I sin nya bok skriver Ann Heberlein direkt till Gud. Till den Gud hon tror på, men som hon tycker är hopplöst svårbegriplig, undflyende och frånvarande – inte värd hennes kärlek och lojalitet. Och Gud svarar.
Gud och Ann Heberlein sitter ihop. Så Ann kan inte göra slut med Gud, även om hon försökt. I sin förra bok beskrev hon sin relation med Gud som ett ”Stockholmssyndrom” – ett psykologiskt tillstånd där den kidnappade utvecklar sympatier med kidnapparen – och i sin nya bok skriver hon att hon verkar ha en ”traumatisk bindning” till Gud. Drastiska men känslomässigt sanna formuleringar, som med en viss perspektivförskjutning också kan ses som en förankring där Gud är konstanten i livet, det som finns kvar när allt annat faller.
– Tron är en övertygelse jag bär på, säger Ann när vi träffas hemma hos henne för att prata om den nya boken. Jag har inte tron med mig från barndomen, utan den är något jag erövrat som vuxen. Den är förstås emot allt förnuft, men för mig helt självklar; den bara finns där.
Så de ifrågasättanden som sker i boken Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig (Bonniers) handlar inte om Guds existens utan om vem Gud egentligen är. Bokens första del är en självutlämnande och bitvis rasande uppgörelse med den Gud som känns igen från såväl Gamla testamentet som kyrkans undervisning. Den patriarkala gudsbilden får sig en riktig känga och Gud ställs till svars för orättvisor och obegripligheter, men framför allt för sin frånvaro. ”Som längst bort när jag behöver dig mest” är berättarjagets upplevelse: ”Du vände bort din blick och slöt ditt öra. Du valde att inte se. Inte höra. Inte göra.”
Ann Heberlein är teologie doktor i etik och arbetar vid Lunds universitet. Hon är en produktiv skribent och författare, kan läsas regelbundet i Dagens Nyheter och Sydsvenskan och deltar flitigt i samhällsdebatten – inte sällan med visst rabalder som följd. Vilket rabalder denna bok kommer att väcka återstår att se; obemärkt lär den inte gå förbi.
– Även om jag inte vill skilja på teologen och människan, så kan man förstås säga att det är privatpersonen Ann som talar här; hon som är arg, rädd och övergiven. Men jag för också in flera klassiska teologiska frågor och problem, liksom en del av ateisternas angreppspunkter.
– Men jag ville att texten verkligen skulle blöda. Bort med alla masker och skydd!
Hon säger att det ofta känns som att vi aldrig kommer till det som är på riktigt; det är alldeles för mycket emellan oss och Gud, emellan oss och våra frågor. När hon pratar med sina vänner som är präster kan hon uppleva att det är så många ord som står emellan dem och deras tro, så mycket de måste säga när de står framför sin församling.
– Sedan kan man ju tycka att människan som framträder i texten är pinsam, barnslig, självupptagen och borde skärpa sig. Det tyckte jag själv när jag läste korrektur. Men det är faktiskt sådan jag är! Och sådan som många av oss är när vi känner oss ledsna, rasande och övergivna.
Nog blöder texten – ibland är hon närmast plågsamt uppriktig och utlämnande om sina erfarenheter av självmordsförsök, våldtäkt och otrohet, om sin ångest, sina rädslor och sin längtan efter att få vara älskad. Ann säger att det var tvunget att vara så, och påminner mig om att det är ett samtal med Gud – och Gud vet ju redan allt, så det hade blivit fel om hon inte varit så uppriktig. Det är också en väg in till läsaren.
– Jag tror att det i det unika och det genuint personliga finns något allmängiltigt som gör att vi kan känna igen oss i varandras upplevelser.
Efter urladdningen i bokens första del händer det märkliga: Gud Moder svarar. Naturligtvis är det Ann Heberlein som står för orden även i denna del. Hon säger med ett skratt att hon tyvärr inte haft en uppenbarelse där Någon styrde hennes fingrar över tangentbordet. Men hur kom hon fram till hur svaret skulle se ut? Är det en sorts önsketänkande?
– Det kan man förstås invända, säger Ann. Liksom de gudsbilder jag rasar mot i den första delen är konstruerade, är den som framträder i del två förstås också konstruerad. Men jag bygger den på olika teologers idéer och på en del bibliska tankar.
– Som Gud säger i boken, så är de gudsbilder vi lever med ju inte skapade av Gud, det är människor som formulerat dem. Man kan väl säga att alla våra bilder av Gud bygger på olika former av önsketänkande.
Hon säger att hon aldrig hade publicerat den första delen om hon inte fått skriva den andra också. Frågorna, anklagelserna och tvivlen måste balanseras med något.
– Andra delen är det som jag behöver höra – och som jag tror att väldigt många människor behöver höra.
Från början var boken tänkt att vara tredelad: Ann, ateisten och Gud; inspirerat av Jobs bok i Bibeln där det är Job, vännerna och Gud som tar till orda.
– Men det blev fel, det blev inte det där direkta samtalet mellan mig och Gud.
Det som börjar som en anklagelseskrift, utvecklar sig till något som närmast kan beskrivas som själavårdande. Utan att avslöja för mycket kan man säga att den Gud som talar i boken är ömsint, men ganska sorgsen och besviken på människorna. Fram träder bilden av ett ömsesidigt beroende mellan människa och Gud. Och tanken att det kanske egentligen inte är Gud som är svår att förstå, utan snarare människan.
– Det som jag brottats mest med i min tro är relationen mellan allgodhet och allmakt. Det går inte ihop. Allgod tror jag Gud är, men för mig är det rimligt att ifrågasätta allmakten, eftersom Gud delat med sig av makten till oss. Vi har en stor del av makten – men den har vi inte förvaltat särskilt väl …
– – – – – – – – – – – – – –
ANN HEBERLEIN
Ålder: 44 år.
Familj: Tre barn.
Arbete: Universitetslektor, författare, skribent, föreläsare.
Favoritförfattare/förebild: Hannah Arendt (1906–1975), tysk-amerikansk filosof och politisk teoretiker.
Aktuell: Men nya boken Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig (Albert Bonniers förlag). Utkommer 31 mars.
Bilder: Magnus Sundell
(Artikeln har publicerats i tidningarna Sändaren och Kyrkans Tidning.)
Nu i mars är det femtio år sedan den amerikanska medborgarrättsrörelsen anordnade tre olika marscher med avsikt att gå från staden Selma i Alabama till delstatens huvudstad Montgomery. Detta för att protestera mot att afroamerikaner trots att segregation förbjöds i lag genom The Civil Rights Acts 1964, i flera av Söderns delstater inte tilläts att registrera sig så de kunde rösta i allmänna val.
Regissören Ava DuVernay har skapat en tät, gripande och angelägen berättelse utifrån ett historiskt material som i sig är lika dramatiskt som fascinerande. Hon gör det genom att inte i första hand satsa på det storslagna eller glorifierande, utan genom att våga bli nära och vardaglig, lyfta fram detaljer, skildra motsättningar och problematik – och låta den ikoniserade King vara den bristfälliga människa han var; trots sin enorma karisma, taktiska begåvning och starka övertygelse. Bland annat skildras Kings äktenskap med Coretta Scott King (Carmen Ejogo) som starkt men ansträngt. David Oyelowos gestaltning av King är kongenial; vi får möta en enastående människa, men med en mänsklighet vi kan identifiera oss med. Märkligt nog saknades han bland årets Oscarsnomineringar. Filmen fick trots nominering inte heller en Oscar för ”Bästa film”, utan fick nöja sig med en för ”Bästa originalsång”: Glory, framförd av artisterna Common (som spelar James Bevel i filmen) och John Legend.
Men vad gäller ickevåldsprincipen hänvisas inte bara till Gud, utan också till förnuftet – vilket är befriande, då våldets och hämndens ”förnuftiga” och vedertagna logik behöver ifrågasättas och genomskådas. I en laddad scen när en ung man vill ta till vapen efter att den första marschen upplösts med batonger och tårgas, förklarar en av aktionens ledare, Andrew Young (André Holland) – då pastor i Alabama, sedermera demokratisk politiker, FN-ambassadör och borgmästare – att de måste hålla fast vid ickevåldet, det är det enda förnuftiga inför den väpnade övermakt de står inför: ”Jag pratar inte om Bibeln eller vad Gud tycker är rätt – jag pratar om fakta!”
Men när vi träffas är det inte på en teater eller i en inspelningsstudio, utan på det som är hennes arbetsplats sedan 2010: Katarina församling på Söder i Stockholm, där hon arbetar som kultursamordnare och församlingsassistent. Här lärde hon känna Hans Vainikainen som leder Katarina Kammarkör och som började göra körarrangemang till Irmas sånger – något som utvecklats fullt ut till den här skivan, där kören medverkar. Hon har inte skrivit sångerna speciellt med tanke på kör, den dimensionen har tillkommit i efterhand.
– Då kom jag in på Scenskolan. Det var en barndomsdröm att bli skådespelare, så det var fantastiskt. Men det är en så otroligt tuff bransch…
Men just nu är det Sånger från Gläntan som gäller.
