Mavis Staples, 80 i sommar, fortsätter släppa den ena skivan vitalare än den andra. Efter ett ganska långt samarbete – tre skivor – med Jeff Tweedy (Wilco), har nu turen kommit till artisten Ben Harper att producera och skriva material till den nyfikna och energiska gospel/r&b-sångerskan.
Till skillnad från tidigare kollaboratörer har Harper utgått från att Staples är en utpräglad liveartist, med scenen som självklart centrum för musiken. Därför har han plockat in hennes liveband att spela på skivan, vilket skapar stark närvarokänsla och en bra energi som lyfter Mavis Staples redan fantastiska röst.
”We get by on love and faith”, sjunger Mavis Staples och Ben Harper i titellåtens duett – vilket ganska väl sammanfattar skivans genomgående budskap. Harpers sånger utgår från Staples livslånga kamp för rättvisa och mänskliga rättigheter i en alltför segregerad värld. Hon ser och sjunger om problemen – som i inledande Change – men landar alltid i en lika stark som hoppfull framtidstro. Vägen går genom tro och kärlek, genom att se att vi alla är bröder och systrar och att vi måste hjälpa varandra. Det finns ingen starkare kraft än vår kärlek till varandra, sjunger hon i Stronger. Hoppet stavas: Tillsammans.
MAVIS STAPLES We get by (Anti/Playground) Betyg: 4 (av 5)
När T Bone Burnett blev en av de mest efterfrågade musikproducenterna, lade han sin solokarriär åt sidan. När han efter elva års uppehåll släpper en ny skiva i eget namn, är det för att han har något angeläget på hjärtat.
Tillsammans med Jay Bellerose och Keefus Ciancia skapar han ett rikt ljudlandskap: rytmiskt, ambient, elektroniskt, suggestivt. T Bone ger sin förkärlek till talking blues, med deklamerade verser och sjungna refränger, fullt utrymme. Sångcykelns briljanta texter är en uppgörelse med en samhällsutveckling där teknik används för att kontrollera och bedöva oss, för att förvränga sanningen och manipulera oss.
Berättaren deklarerar: ”I’ve always been a man without a country. I’ve always been a citizen of Heaven”. Längtan till himlen, till en bättre tillvaro, går som en röd tråd genom skivan, i kontrast till den galenskap som styr vår värld. Han låter närmast som en biblisk profet, när han varnar för ondska och falskhet: ”To beat the Devil, you must be wise. There is nothing he can’t trivialize.” Men han ger också hopp och ljus: ”And now because the world is blue, I’ve only love to give to you.” Flera gånger citerar han ängeln som säger: ”Var inte rädd.” Som tröst och som hemligt tecken.
T BONE BURNETT The Invisible Ligh: Acoustic Space (Verve/Bertus) Betyg: 4 (av 5)
Under 30 år har äkta paretKarin Bergquist och Linford Detweiler med sitt band Over The Rhine skapat mängder av vacker, känslofylld, berättande folkrock som söker sig mot livets smärtpunkter – för att där finna lugnet i stormens öga. De har blivit ett slags brustenhetens apostlar som med sin musik och sina ord blivit livströstare och livspeppare för många av oss. På nya skivan Love & Revelation har de förfinat sitt uttryck till perfektion, det är bitvis smärtsamt vackert, men också sällsamt levande och varmt. Och hoppfullt.
”If grief is love without a place to go, then I’ve been there, you’re not alone. And if a song is worth a thousand prayers, then we’ll sing ’til angels come and carry you and all your cares”, sjunger de i Let you down. Det kunde vara en deklaration för hela albumet. De möter sorg, förluster och ett orättvist samhälle – men ljuset och kärleken bryter fram och igenom. ”We’re not cureable, but we’re treatable”, sjunger Karin Berquist i den trösterika May God love you (like you’ve never been loved). Den tro och det hopp de sjunger om är inget enkelt eller lättköpt, men växer ur erfarenheten att tillit är vägen.
Det här är en skiva att ta emot som en dyrbar gåva.
OVER THE RHINE Love & Revelation (Great Speckled Bird/Border) Betyg: 5(av 5)
Är du trött? Jag är också trött. Förmodligen tröttare än du. Eller inte. Det är svårt att jämföra trötthet, ändå försöker vi. Tillfälle finns, för alla verkar trötta mest hela tiden. Visst, det är en sådan tid på året. Men handlar det bara om det? Visst tycks de flesta ha blivit tröttare överlag? I alla fall hör jag mest hela tiden: ”Jag är så trött … Så trött, så trött.”
”Trötthet kan vara dold sjukdom”, basunerar kvällspressens löpsedlar ut – och vi smygläser oroligt för att se om det kan vara något allvarligt fel på oss. ”En ren slump att vi publicerar detta i oxveckorna”, låtsas en redaktör som i radion får frågan. En läkare som sedan intervjuas menar att vår trötthet för det mesta har högst naturliga orsaker; som avsaknad av ljus, men också stress, press, högt tempo, fel kost och för lite motion.
Till sist tillägger läkaren att tröttheten nog allra oftast beror på att vi sover för lite. Oj! Har vi kanske missat det uppenbara?
Vi har gradvis skapat ett samhälle som aldrig sover, som hela tiden pockar på vårt engagemang, som tycker att vi bör konsumera även på nätterna – såväl produkter som förströelser. Tv-kanalerna sänder numera dygnet runt, internet sover aldrig och erbjuder både underhållning och gemenskap närhelst vi efterfrågar det. Egentligen handlar det nog inte så mycket om efterfrågan som att det finns där, lättillgängligt, och söker vår uppmärksamhet. Vi deltar för att vi kan. Och för att andra gör likadant. Sömnen prioriteras ned och bort.
Alla vet – särskilt småbarnsföräldrar – hur mycket långvarig sömnbrist kan påverka oss; leda till tappade perspektiv, upplevda problem, onödiga konflikter, sämre immunförsvar, relationsstörningar och allmän grinighet. Efter en lång natts sömn kan plötsligt allt – allt! – svänga och tilltron till livet och relationerna infinna sig på nytt. Banalt? Kanske. Men logiskt, om vi ska tro sömnforskarna. Sömnen är viktig för både fysisk och psykisk hälsa.
Här framträder ett nytt perspektiv på det som jag skrivit en del om tidigare; det försämrade samtalsklimatet i offentligheten, den minskade viljan till dialog och samtal. Polariseringen, påhoppen, insinuationerna, lögnerna och elakheterna – kanske är det helt enkelt sömnbristens grinighet och tappade perspektiv vi ser och hör?
Men det läkaren säger om stress och press är också värt att fundera över.
”Jag orkar inte orka så här mycket”, skriver Ylva Eggehorn i sin bok Natt och dag, och fortsätter: ”Om jag orkar ännu mer, går jag under.” Hon sätter ord på en känsla många av oss kan drabbas av, i en tid och en omvärld som älskar att bekräfta oss för våra prestationer och framgångar – och som skammar oss för våra misslyckanden och otydliga ambitioner. Liksom för vår bristande ork.
Pressen att ständigt prestera, att duga, att visa upp perfekta liv, att vara friska, att bidra och inte vara en belastning … Klart att vi blir trötta. Ylva Eggehorn kommer med nådens ord när hon konstaterar att det är helt naturligt att vara trött, och därför inget att skämmas över. Istället kan vi ta emot tröttheten som en hälsning om att ta oss tid till att återhämta oss. Till att hämta åter det vi förlorat: oss själva. Till att vila – och till att reflektera över våra liv.
Jag åker mycket tåg i mitt arbete. Då får jag höra både det ena och andra. Häromveckan satt en ung mamma med sin son på platserna framför mig. Jag gissar att pojken var tre–fyra år, i alla fall i en riktigt frågvis ålder. Med stor tålmodighet besvarades en rad varför, hur, när, var och vart? De gånger mamman inte kunde svara, sa hon: ”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.” Aldrig tycktes hon välja den lätta vägen – som väl alla föräldrar någon gång gjort – att låtsas som att hon faktiskt var säker på något hon inte hade koll på.
Det sägs att vi lever i en tvärsäker tid. I den offentliga debatten – som alltmer förs på sociala medier – saknas ofta nyanserna. Där regerar snabbheten och tvärsäkerheten; alla tror sig vara experter på en rad olika områden efter att ha läst en rubrik här och en tweet där. För vem har tid och ork att kolla fakta? Särskilt om informationen tycks stärka den position jag redan intagit. Särskilt om det viktigaste är att framstå som vinnare i något slags tävling eller kamp. Här gäller därför regeln: ”Vid eventuell osäkerhet, höj rösten.”
Ändå är det osäkerheten, tvivlet och ofta långsamheten som är grunden till såväl sann kunskap, som till att utvecklas: viljan – och tiden – att ta in flera perspektiv, att lyssna, reflektera och prova sig fram till de bästa lösningarna. Inom såväl den vetenskapliga forskningen som folkbildningen är det här självklart.
Vår hjärna strävar alltid efter att ordna och förenkla det vi uppfattar, för att hjälpa oss hantera vår tillvaro. En process som kan gå väldigt snabbt och som påskyndas av sådant som rädsla, stress och fördomar. Och naturligtvis av mängden av information som når oss. Det tycks vara en ren överlevnadsinstinkt att vid överbelastning snabbt sortera, välja och välja bort, istället för att försöka förstå och värdera allt. Vilket alltså inte betyder att hjärnan har rätt, att den alltid drar riktiga slutsatser. Verklig kunskap och bildning kräver reflektion.
Detsamma gäller erfarenheterna; vi lär oss inte alltid av dem. Den erfarne är faktiskt inte per automatik klokare, för att dra lärdomar krävs att vi reflekterar över våra erfarenheter. Och reflektion tar tid och är något vi kan välja eller välja bort.
Idag går en våg över världen där många tycks vara beredda att följa de ledare som ger enkla, tydliga svar på svåra och komplexa frågor. Längtan efter att livet och tillvaron ska vara enklare är lätt att identifiera sig med. Däremot har jag svårt att förstå hur vi kan hylla ledare som aldrig tycks osäkra, som aldrig tvekar eller visar brister. Min egen respekt ökar alltid för människor som vågar säga ”jag vet faktiskt inte” eller ”jag hade fel”. Helt enkelt för att jag vet att allt annat är en fasad och en chimär. Livet är inte enkelt, världen är komplex och människan ett instabilt mysterium. Hur kan jag ha förtroende för den som låtsas något annat?
Ledarskap är ett ämne som ständigt är hett. Ledarskapsteorier formuleras och publiceras på löpande band, utbildningar och kurser anordnas och säljs i mängd. Själv har jag sällan sett och hört en bättre ledarskapsidé än den som mamman presenterade där på tåget:
”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.”
När Harry Martinsons dystopiska Aniara blir film påminns vi än en gång om människans sämre sidor och dess konsekvenser. Men kanske är allt inte hopplöst?
Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.
Orden från Predikaren i Bibeln ekar i mitt bakhuvud när jag inför att jag ska se Aniara läser om Harry Martinsons klassiska rymdepos, som filmen bygger på. Rymdens ödesmättade tomhet går hand i hand med människans tomhet och ”den stora löjligheten i att leva”. Jag mindes att det var en tragisk historia, men kanske inte att den var riktigt så mörk och dystopisk. Och därför också så … modern. Den upplevdes aktuell när den kom ut, och känns aktuell idag, i vår dystopiskt ljudande samtid.
”Naturligtvis kommer det att bli höstens stora poesi-bestseller, fast den kostar 18:50 häftad”, skrev Bo Strömstedt i sin recension av ”Aniara” i Expressen 1956. Han spådde rätt om succén, och verket ses som en av orsakerna till att Martinson fick Nobelpriset i litteratur 1974.
Aniara har genom åren blivit både opera, hårdrock och seriealbum. När den nu för första gången filmatiseras, är det svårt att veta vad vi ska förvänta oss. Filmskaparna Pella Kågerman och Hugo Lilja har dock i det stora hela lyckats bra med med att överföra Martinsons historia till filmduken. De utnyttjar sin rätt att tolka och förhålla sig fritt, men är samtidigt trogna berättelsen och använder även på ett kreativt sätt flera direkta citat från diktverket.
Planeten Jorden – även kallad Doris land och Doris dalar – är förstörd av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Aniara är ett gigantiskt rymdskepp som transporterar människor till kolonier på Mars och Venus för möjlighet till överlevnad och framtid. Kapten på skeppet är den maktfullkomlige Chefone (Arvin Kananian) och i gruppen av piloter utmärker sig Isagel (Bianca Cruzeiro) med sin kompetens och integritet.
Ombord på skeppet finns en Mima, ett slags superdator med förmågan att återskapa passagerarnas mest positiva minnen från Jorden och ge dem upplevelsen att de är tillbaka där. Ansvarig för handhavandet av Miman är Mimaroben (Emelie Jonsson), bokens berättare och filmens huvudperson. I filmen får kärlekshistorien mellan Mimaroben och Isagel ta stor plats. Ett lyckat drag – om än ett väl vanligt filmtrick – som skapar fokus i berättelsen.
På sin väg till Mars med 8000 emigranter krockar Aniara med rymdskrot och kommer ur kurs. Så småningom står det klart att de inte kan ändra sin bana, och att passagerarna inte någonsin kommer att komma till Mars. De är nu dömda att leva sina liv på Aniara, som i tusentals år kommer att fortsätta rakt ut i rymden i riktning mot Lyrans galax. Men, som ledningens budskap lyder; det kunde varit värre, de lever i alla fall. Skillnaden är att det nu blir ”en livstidsresa fram emot ett slut, som ändå skulle komma och som kommer”.
Från att ha varit en glest besökt nöjesattraktion söker sig nu alltfler till Miman, för att fly till en sorglös tillvaro. Men när Miman även börjar få in hemska minnen från jordens totala ödeläggelse, blir det för mycket, hon överbelastas. Hennes artificiella intelligens klarar inte av konflikten mellan universums skönhet och människans destruktivitet och hon sprängs inifrån; med Martinsons ord: ”förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet som människan visar i sin ondskas tid”. För den skeptiske Chefone förklarar Mimaroben: ”Hon dog av sorg.”.
Gradvis tar uppgivenheten över på Aniara. Dess människor söker tröst och mening i nöjen, sex och religion. Flera kulter uppstår, bland annat en som dyrkar Ljuset, då det är något som många längtar efter, omgivna av rymdens mörker. Gud är i filmen om möjligt ännu mer frånvarande än i Martinsons epos, där Gud – om än skapad av människan – tar avstånd från människorna och deras grymhet: ”Den gud vi alla hoppats på till slut, satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.”
Filmens bild av människan är densamma som bokens: ”Askans konung.” En vilsen men härsklysten och grym varelse, som ödelägger allt som kommer i dess väg. ”Ty rymdens grymhet övergår ej människans. Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.” Aniara blir såväl i boken som i filmen en nästan övertydlig bild av Jorden, som på samma sätt full av liv rör sig ensam i den tomma rymden och vars invånare själva måste skapa sina liv, sina sammanhang och sin mening.
Den som är van vid Hollywoods påkostade science fiction-filmer kan kanske ha svårt att ta in den betydligt mer minimalistiska scenografin här och de sparsamma specialeffekterna. Visst får vi de nödvändiga rymdscenerna, men fokus ligger här på människorna och det som sker i det minisamhälle som Aniara är. Varken människorna eller miljöerna – tänk konferenscenter, köpcentrum och Finlandsfärja – är särskilt futuristiska, utan högst samtida. Men effekten blir att det hela kommer betydligt närmare oss i publiken och vår egen vardag, vår egen tid. Det är svårt att distansera sig, berättelsen kryper under huden.
Aniara är som sagt en dystopisk historia. Är då allt hopplöst? Inte riktigt. I Emelie Jonssons fina tolkning av Mimaroben finns ett starkt ljus: Hon gestaltar mycket av det bästa med människan: empati, osjälviskhet, nyfikenhet, kreativitet, tillit och tålamod. Harry Martinson skriver om den reva ”som släpper in en glimt av hoppets sken”. I filmen är det Mimaroben som hela tiden försöker öppna den där revan. Där Chefone ger efter för sitt maktbegär och Isagel låter hopplösheten ta över, där håller Mimaroben oförtröttligt fast vid det goda och lyckas bättre än de andra att leva i det nu som är det enda de har. Hon är, mer utvecklat i filmen än i boken, den motbild och det hopp vi behöver och kan gripa tag i.
För även om vi människor bär så mycket oförstånd och grymhet inom oss, bär vi också allt det där andra. Det goda, kloka och skapande. Harry Martinsons ”Aniara” är en spegel att studera oss själva och vår värld i, som en varning. Jag lämnar filmen med känslan att det hade kunnat gå annorlunda – för Jorden, för mänskligheten, för Aniaras passagerare. Det vill säga: det kan gå annorlunda för oss. Men det är upp till oss.
FILM Aniara Regi & manus: Pella Kågerman, Hugo Lilja Genre: Drama I rollerna: Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Arvin Kananian, Anneli Martini m fl
Tro möter rationalitet i den franska filmen Uppenbarelsen, där vårt förhållande till mysteriet står i centrum. Som människor bär vi på flera världar inom oss. Vågar vi låta dem mötas?
När den tvivlande lärjungen Tomas till slut fick träffa den uppståndne Jesus, möttes han av orden: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett, men ändå tror.” Förhållandet mellan tro och fakta, mellan tillit och bevis, har alltid varit en fråga som engagerar och berör. Kanske är frågan mer angelägen än någonsin i en tid som beskrivs som postsekulär, men framförallt: i en tid i så stort behov av hopp.
I Xavier Gianollis nya film Uppenbarelsen möter vi Jacques – lågmält gestaltad av den rutinerade Vincent Lindon – en erfaren krigsreporter som just återvänt från krigets Syrien, där han förlorat sin vän och kollega, fotografen Christophe, i ett bombdåd. Sjukskriven med posttraumatiskt stressyndrom och ett skadat öra, blir han överraskande kallad till Vatikanen. Katolska kyrkans troskongregation vill att han ska ingå i en kommission som granskar några påstådda uppenbarelser, där en ung flicka i en by i sydvästra Frankrike, Anna Ferron, säger sig ha mött Jungfru Maria. Under de två år som gått har byn blivit ett allt populärare resmål för pilgrimer och andra människor som vill att det Anna upplevt ska spilla över på dem.
Jacques, som själv inte betraktar sig som troende, ska med sin journalistiska erfarenhet leda utredningen. I kommissionen ingår flera präster, en teolog och en psykiater; alla vana att granska liknande fall. Jacques åtar sig uppgiften med kritisk blick, men också med ett öppet sinne.
Anna, som är novis i ett kloster, har en stark utstrålning och tycks bäras av en lugn övertygelse. Galatéa Bellugi är lysande i sin rolltolkning. Annas förmedlade budskap handlar om utgivande kärlek; att ta hand om de utsatta. Samtidigt som hon tycks ha accepterat rollen som projektionsobjekt för människors förhoppningar, är Anna en tämligen vanlig tonåring, som hänger på internet och smiter ut från klostret på nätterna.
Till skillnad från sina beskyddare, församlingsprästen Fader Borrodine (Patrick d’Assumçao) och den mer PR-inriktade prästen Anton Meyer (Anatole Taubman), är Anna tillmötesgående mot kommissionen – det växer till och med fram en oväntad vänskap mellan henne och Jacques.
Filmen utvecklar sig till en spännande och överraskande historia i jakten på de hemligheter som uppenbarligen finns och i försöket att avslöja den närmast oundvikliga exploateringen av det till synes övernaturliga. Men den förlorar sig varken i ett lättillgängligt deckarformat eller i ett enkelt svar på frågan om tro kontra vetenskap. Istället bjuder den på ett lågmält reflekterande och överlåter åt oss att fundera vidare. Med andra ord helt i linje med det den försöker belysa – vårt förhållande till mysteriet – vilket är beroende av en rad olika utgångspunkter och förutsättningar.
I slutet av filmen frågar sig Jacques: ”Hur kan vi tro på det som gömmer sig för vår blick?” Han ställer sig därmed tillsammans med den tvivlande Tomas – men antyder också att det finns något som faktiskt döljer sig för oss, som vi inte kommer åt med vårt rationella seende och tänkande.
FILM Uppenbarelsen Regi & manus: Xavier GianolliGenre: Drama I rollerna: Vincent Lindon, Galatéa Bellugi, Patrick d’Assumçao m fl
Det har alltid funnits en påtaglig värme i Christian Kjellvanders musik, oavsett om den viskar eller larmar; en värme som har sitt centrum i den glödande rösten. Men värmen finns också i texternas ömhet inför människans kamp och snubblande steg; i viljan att ta livet för vad det är och utifrån det skapa något bra. Den känns också i den ödmjuka nyfikenheten inför livets stora frågor och andliga dimensioner.
Allt det här finns på nya mästerliga skivan Wild Hxmans, men i något friare form än tidigare. Låtarna är längre, musiken rör sig dynamiskt inom en bred ram av americana/rock och tillåts att både byggas upp och brytas ned. Den bär kongenialt fram skivans berättelser om människor i rörelse, på väg mot det nya och okända.
I Curtain maker möter vi en syrisk kvinna på flykt, som i sitt arbete som gardinsömmerska lärt sig vikten av att alltid släppa in lite ljus – vilket nu blivit både livlina och levnadsregel. Det är också detta glimtvisa hopp som många av skivans låtar landar i. ”Come on now, spread the love – until we finally drift away”, sjunger Christian i The thing is, och i Love xomes slår han fast: ”Love comes to those who don’t quit.” Christian Kjellvander slutar inte att söka efter ljus och kärlek. Och jag kan inte sluta lyssna.
CHRISTIAN KJELLVANDER Wild Hxmans (Tapete/Border) Betyg: 5 (av 5)
Rosanne Cash fortsätter göra högkvalitativ americana med hög existentiell densitet. Hon känns också väldigt autentisk; grundad i sig själv och i samtiden, både jordnära och intellektuell, med ett starkt socialt och politisk engagemang. På nya skivan reflekterar flera låtar kring att var 60+ och att vara kvinna i den paradoxala tid vi lever i.
Metoo-rörelsen har inspirerat sånger som The undiscovered country och titellåten, skriven och framförd tillsammans med Sam Phillips. I känslostarka 8 Gods of Harlem – ett samarbete med vännerna Kris Kristofferson och Elvis Costello – har ännu en ung pojke blivit skjuten på gatan.
”We’ll be crossing to Jerusalem with nothing but our love”, sjunger hon i Crossing to Jerusalem, där hon beskriver sitt och maken (tillika medmusikern, låtskrivarpartnern och producenten) John Leventhals äktenskap som en gemensam pilgrimsresa. I Not many miles to go bearbetar hon insikten att en av dem kommer att gå bort före den andra.
Hennes tillbakablick på sitt liv i Everyone but me är lika ömsint som självrannsakande. Hon sjunger om saknaden efter sin far (Johnny Cash) och mor (Vivian Liberto), men beskriver uppväxten med orden: ”I pleased everyone. I mean: everyone but me”.
Nyligen var det domsöndagen. En dag med fokus på framtiden och vårt förhållande till Gud. En viktig dag. Men kanske skulle vi också behöva en vi-och-domsöndag i kyrkoåret, med fokus på samtiden och vårt förhållande till varandra.
Det pratas mycket om den ökade polariseringen i samhället. Någon tolkade skämtsamt ordet som att det betyder att vi i de sociala mediernas tid skaffar oss alltfler polare. Möjligen finns en sådan sorts polarisering också – där antalet vänskapsband ökar – men framförallt tycks polariseringen tyvärr öka i sin vedertagna betydelse: åsikter och känslor leder alltmer till förenklade slutsatser och tydliga skiljelinjer: det skapas två läger, där vi avkräver av varandra att välja sida. Vi ser det inte bara i politiken, medierna och det offentliga samtalet, det kryper också in i våra vardagliga samtal.
Så blir en värd full av nyanser förvandlad till svartvit och uppdelad i ”vi” och ”dom”. Ofta hinner en person inte tala till punkt, förrän han eller hon etiketteras och förpassas till den ena eller andra gruppen. I ett sådant klimat skiljer vi inte på sak och person, där blir det viktigare att svartmåla och fördöma andra än att formulera vad vi själva tänker, tycker och tror.
Ett förslag till bibeltext på vi-och-domsöndagen skulle kunna vara berättelsen om Jesus möte med kvinnan som begått äktenskapsbrott och enligt lagen ska stenas. Hans ord till hennes domare i folkhopen – och till alla oss andra – är ett av de mest spridda och välkända Jesus-citaten: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”
Berättelsen går helt på tvärs med vår polariserade och högröstade samtid. Jesus avslöjar vår reflexmässiga tendens att utifrån en snabb och ytlig bedömning vara beredda att utdela straff eller belöning, avsky eller gillande.
Han vädjar inte till vår empati, ber oss inte sätta oss in i kvinnans situation. Istället ber han oss rikta blicken mot oss själva. Han tvingar oss att ställa frågan: Vem är jag? Därmed kommer han åt vår taktik att genom att döma ut och peka finger åt andra rikta fokus bort från oss själva.
Vi har så lätt att bedöma och döma andra människor – vad de gör, vad de säger, hur de ser ut – så svårt att låta bli. Varför? Kanske för att det är en snabb och enkel väg att framstå som bättre själv. Att döma ut och svartmåla andra är ett sätt att skapa en rangordning där vi höjer oss själva och stärker vår egen position.
Med det ständigt ökande informationsflöde vi lever i går det här ofta väldigt snabbt. Att läsa eller lyssna klart, se till helheten och bedriva källkritik kräver både eftertanke och tid. Det blir för jobbigt – så vi dömer ut och delar vidare. Bekräftar det vi tar del av vår egen uppfattning eller tro, går det extra lätt och fort.
Men när fingret inte längre pekar mot någon annan, utan mot oss själva, då krackelerar bilden av vår egen förträfflighet. Det perfekta må vara en bild vi håller upp inför andra – inte minst i sociala medier – men det är bara en illusion och ett skydd, det vet vi. Bristen och det ofullkomliga är något som förenar oss människor och som utjämnar våra positioner. I möten med den utgångspunkten finns inte längre ett ”dom”, bara ett ”vi”.
Det har alltid funnits en påtaglig värme i Christian Kjellvanders musik, oavsett om den viskar eller larmar; en värme som har sitt centrum i den glödande rösten. Men värmen finns också i texternas ömhet inför människans kamp och snubblande steg; i viljan att ta livet för vad det är och utifrån det skapa något bra. Den känns också i den ödmjuka nyfikenheten inför livets stora frågor och andliga dimensioner.
Rosanne Cash fortsätter göra högkvalitativ americana med hög existentiell densitet. Hon känns också väldigt autentisk; grundad i sig själv och i samtiden, både jordnära och intellektuell, med ett starkt socialt och politisk engagemang. På nya skivan reflekterar flera låtar kring att var 60+ och att vara kvinna i den paradoxala tid vi lever i.
Ett förslag till bibeltext på vi-och-domsöndagen skulle kunna vara berättelsen om Jesus möte med kvinnan som begått äktenskapsbrott och enligt lagen ska stenas. Hans ord till hennes domare i folkhopen – och till alla oss andra – är ett av de mest spridda och välkända Jesus-citaten: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”