som kan få det gömda fröet att gro.”

Jag tycker om bilden av att det i det vi varit med om i det förflutna, i våra erfarenheter och minnen, gömmer sig ett frö som kan gro och växa till något nytt. Kanske ligger något av åldrandets hemlighet och utmaning just här. 

Disney/Pixars omtyckta film Upp skildrar detta på ett lika fantasifullt som vackert sätt.

I filmen möter vi den snart 80-årige änkemannen Carl Fredricksen som bor ensam i ett litet charmigt hus. Han sörjer sin hustru Ellie som gått bort några år tidigare. Han och Ellie har hängt ihop sedan de var barn, då de fann varandra i ett gemensamt intresse för äventyr och äventyrare. De har levt ett kärleksfullt liv tillsammans, vilket på många sätt gör ensamheten och sorgen större. De delade också en sorg över att aldrig få de barn de längtade efter. 

Carl känner skuld för att han inte infriat sina löften till Ellie om att ta med henne på äventyrsresor – speciellt den till Paradisfallen hon drömde om sedan hon var liten. Den stod först i Ellies foto- och klippalbum Min äventyrsbok under rubriken ”Saker jag ska göra”.

Gentrifieringen har nått Carls stadsdel, nybyggnation och förtätning pågår. Men Carl vägrar envist att sälja sitt och Ellies hus och flytta till ett äldreboende. När han till slut blir tvungen att flytta, binder han fast tusentals små heliumballonger i sitt hus – och försvinner flygande bort från dem som ska hämta honom.

Destinationen är Sydamerika; han tänker uppfylla Ellies gamla dröm om Paradisfallen. Ellie är ständigt i hans tankar, och genom alla minnen omkring honom är det som att hon finns kvar i huset.

Det visar sig dock att han på verandan råkat få med sig den åttaårige scouten Russell, som tidigare erbjudit honom sina tjänster, då han saknar scoutmärket ”Hjälpa en åldring”. Motvilligt släpper Carl in den beskäftige pojken i sitt flygande hus.

Nu börjar en fartfylld och absurd resa, full av olika äventyr. Som i de flesta Disney/Pixarfilmer är det underhållande, spännande och roligt, med såväl skurkar som hjältar bland både människor och djur. Men här finns också mycket mer att hämta för den som vill.

***

Den helg jag reserverat i min kalender för att skriva den här texten hamnar min 93-åriga mamma akut på sjukhus. Det hela avlöper tack och lov väl och hon återvänder så småningom hem, medtagen men på bättringsvägen.

Jag besöker henne på sjukhuset, men tillbringar också en hel del tid i hennes lägenhet; såväl under de första oroliga dygnen, som när hon kommit hem igen. Här finns mycket som påminner om mamma och hennes långa livsresa. 

Det är många känslor i omlopp i mig, tankarna har svårt att hitta fokus. Mina påbörjade reflektioner kring filmen Upp blandas med tankar om min älskade mamma, hennes liv och åldrande. Beröringspunkter börjar framträda.

***

Disneys animerade långfilmer har ofta kännetecknats av att de liksom de klassiska folksagorna inte bara underhåller, utan också tar upp universella existentiella frågeställningar.

Sedan samarbetet med animationsstudion Pixar inleddes 1995 har detta om möjligt förstärkts ytterligare. Kanske särskilt i de filmer där Pete Docter – animatör, regissör, manusförfattare, numera också kreativ chef på Pixar – varit inblandad. Att på ett fantasifullt sätt lyfta angelägna livsfrågor är något av hans signum. Något som ibland sätts i samband – även av honom själv – med hans kristna tro och att han är aktiv medlem i First Presbyterian Church i Berkeley: Tron och kyrkan har gett honom intresse och språk för det existentiella.

Docter har varit med om att göra filmer åt Disney/Pixar kring sådant som ensamhet, utanförskap, hopp, rädsla, livet, döden och själen; som Toy Story (1995), Monsters, Inc (2001), Wall-E (2008)Insidan ut (2015) och Själen (2020). 