Genom hela sin relation smågnabbas paret kring frågan om Guds existens, där Stephen trots viss ambivalens inte ser något behov av en Gud för att förklara universum, medan Jane håller fast vid sin tro. Jag skulle gärna sett mer av det resonemanget i filmen, liksom en del annat som tydliggjort deras olikheter och komplexiteten i deras relation. Men filmen är oupphörligt fascinerande ändå; gripande och hoppfull.
Calvary har överlag fått ett mycket gott mottagande. Den belönades bland annat med den ekumeniska juryns pris vid Berlins filmfestival i februari 2014. Vid Europas motsvarighet till Oscarsgalan i december, European Film Awards, fick den pris för ”Bästa film”, ”Bästa manus” och ”Bästa manliga skådespelare” (Brendan Gleeson i huvudrollen). Trots detta verkar det inte som att den kommer att visas på svenska biografer, så den som vill se den är hänvisad till dvd. Vilket faktiskt har sina poänger, då det är en film som när den är slut skapar känslan ”jag vill se den igen” – för att hitta alla nyanser och ledtrådar till en djupare förståelse. Vilket man absolut inte måste, då den också är tämligen omedelbar och direkt.
Det är en på många sätt märklig film, svår att passa in i ett standardformat. Thriller? Drama? Svart komedi? Här finns spänningen och en ”deckargåta”, här finns också humor – men som helhet är Calvary ett högst allvarligt existentiellt drama. Att närma sig problemen med sexuella övergrepp i katolska kyrkan genom att skildra en sund och bra präst är i sig ett spännande grepp. Att den utsatte vill hämnas genom det till synes orationella att döda en god och oskyldig människa följer ändå en symboliskt laddad logik; då dessa vidriga övergrepp skett mot de allra mest oskyldiga i vårt samhälle: barnen. Det väcker också frågan om vem som bär ansvar för det som sker i skydd av en kyrka eller tro. Är även de präster som – vilket också Fader James erkänner – distanserat sig från det som hänt då de inte varit personligt inblandade, också i någon mån ansvariga?
När jag frågar Frida Johansson Metso vad hon ser som huvudfelet med dagens flyktingpolitik, kommer svaret blixtsnabbt:
Frida Johansson Metso låter förstå att det varit frustrerande att vara kritisk till en asylpolitik som faktiskt bedrivits med stöd av hennes eget parti, men menar att mycket beror på att de två stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, är alltför överens om en restriktiv politik. Alla riksdagens mindre partier – utom Sverigedemokraterna – har en generösare flyktingpolitik och är också tämligen överens. Hon berättar att hon varit med om att utforma asylpolitiken i Folkpartiets nya partiprogram, och där fått igenom flera viktiga punkter.
Klok och engagerad har nog John Mellencamp alltid varit. Men med stigande ålder tycks han också utvecklat allt det där som sägs kunna komma med åren: Eftertanke. Reflektion. Självinsikt och självdistans. Klarsynthet.
Kris Kristofferson är en av de stora amerikanska låtskrivarna och har för alltid skrivit in sig i musikhistorien med låtar som Me and Bobby McGee, Sunday morning coming down och Help me make it through the night. Hans låtar har spelats in av artister som Johnny Cash, Elvis Presley, Janis Joplin och Willie Nelson – för att bara nämna några. Men han är också artist i sin egen rätt, ständigt turnerande och med mängder av skivor bakom sig – och dessutom hyllad skådespelare.
Vi gillar olika. Vi älskar mångfald. Mångfald är en tillgång. Olikheter är vackert.
För om jag tittar ut över det alltmer segregerade Sverige – boende, skolor, arbetsmarknad med mera – så verkar det trots vad vi deklarerar faktiskt som att vi inte gillar olika särskilt mycket … Mångfalden ökar – men hur bejakar vi den och låter den påverka oss? När och hur möter vi den och det som är annorlunda än jag själv? Alltså inte möta som i att gå förbi varandra på stan, utan möta som i att stanna upp, se varandra i ögonen, lyssna och göra saker tillsammans.
Det finns många anledningar till att gå från teori till praktik; att gå från att tolerera till att inkludera. Förutom att vi bara kan forma framtidens samhälle tillsammans, så behöver vi andra människor – inte minst dem som inte är, tycker och tänker som vi själva – för att utvecklas och växa som människor. Tomas Tranströmer formulerar det såhär i en dikt: ”Två sanningar närmar sig varandra. En kommer inifrån, en kommer utifrån, och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
Olikheter – en tillgång i praktiken. 
Efter Lucinda Williams konsert i Stockholm förra sommaren, trodde jag faktiskt inte att hon skulle vara mäktig att leverera musik av den här kvalitén igen. Det var en tråkig och sorglig tillställning. Nya dubbelalbumet Down where the spirit meets the bone är raka motsatsen.