Liksom den kritikerrosade och Oscarsbelönade publiksuccén Upp, som premiärvisades på Cannesfestivalen 2009, där han är både manusförfattare och regissör. Många har hyllat filmen för att den har en äldre person som huvudperson och dessutom visar en positiv bild av åldrande, vilket är sällsynt. Upp visar på att det är möjligt att anta nya utmaningar och förändra sitt liv även efter pensionen‚ att drömmar både kan återerövras och förändras, att sorg inte behöver förlama eller förhindra.

Det är som sagt en underhållande film och kan absolut ses som ”bara” det. Men under ytan är det en rik film som erbjuder möjligheter till olika tolkningar. Här finns till exempel blinkningar till filmer som Werner Herzogs Fitzcarraldo och Roland Joffés The Mission.

***

Då Lars Björklund skrivit en hel del om åldrande och sorg, är det kanske inte konstigt att hans reflektioner dyker upp i mitt huvud när jag ser filmen Upp

I boken Orden och tystnaden skriver han: ”Också den sista dagen i ens liv kan fyllas av nyfikenhet och lust. Men bara om vi lämnat det som måste lämnas. Sorgen handlar om att se det som är förlorat, lämna det som inte går att ta med sig, och försonas med att det måste vara så.”

När filmpubliken möter Carl Fredricksen lever han i sina minnen och sorger. De binder honom vid det förflutna. Det binder honom också till huset, som är så tätt förknippat med hans älskade Ellie. När han ger sig ut på sitt uppdrag, gör han det också utifrån sina minnen av hur livet en gång varit. 

I en actionfylld scen tvingas Carl släppa taget om sitt älskade hus och ser det försvinna bland molnen. Det är ett av flera steg för honom att lämna det som måste lämnas, att försonas med sin sorg och se att livet faktiskt fortsätter. Flera av dessa steg är kopplade till att andra behöver honom: Han måste släppa sitt fokus på sig själv och sina minnen – och vända sig utåt; mot nuet och sin omvärld.

Han måste också på olika sätt ta itu med sina minnen och sitt förflutna.  Som de flesta av oss, tvingas Carl omvärdera barndomens hjältar. När Carl och Russell oväntat möter Charles Muntz, den upptäcktsresande som var både Carls och Ellies stora idol när de var barn, visar han sig vara allt annat än en god förebild. Uppfylld av sitt eget ego och sin bitterhet går Muntz bokstavligen över lik för att uppnå sina syften.

I den för mig tydligaste nyckelscenen i filmen har Russell besviken lämnat Carl, efter att ha anklagat honom för att bara tänka på sig själv. I huset slår Carl upp Ellies Min äventyrsbok. När han kommer till sidan ”Saker jag ska göra”, upptäcker han att Ellie fyllt hela den avdelningen med bilder på sig och Carl tillsammans genom åren. Längst ned på sista sidan har hon skrivit: ”Tack för äventyret. Nu ska du ut på ett nytt. Älskar dig, Ellie.”

Han inser att Ellie faktiskt fått det äventyrliga liv hon drömt om. För drömmar kan uppfyllas på olika sätt, äventyr kan ske i det till synes enkla och vardagliga och livets största äventyr handlar inte om resor och halsbrytande utmaningar, utan om att skapa ett meningsfullt liv tillsammans med andra människor. Det är också ett äventyr som fortsätter.

Carl förstår nu hur mycket Russell betyder för honom – och han för Russell – och han ger sig iväg för att hjälpa sin vän.

***

Mammas minne är fortfarande gott och det är naturligtvis fullt av sådant som hänt under hennes långa liv. Men hon har aldrig varit särskilt nostalgisk; hon är inte den som lever i det förflutna. 

Sorger och förluster har inte heller tillåtits att ta över eller sätta långvarig prägel på hennes liv. De har inte blivit bojor som hållit henne tillbaka. Om mamma inte alltid levt i nuet, har hon snarare varit en bit in i framtiden. Så är hon fortfarande: på väg framåt.

Sedan jag och mina bröder lämnat barndomshemmet, blivit vuxna och skapat våra egna liv och familjer, har mamma förutom att vara mamma, farmor och gammelfarmor också blivit såväl extramamma som extrafarmor och extramormor till andra barn och vuxna.

***

Russell är något av ett maskrosbarn. Han bor med en vårdnadshavare som inte är hans mamma och sin pappa träffar han allt mera sällan. Han berättar för Carl om sina bästa minnen av pappan, hur de brukade sitta på trottoaren och äta glass medan de räknade blåa och röda bilar. ”Det kanske låter tråkigt. Men det är nog det tråkiga jag minns och saknar mest.”

Den vänskap Carl och Russell utvecklar under sin resa blir alltmer ömsesidig – de samarbetar och lär sig saker av varandra – och den fortsätter efter resans slut. I filmens fina avslutning är det Carl som i mycket trätt in i Russells frånvarande pappas ställe, även om de mer blir som farfar och barnbarn. Det nya äventyr Ellie skrev om i sin sista hälsning har börjat.

I en intervju i tidningen Christianity Today säger Pete Docter att hans kristna tro lärt honom att relationer betyder mer än allt annat och att hans film Upp försöker visa på det. Han hoppas att filmen ska hjälpa oss att upptäcka allt det fantastiska vi har i vår närhet och att vi ser med nya ögon på människorna omkring oss.

En central tanke i filmen kring åldrande är vikten av att under livets gång fortsätta drömma och försöka bevara barndomens längtan efter äventyr. Men att samtidigt våga omdefiniera och kanalisera innehållet i såväl drömmarna som äventyren utifrån de åldrar och sammanhang vi befinner oss i. Den stora utmaningen är att i allt detta behålla barnets förundran och nyfikenhet, inte minst i mötet med andra människor.

***

På en av mammas väggar hänger några diplom. Ett är kopplat till ett stipendium ”för osjälviskt tjänande”, utdelat av en organisation ganska långt från mammas egen vardag och intressen. Motiveringen lyder: ”För hennes oegennyttiga insatser av social, omvårdande och stöttande karaktär för människor i lokalsamhället.”

Här finns ytterligare ett diplom som talar om ”ett livslångt osjälviskt tjänande”. Det kommer från den frikyrkoförsamling som i mycket varit och är hennes liv.

Kommen ur enkla förhållanden, fick mamma aldrig någon chans till högre studier eller någon framgångsrik yrkesmässig karriär. Hon har heller inte kunnat resa och se så mycket av den ”stora” världen. Men mamma har betytt mycket för många människor livet igenom. Kanske för att hon haft förmågan att omvandla sina drömmar och applicera dem på den värld som funnits inom räckhåll. 

Kanske för att hon tidigt såg att de verkliga äventyren i livet handlar om relationer: de utspelar sig i mötet och utbytet med andra människor.

***

Det som ger hoppet liv skriver Lars Björklund: ”Våra minnen kan antingen få vingar och ta oss in i framtiden eller få bojor och binda oss vid det som varit.”

Det är en mening som för mig skulle kunna sammanfatta hela filmen Upp. Här får minnen vingar, både bokstavligen och bildligt, och filmen visar oss något om hur åldrandet kan bli den resa in i framtiden som det är ämnat att vara. Mot nya äventyr.

***

Bilder: Disney/Pixar

(Texten har publicerats i tidskriften Pilgrim.)

 
Filmen Upp finns på dvd/blue-ray och kan ses på streamingtjänsten 
Disney+ eller hyras på sfanytime.com.
Lars Björklunds böcker Det som ger hoppet liv och Orden och 
tystnaden är utgivna på Libris förlag.
Det här inlägget postades i Artiklar, Böcker, Film, Kultur, Personligt, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *