Trösterikt och lekfullt från The Innocence Mission

Postat den 6 december, 2015 av Magnus

December sveper sitt dunkel omkring oss, det är mörkt i världen och höga röster förmedlar hot om kaos och katastrof. Jag letar efter ljusglimtar, försöker lyssna efter hoppfulla toner. The Innocence Missions nya skiva landar därför hos mig som en gåva, som ett bönesvar och ett löfte om kraft och ljus – som dessutom finns här och nu, bara vi stannar upp och ser varandra och vardagen i ögonen: ”Let’s stay in our old clothes and walk around this known and dear life, and carry each other.”

Hello I feel the same är en lika trösterik som lekfull skiva, fylld av starka poetiska sånger som lyser upp höst- och vintermörkret, påminner mig om det goda och förmedlar tro, hopp och kärlek: ”I do not want fear to hold me. I don’t want to be kept from loving, at all.”

Karen och Don Peris har gjort det renskalade till en allt skönare konst. Deras folkrock bygger i grunden på Karens personliga och uttrycksfulla röst och Dons ljuvliga gitarrspel. Lägg till det Mike Bitts följsamma kontrabas och enstaka inslag av trummor, piano och orgel från Don och Karen.

Det är vackert, men aldrig inställsamt; här finns mitt i allt det mjuka och melodiska en kärvhet och en integritet som inbjuder till aktivt lyssnande för att lära känna musiken och personerna som framför den. Tar du dig som lyssnare tid till det, blir du rikligen belönad.

THE INNOCENCE MISSION
Hello I feel the same
(Korda/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Substans, värme och experimentlusta

Postat den 6 december, 2015 av Magnus

På sin nya skiva återvänder Ingmar Johánsson till rockmusiken. Skivan beskrivs som ett ”musikaliskt herdebrev” till de församlingsbor han är kyrkoherde för – och till oss andra. Här finns såväl nyskrivna sånger på svenska som engelska versioner av en del av Ingmars äldre låtar. En blandning som fungerar förvånansvärt bra.

Ingmar har alltid varit en god textförfattare, och bevisar det här ännu en gång. Allra starkast blir det i Abba Fader, en sång om att växa upp i en auktoritär familj där rädslan för fadern också blir en rädsla för Gud. Uppskattar också mycket avslutande Inför ditt ljus, där Ingmar söker – och finner – ett delvis nytt lovsångsspråk.

Men här finns också mycket annat med såväl stadig textsubstans som musikalisk experimentlusta tillsammans med skivans toppmusiker. Från underbart bluessvängiga Där farmor fann sin frid, via lite väl dansbandsgungande Gudomlig frid till gospelstänkaren Halleluja. Det är också en fröjd att återknyta kontakten med några gamla favoritlåtar i ny engelsk språkdräkt, som Felt someone answered my prayer/Känns som om Gud hört min bön, Distant destination/Alltid på väg och The Cathedral/Bär mig genom natten. Maria Magdalena får vi på svenska, men i ett nytt och ursnyggt arrangemang.

Musikaliskt tycker jag Ingmar Johánsson funkar allra bäst i den Jackson Browne/Everly Brothers/The Byrds-doftande All my life. Där finns något jag gärna vill höra ännu mer av.

INGMAR JOHÁNSSON
Distant destination
(Linx/Naxos)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Människans bästa vän?

Postat den 18 oktober, 2015 av Magnus

Antalet sällskapsdjur i Sverige har länge ökat stadigt. Hunden är människans bästa vän, heter det i ordspråket – och väldigt många verkar tycka att det är sant.


Mexikansk-amerikanske Cesar Millan har genom den populära tv-serien Dog whisperer och en rad böcker gjort sig känd över hela världen som ”Mannen som talar med hundar”. Men han är inte direkt unik. Enligt en rapport från den svenska djurorganisationen Manimalis pratar åtta av tio hundägare med hunden om sina problem. Hälften av dem läser också högt ur dagstidningen för sin hund.

Rapporten berättar vidare att sex av tio kattägare accepterar att katten har dålig andedräkt men inte att partnern har det. Nästan hälften av alla kattägare uppger att de sover bättre med katten än med sin partner.

”Människa är människas glädje” står det i den drygt tusenåriga fornnordiska Eddan. Det är en sanning som många av oss fortfarande skriver under på: Mänskliga relationer är något vi längtar efter och behöver för att må bra. Vilket också olika forskningsresultat entydigt visar.

Men lika sant är nog att ”djur är människas glädje”. För när jag ser mig omkring – och överallt ser hundar, hundar och åter hundar – då tänker jag att det kanske ändå är som ordspråket säger; att människans allra bästa vän är hunden. Eller katten. Eller hästen, hamstern, kaninen eller minigrisen.

Att ha ett sällskapsdjur innebär för det mesta mer jobb, större kostnader, större bundenhet och mindre tid. Men trots att vi moderna svenskar sägs vara bekväma, individualistiska och fullbokade, tycks många vara villiga att lägga ned både arbetet, tiden och pengarna som krävs för att släppa in djur i sina liv. För antalet sällskapsdjur i Sverige har länge ökat stadigt.

Men vid Statistiska Centralbyråns (SCB) senaste undersökning 2012 såg man faktiskt en viss minskning av antalet katter sedan förra undersökningen 2006, liksom en ganska stor minskning av antalet hamstrar, marsvin, kaniner, burfåglar och tamråttor. Den största minskningen av sällskapsdjur har skett i hushåll med barn. Nästan 70 procent av Sveriges hundar respektive katter bor nu i hushåll utan barn.

Kanske är det de ökande allergierna som är orsaken, kanske är det stressen och tidsnöden som spökar? Kanske har djur börjat ersättas av prylar och teknik på barnens önskelistor? Eller kanske har inte barnen alls blivit mindre intresserade av djur, kanske är det de vuxnas intresse som ökat? (Det här är endast spekulationer; SCB redovisar inga orsaker.)

Hundarna då? Med dem var läget ett annat. Undersökningen bekräftar mina egna misstankar: de hade fortsatt att öka – med åtta procent sedan 2006. Enligt statistiken finns cirka 800 000 hundar och cirka 1,2 miljoner katter i de svenska hushållen.

Vad är det då vi söker – och får – av djuren?

Det finns omfattande forskning, bland annat vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), som visar att det är bra för vår hälsa att umgås med djur. Professor Kerstin Uvnäs-Moberg vid SLU menar att det har både med relationen till djuret att göra, och med beröringen, närheten.

Det finns tester som visar att välbefinnandehormonet oxytocin utsöndras i kroppen i umgänget med djur. Försök med att använda djur i terapin av människor med olika smärttillstånd, som fibromyalgi, har också slagit väl ut. Närvaron av sällskapsdjur har också visat sig ha positiva effekter i olika former av åldringsvård, inte minst inom demensvården.

Vår ökade medvetenhet om vikten av motion och rörelse ses av många forskare som en anledning till att så många skaffar djur som hund och häst. Andra pekar på psykologiska orsaker bakom djurtrenden: djuren får oss att känna oss behövda och viktiga. Djur uppfattas som ärliga i sina reaktioner och den kärlek de erbjuder känns kravlös och okomplicerad, inte minst i jämförelse med människors.

Så ska vi söka svaret på varför så många skaffar djur, får vi nog gå till vår jakt på hälsa ­och kanske framförallt till våra grundläggande behov av närhet, kärlek och uppmärksamhet. Att så många hundar och katter finns i hem med två vuxna men inga barn (allra vanligast enligt SCB), säger förstås något om vilka behov som dessa djur kan tänkas tillfredsställa.

Men vad är det då som är speciellt med hunden, som skiljer ut den och kan förklara att den bara ökar i popularitet?

På Jordbruksverkets hemsida står det: ”Hunden är ett utpräglat flockdjur och behöver social kontakt under större delen av dygnets timmar.” Så det är knappast för att de är enkla att ta hand om som hundar är så populära.

Förutom allt det tidigare nämnda, finns kanske en förklaring i ordet ”trygghet”. Kan det vara så, att i tider när många uttrycker rädsla och oro – och där denna rädsla och oro förökas och exploateras av både kommersiella och politiska krafter – ligger det nära till hands att tänka att en hund förutom sällskap kan vara den vakt och det beskydd jag behöver; såväl i hemmet som när jag är ute? I alla fall är det många som uttrycker att de känner sig tryggare och säkrare sedan de skaffat hund. (Lite beroende på rasen, förstås.)

Katter och undulater i all ära, men här har de inte riktigt lika mycket att erbjuda.

Det finns de som i ganska högt tonläge ondgör sig över de människor som tycks värdera djur lika högt eller högre än människor. Men människors längtan efter närhet, kärlek och trygghet är knappast något att ironisera eller förfasas över, snarare något att se med största ömhet på. Om något borde dessa människors val och värderingar få oss att rikta blicken mot oss själva och hur vi människor behandlar varandra.

Till skillnad från Eddan hävdade den engelske filosofen Thomas Hobbes på 1600-talet att ”människan är människans varg”. Han menade att alla människor är egoistiska och alltid ser till sina egna intressen först, ofta på bekostnad av andras intressen – och att andra människor därför utgör det största hotet mot oss själva. Även om det är en alltför mörk och förenklad människosyn, kan vi nog konstatera att sedan Hobbes tid har vi människor tyvärr gjort en hel del för att ge honom rätt.

Och så länge människan är människans värsta fiende, kommer kanske hunden fortsätta att vara människans bästa vän.

Bilder: Magnus Sundell

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning”.)

Publicerat i Artiklar, Kultur, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Vila i stormens öga

Postat den 2 september, 2015 av Magnus

CajsaStina Åkerström är tillbaka med ett nytt album med eget material och delvis nytt sound. Även om hon är en etablerad artist med stor publik har varken hennes liv eller karriär varit något enkelt eller självklart – men nu säger hon sig ha hittat ett sätt att leva och få sitt arbete att fungera. På nya skivan fortsätter hon sökandet efter balans, tillhörighet och värdighet.


Konsten är att leva i värdighet, sjunger CajsaStina Åkerström i sången Under samma himmel på nya albumet Vreden och stormen. Om någon bad mig välja skivans viktigaste textstrof skulle det bli den. I sångerna hör jag ett sökande efter ett sätt att leva och vara som kan sägas vara värdigt, både för individ och samhälle. En längtan efter att hitta ett förhållningssätt; en balans mellan ytterligheterna, en vila i stormens öga.

När vi träffas på ett kafé i Kalmar säger jag att jag trots skivans titel och dess delvis tunga ämnen också anar en lugn tillit och en känsla av hopp. ”Är det såhär det känns att komma hem?” frågar hon sig i skivans första singellåt. Speglar kanske skivan också något av en hemkomst?

– Absolut, säger CajsaStina. Här finns mycket frustration som har med tidsandan att göra. Det teknokratiska samhället där det personliga mötet försvunnit, stressen att vara ständigt uppkopplad … och förstås ensamheten, som jag ofta kommer in på. Men visst finns här också en hemkomst.

Denna hemkomst tar sig också uttryck i att det är hennes första skiva sedan 2006 med eget material. De senaste åren har hon ägnat mycket åt att tolka andras visor. CajsaStina har skrivit alla texterna på skivan, melodierna har hon och Peter Kvint – som också producerat – skrivit ungefär hälften var. Musiken på skivan kan beskrivas som vispop med drag av americana. Hon har här övergett det tidigare mer pianobaserade soundet för ett mer gitarrbaserat. Trots det låter det omisskännligt CajsaStina; hon har ett starkt personligt uttryck både i sin röst och sitt låtskrivande. Vreden och stormen är en skiva lätt att tycka om.

Som dotter till vissångaren Fred Åkerström fick CajsaStina med sig musiken och sången från allra första början. Efter faderns död 1985 lade hon musiken åt sidan och utbildade sig till arkeolog. Men i början av 90-talet började hon skriva egna låtar och uppträda, fick skivkontrakt och såväl singeln Fråga stjärnorna som debutalbumet CajsaStina 1994 blev en stor succé. Hon är idag en etablerad artist med en stor publik. Olika samarbeten med andra artister har också resulterat i älskade sånger som Av längtan till dig tillsammans med Åsa Jinder och Tröstevisa med Finn Kalvik.

Det hade börjat växa en längtan hos CajsaStina att skriva eget material igen, när hon fick en förfrågan att ställa upp i Melodifestivalen. Hon hade fått frågan tidigare, men alltid krävt att det i så fall skulle vara med en egen låt – vilket hon nu hade. Så 2014 deltog hon i festivalen med En enkel sång.

– Den producerades av Peter Kvint. Han presenterade lite andra melodier för mig, och vi började skriva låtar ihop. På den vägen är det. Det har fungerat otroligt bra. Peter är en behaglig och begåvad person som jag har fullt förtroende för.

Texterna är som alltid poetiska, genomarbetade och välskrivna. Den som läst CajsaStinas bok Du och jag, farsan, om en barndom präglad av faderns missbruk, vet att hon har vad som brukar kallas litterära kvaliteter – vilket förstås också märks i hennes sångtexter. Hon är väldigt omsorgsfull i sitt skrivande och säger att det får ta tid.

– Jag skriver nog om hundra gånger! Det är väldigt sällan det går väldigt snabbt. Det var bara en gång det gjorde det och det var med Fråga stjärnorna. Min stora hit – vilket ju kan få en att fundera. (Skratt)

Vi pratar en stund om frustrationen och det som ändå skaver i skivans sånger. Skavandet är förstås viktigt att formulera och intressant att utforska konstnärligt. Men är det som klichén säger att det är en förutsättning för ”riktig” konst?

– Det är väl mer så att är man skapt som jag, då skaver det – oavsett man vill eller inte. Det vore verkligen jätteskönt om det inte skavde!

– Man väljer sina vägar. Är man annorlunda i någon mån och har problem i det sociala spelet – som jag har haft – så tror jag det finns en önskan att på något sätt kommunicera på annat vis. För mig har det varit en nödvändighet att via musiken och skrivandet kommunicera med andra människor.

CajsaStina Åkerström har varit väldigt öppen med det hon kallar sin mentala resa: Svårigheten att fungera socialt, rädslan, scenskräcken och det depressiva. Allt det där är mycket bättre idag.

– Ja, jag är lycklig faktiskt. Jag har hittat ett sätt att leva och få mitt arbete att fungera. I början var jag rädd för det mesta. Inte minst för att gå upp på scenen, det var som en avrättning, liksom att komma i närkontakt med publiken. Men idag känner jag mig nästan som Lill-Babs. (Skratt). Jag älskar verkligen min publik! Att stå och sälja och signera skivor efter konserterna, och människor kommer fram och pratar – det tycker jag är helt underbart!

Men hon inser också hur mycket hennes karriär påverkats negativt av att hon varit tvungen att begränsa sig. Som att hon efter konserterna har ett starkt behov av att kunna ta bilen och åka hem.

– Det handlar om att jag ska må bra; ha frid i mig själv och inte gå sönder. Rent karriärsmässigt har det förstås varit åt skogen. Men det skiter jag i, för jag mår bra.

Hem är sedan länge en gård på landet utanför Kalmar. Hon säger att hon älskar ”det lilla livet” där. Hon behöver kunna dra sig tillbaka, stänga av intrycken och landa i sig själv.

– Kontrasterna är en förutsättning för mig. Jag behöver stillheten.

I allt detta spelar CajsaStinas kristna tro en viktig roll, en tro som följt henne genom livet. Hon spelar ganska ofta i olika kyrkor och känner sig hemma både i lokalen och sammanhanget, men känner sig ganska ambivalent inför hur kyrkan fungerar. Hon vill ha fokus på Jesus och tycker inte alltid att hon får hjälp med det i kyrkan. Hon säger att hon därför i mångt och mycket uppehåller kontakten med det gudomliga på egen hand. Hon ber flera gånger om dagen. Det är hennes trygghet och livlina.

– Både för att hålla kanalen till Gud levande och som affirmation; ett slags ljusterapi och rening. Ett sätt att hålla det mörka borta – vilket är livsviktigt och ett ständigt arbete för mig.


Bilder: Magnus Sundell

– – – – – – – – – – –

Fotnot: ”Vreden och stormen” släpps den 4 september och ges ut av Calimba Records och Gamlestans Grammofonbolag.

(Artikeln har varit publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Intervjuer, Kultur, Musik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Berättelserna vi aldrig får glömma

Postat den 26 augusti, 2015 av Magnus

Idag finns en stor medvetenhet kring nazismens fruktansvärda brott och den utplåningsindustri som bedrevs i koncentrationslägren under andra världskriget. Trots att nya förnekare dyker upp via den högerextremism som på nytt drar fram genom Europa, tillhör det tack och lov idag allmänbildningen och skolans grundläggande historiekunskap att känna till omfattningen av dessa grymheter.

Därför blir det omskakande att via den tyska filmen En labyrint av lögner påminnas om att kunskapen om detta i Tyskland i slutet av 1950-talet, 15 år efter krigsslutet, var extremt låg – även bland högutbildade. Det rådde en närmast total tystnad kring vad som egentligen skedde i Auschwitz, Treblinka och de andra utrotningslägren. Men de så kallade Auschwitzrättegångarna 1963–65 ändrade på det och kom att bli startpunkten till en självrannsakande process där nazismens illdåd inte längre förtegs. 19 SS-män som tjänstgjorde i Auschwitz ställdes i det första skedet inför rätta.

I filmen får vi följa händelserna som ledde fram till dessa rättegångar. Den nyutexaminerade juristen Johann Radmann (Alexander Fehling) får anställning vid åklagarämbetet i Hessen, där han främst får arbeta med trafikförseelser. Hans rättvisepatos siktar dock betydligt högre. När journalisten Thomas Gnielka (André Szymanski) dyker upp med påståendet att en tidigare Auschwitz-kommendant nu arbetar som lärare i staden, och vill därför åtminstone få honom uppsagd – blir han utskrattad av Radmanns äldre kollegor som tycker att Gnielka ska sluta rota i det förflutna.

Radmann blir dock engagerad i fallet och påbörjar envist arbetet med att få fram tillräckligt med bevis mot mannen. Med stöd av sin högste chef, den idag smått legendariske distriktsåklagaren Fritz Bauer (Gert Voss), får han så småningom ansvar för att utreda brotten som skedde i Auschwitz och försöka ställa de ansvariga inför rätta. Han börjar insamlandet och läsandet av dokument – i sig en enorm uppgift, visar det sig – och jakten på vittnen.

Då han själv liksom så många andra saknar kunskap om vad som egentligen skedde i Auschwitz och de andra lägren – han tror till att börja med att han ska åtala enstaka personer för mord – har han ingen aning om vilken boll han satt i rullning. Han motarbetas ständigt, då hela statsapparaten visar sig vara full av före detta nazister och det finns en allmän ovilja att rota i det förflutna. En av hans kollegor frågar om han verkligen vill att alla barn i Tyskland ska börja fråga sig om deras pappa är en mördare.

Johann Radmann drivs både av sin passion och sin ambition, men tidvis ser han uppgiften som övermäktig. När han inser det hopplösa i att bestraffa alla skyldiga – de är ju tusentals! – säger Gnielka: ”Det här handlar inte om straff, utan om offrens berättelser.”

En stark och drabbande film, med en annorlunda ingång till berättelsen om historiens största brott mot mänskligheten – och vikten av att aldrig någonsin glömma.

FILM
En labyrint av lögner
Regissör: Giulio Ricciarelli
Skådespelare: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht m fl
Svensk premiär: 21 augusti

(Texten har publicerats i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Expert eller besserwisser?

Postat den 12 juni, 2015 av Magnus

Den stora och lättillgängliga mängden av information och fakta på internet tycks ha gjort oss alla till experter. Hur påverkar det vårt umgänge och våra samtal?

– – – – – – – – – – – – – – – –

Uppvuxen i frikyrka och föreningsliv var min barndom och mina tonår fyllda av tipspromenader. Ja, även som ung vuxen utsattes jag ofta för dessa tio till tolv frågor med tre svarsalternativ: ett, kryss, två. De som vann dessa tipsrundor betraktades som kunniga, rentav allmänbildade.

Så kom internet och smarta mobiltelefoner – och det gick en skälvning genom hela Folkrörelsesverige: Tipspromenaden gick in i en djup kris. Om deltagarna kunde googla (söka på internet) fram rätt svar på sina telefoner, blev det ju inte mycket till tävling eller kunskapstest… En lösning har blivit att konstruera helt andra typer av frågor, där svaren inte går att hitta på nätet – som personliga eller extremt lokala fakta – en annan att samla in deltagarnas telefoner. Men frekvensen av tipspromenader har obönhörligt minskat.

I ett gammalt nummer av Karolinska Universitetssjukhusets Magasin hittar jag en intervju med läkaren Annika Tibell där hon får frågan om hur hon ser på utvecklingen att de flesta idag googlar sina symptom – och att läkaren därför allt oftare möter en patient som redan tror sig veta sin diagnos och den bästa behandlingen. Hon svarar:

– Det är förstås en stor fördel att patienterna enkelt kan få tillgång till information de upplever som obunden och som de sedan kan ta med sig in i sina diskussioner med sjukvården. Det är något både vi och patienterna tjänar på. Problemet är att det inte finns någon kvalitetssäkring på nätet. Dessutom handlar det i regel om komplexa tillstånd som kräver individuella bedömningar, vilket är svårt att göra på nätet.

Tipspromenaden och läkarbesöket är bara två av många exempel på hur den digitala revolutionen påverkat vårt förhållande till kunskap. Idag är stora mängder information tillgänglig för oss på nätet. I telefonen i fickan vilar en enorm kunskapsbank; några enkla tryck på skärmen så är den vår. Den som är förälder vet att svaret på frågan ”Varför har du inte lärt dig det?” oftast – och helt riktigt! – är: ”Behövs inte. Det är ju bara att googla.” Internet är vår tids kunskapsbank, vår lärare, vårt orakel och vårt sanningsvittne.

Friare och mer lättillgänglig information och en ”demokratisering” av kunskapen är en fantastisk och välkommen utveckling. Men den utmanar traditionella maktordningar och invanda strukturer – och det kommer att ta tid för oss att hitta fungerande förhållningssätt. Att vår syn på kunskap och fakta håller på att förändras är tydligt, men exakt hur och vilka konsekvenser det får är mera oklart.

Klart är att den nya tekniken ökat vår tillgång till information, men utan någon direkt filtrering. Det finns inte alltid någon garanti för att informationen på nätet är tillförlitlig. Den underbara friheten att hävda och påstå vad som helst på sin blogg eller hemsida ställer stora krav på vår förmåga till kritiskt tänkande, urskiljning och analys.

”Med informationsöverflöd följer desinformationsöverflöd”, konstaterade nyligen (3 april) Hanna Fahl i en krönika i Dagens Nyheter. ”Det finns större möjligheter än någonsin tidigare under mänsklighetens historia att på egen hand åtminstone rudimentärt kontrollera uppgifter, leta efter ytterligare en källa, bedöma sanningshalt. Å andra sidan är det för den som medvetet eller halvmedvetet vill sprida lögner eller halvlögner lättare att smälta in i nyhetsflödet och posera som trovärdig.”

I en annan artikel i Dagens Nyheter i våras (14 mars) pratade Georg Metz, som varit chef för TV-nyheterna på Danmarks Radio, med journalisten Lena Sundström om det förändrade samhällsklimatet. Metz tyckte sig se ett nytt förakt för bildning och vetenskaplig analys:

– I Danmark har det mer och mer blivit så att en åsikt kan vara lika bra som en annan. ”Jag har lov att säga min mening för jag har yttrandefrihet – och jorden är platt.” Det kan ju se ut som en trevlig demokratisk inställning, men i stället har det blivit lite som med teaparty-rörelsen i USA, och det är ett problem i den danska debatten: Att man saknar respekt för sakliga argument.

Den här utvecklingen är nog lika tydlig i Sverige. Statistisk och forskningsresultat står inte särskilt högt i kurs, utan kan avfärdas på såväl känslomässiga grunder som med fiktiva fakta, framgooglade på tendentiösa sajter med tveksam agenda. Vill du ha stöd för en specifik åsikt, vilken som helst, kan du med största säkerhet hitta lämpliga citat från påstådd expertis på nätet.

Kanske är det så att det stora utbudet av lättillgänglig information i kombination med det postmoderna samhällets syn på sanningen som något subjektivt, där våra olika sanningar lever sida vid sida – vilket ofta är ett befriande och konstruktivt perspektiv – här visar en mörk baksida: Jag behöver inte lyssna till någon annan, behöver inte ta hänsyn till vad forskning och vetenskap säger. Kunskap, erfarenheter och fakta är bara åsikter och andras sanningar, inte nödvändigtvis mina. Det som från början var ett intellektuellt och ödmjukt förhållningssätt har då slagit över i sin motsats. Bildningsföraktet lurar runt hörnet.

Det finns ett ord som är svårt att undvika när vi pratar om den här utvecklingen: Besserwisser. Det är ett negativt laddat ord; ingen vill egentligen bli kallad besserwisser. Den som googlar ordet får som toppträff Wikipedias definition: ”En person som anser sig veta bättre än andra. En besserwisser tenderar att ofta och gärna upplysa världen om sina (eventuella) kunskaper.” Det känns nästan som en beskrivning av vårt samtalsklimat i stort, och inte bara något som gäller enstaka personer.

För idag tycks vi alla tro oss vara experter, vilket i hög grad påverkar våra samtal på såväl privat som offentlig nivå. För lyssnandet och viljan att förstå någon annans synsätt och argument är det förödande. Samtidigt som det är ytterst välkommet att med en snabb googling kunna tysta en och annan besserwisser – hade varit en dröm att ha den möjligheten vid vissa släktmiddagar i min ungdom! – löper vi nu alla risken att bli besserwissrar.

(Texten har publicerats i tidningen Dagen. )

Bild tipspromenad: Carl-Henric Jaktlund/Dagen

Publicerat i Artiklar, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Den farliga ömheten

Postat den 19 maj, 2015 av Magnus

Ömhet. Det är det ord som dyker upp i min hjärna när eftertexterna rullar till den kinesiska regissören Zhang Yimous senaste film, Hemkomsten. Närmare bestämt ömheten som den beskrivs i en dikt av Ulf Lundell:

Ömheten kommer sist
Den är för farlig
Den får folk att hastigt överge
sina roller
och bli barn igen
och ömkliga
och ömma

I filmen spelar ömheten en central roll. Den farliga, den som gör oss både ömma och ömkliga. Den som så ofta kommer sist – för att den kräver att vi släpper garden; det vuxna egots stolthet och fokus på självförverkligande.

Zhang Yimou är en av Kinas mest kända och framgångsrika filmregissörer och har gett oss vackra och gripande filmer som Röda lyktan och Vägen hem, liksom storslagna och visuellt överdådiga publiksuccéer som Flying daggers och Hero. Hemkomsten är varken visuellt spektakulär – om än mycket vackert och nyansrikt filmad – eller storslagen, utan istället en lågmäld och fokuserad berättelse som utspelar sig på en begränsad yta i en liten kinesisk stad. Yimou har själv sagt att filmen för honom representerar ”en återgång till ett tidigare sinnestillstånd och ett äldre förhållningssätt till kreativitet”. Filmen bärs helt upp av samspelet mellan de erfarna skådespelarna Gong Li – känd från en rad av Yimous filmer – och Chen Daoming. Och jag gissar att vi kommer att få se mer av den unga Huiwen Chang.

Berättelsen börjar under senare delen av kulturrevolutionen. Lärarinnan Feng Wanuy (Gong Li) bor ensam med sin tonåriga dotter Dandan (Huiwen Chang), då hennes make, universitetslektorn Lu Yanshi (Chen Daoming), sedan många år sitter fängslad i arbetsläger, stämplad som högersympatisör. Dandan ägnar sin lediga tid åt att dansa balett. Hon är duktig, men hennes chanser att få en huvudroll i uppsättningar försvåras på grund av faderns ”brott”. En dag får Feng och Dandan besked om att Lu lyckats rymma under en fångtransport. De uppmanas att anmäla till polisen om han hör av sig till dem. Dandan har inga minnen av sin pappa och är drillad av omgivningen att se honom som en fiende och förrädare. Meddelandet väcker dock helt andra känslor hos hennes mamma. När Lu och Feng i största hemlighet, som de tror, stämt träff på en järnvägsstation, blir Lu under stort tumult fängslad på nytt – förråd av dottern, som sett chansen att äntligen få den där huvudrollen …

När Lu några år senare, efter kulturrevolutionens slut, släpps fri och återvänder till sin familj möts han av en hustru som inte känner igen honom. Feng har drabbats av en minnesförlust som är lika nyckfull som svårförklarlig. Kanske en fysisk skada, kanske något genetiskt, kanske ett trauma, enligt läkaren. Det gör hennes liv kringskuret och begränsat. Hon visar inga som helst tecken på att känna igen Lu, som det är tjugo år sedan hon senast träffade. Dandan har hon kastat ut, på grund av sveket.

Lu måste nu försöka hitta ett sätt att få Feng att känna igen honom, så de kan få tillbaka det gemensamma liv han drömt om under sin långa tid i arbetslägret. Med lika delar ömhet och tålamod tar han sig an uppgiften, understödd av den dotter som en gång förrått honom. Så vävs en stark och fängslande berättelse om vägar till försoning. Långt från actionscenerna i Flying daggers eller masscenerna i Hero får vi intimt och närgånget följa två (egentligen tre, men framförallt två) människors trevande, handfallna försök att förstå och hantera en tillvaro som blivit obegriplig och undflyende. Kameran vågar vila bergmanskt länge i huvudpersonernas ansikten, vi tvingas – eller snarare tillåts – känna det de känner. Det är vackert, det är plågsamt, det är sorgligt, det är obönhörligt fängslande. All denna ömhet. All denna ömklighet. All denna handfallna längtan. Allt detta tända och släckta hopp.

Zhang Yimou väljer nästan helt bort den politiska dimensionen av berättelsen. Även om perspektivet finns med som en bakgrund – det råder ingen tvekan om vad som är orsak till familjetragedin – verkar han inte ute efter en uppgörelse med den kinesiska historiens oförrätter. I centrum står istället tre familjemedlemmar som blivit avskärmade från varandra, och frågan om en möjlig försoning. Därigenom skapas en lika tidlös som allmänmänsklig dramatik. Därför drabbar den också så hårt.

Hemkomsten har kallats både sentimental och uppgiven. Men den ömhet jag ser i filmen må verka både hopp- och tröstlös – men den är varken sentimental eller uppgiven. Snarare farlig, då den gör människorna både ömma och ömkliga.

FILM
Hemkomsten
Regi: Zhang Yimou
Genre: Drama
I rollerna: Gong Li, Chen Daoming, Huiwen Zhang m fl
Premiär: 15 maj
Betyg: 4 (av 5)

Fotnot: Diktcitat från Ömheten av Ulf Lundell, ur Tid för kärlek, Wahlström & Widstrand 1984.

Bilder: Bai XiaoYan/TriArt Film

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner | Lämna en kommentar

Årens tyngd väger ganska lätt

Postat den 19 maj, 2015 av Magnus

Emmylou Harris och Rodney Crowell har spelat mycket tillsammans sedan mitten av 1970-talet, men deras första gemensamma album kom först 2013. Som förväntat en succé, men trots två grammies var Old yellow moon i mina öron tyvärr en lite halvtrist historia, där de båda gjorde det alldeles för lätt för sig.

På sin nya duettskiva vågar de lite mer, bland annat har de den här gången skrivit några nya låtar tillsammans. Bytet av producent från den trygge Brian Ahern till den lite mer egensinnige Joe Henry är kanske den främsta anledningen till att The traveling kind griper tag och når betydligt längre. Grunden är förstås typisk americana à la Harris och Crowell, men här med lite mera edge.

I sången The weight of the world, skivans textmässigt starkaste spår och det enda med politisk udd,  sjunger de om hur hur vår exploaterade och sargade världs tyngd vilar på våra axlar. I övrigt handlar det mer om årens tyngd. En tyngd – 68 år för Emmylou och 65 för Rodney – som de tycks bära med en sansad lätthet, färgad av ett visst vemod. Sånger som No memories hanging around och You can’t say we didn’t try har det åldrande hjärtats perspektiv, medan titellåten är en vacker reflektion över ett kringflackande liv och sångernas odödlighet.

För mig växer sången Higher mountains till att bli en favorit. En sång om sorg, död och hopp om återförening, som årets Polarsprisvinnare sjunger med all den innerlighet och nyansrikedom som blivit hennes signum.

EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL
The traveling kind
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

När festen är över

Postat den 28 april, 2015 av Magnus

De sju så kallade dödssynderna som påven Gregorius på 500-talet listade är nog alla fortfarande högst aktuella som beskrivning av människans mörkaste sidor – men frågan är om inte girigheten är den av dem som bäst beskriver vår samtid. I den italienska regissören Paulo Virzìs film Girighetens pris – som bygger på Stephen Armidons roman Human capital – spelar den på många sätt huvudrollen. Filmen får mig att tänka på sådant som formuleras om girighet redan i Bibeln, som Predikarens ”Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog”. Liksom Paulus välkända ord: ”Kärleken till pengar är roten till allt ont.”

Därför kan jag också köpa att den svenska titeln avviker från originalets Il capitale umano, som betyder mänskligt kapital eller humankapital. Termen syftar i filmen på den summa som en person värderas till av försäkringsbolag vid olika tvister och utbetalningar vid dödsfall. En summa som bland annat beräknas med hänsyn till sådant som personens förväntade livslängd och möjliga inkomst – men också sådant som antal relationer och kvaliteten på känslomässiga band. Detta omvandlas till en summa pengar, en prislapp. Som om det vore möjligt att sätta pris på en människa och på ett liv.

Frågan om människovärde har ofta sysselsatt konstnärer och kulturskapare. Förra veckans Existentiell Filmfestival i Falun hade som tema Människans värde och pris, och temat belystes från en rad olika håll utifrån vitt skilda filmer. Girighetens pris visades inte på festivalen, men hade passat bra in i dess tema. Mycket av det som sades på festivalen kommer tillbaka till mig när jag ser filmen. Som det Göran Greider satte fingret på i sitt inledningstal: När vi sätter ett pris på en människa reducerar vi hennes värde.

I filmens inledningsscen glider kameran över en pampig sal på en privatskola, där servitörer och städare plockar undan efter en fest. Festen är över – på flera sätt. Filmen utspelar sig i en norditaliensk stad, som liksom stora delar av Sydeuropa drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Vi får inblick i några olika människors liv under några dagar, med fokus på två familjer: Dino Ossola (Fabrizio Bentivoglio) är en småskalig fastighetsmäklare som drömmer om det stora klippet. Hans dotter Serena (Matilde Gioli) dejtar Massimiliano (Guglielmo Pinelli), son till den välbeställde Giovanni Bernaschi (Fabrizio Gifuni), förvaltare av en så kallad hedgefond som gör stora vinster på den ekonomiska krisen genom att spekulera i nedgången och företag som går under.

På hemväg efter festen blir en av servitörerna påkörd och allvarligt skadad av en bil som smiter från platsen. Filmens thrillerliknande gåta och berättelsens nerv är frågan: Vem körde bilen? Familjerna Bernaschi och Ossola kopplas båda till händelsen. Vi får i olika kapitel följa tre av personerna under de dagar som leder fram till den nu ödesmättade festen: Först Dino, som är djupt imponerad av Giovannis rikedom och drömmer om att släppas in i hans tillsynes glamourösa och spännande värld av ekonomisk spekulation. I kapitel två möter vi Carla Bernaschi (Valeria Bruni Tedeschi), Giovannis hustru som gett upp sina intressen och skådespelardrömmar för att vara den perfekta rikemanshustrun. I det tredje Serena, som till skillnad från sin far inte är lika imponerad av den värld hon hamnat i via pojkvännen. I det avslutande kapitlet får vi dramats upplösning.

Även om upplägget är tacksamt rent dramaturgiskt, blir några av kapitlen i sig viktigare för mig än det de leder fram till. Valeria Bruni Tedeschi gör en stark tolkning av Carla och det såväl fysiska som mentala fängelse hon hamnat i, avskärmad från mycket av det omgivande samhället och de människor hon helst skulle vilja umgås med. Det skulle kunna bli en egen film. Detsamma gäller berättelsen om Serena, som i Matilde Giolis gestaltning speglar empati, utveckling, frigörelse och sund revolt. Det gör att Serena och historien kring henne blir till filmens strimma av hopp.

Girighetens pris har belönats med en rad priser vid olika filmfestivaler; den var också Italiens officiella Oscarsbidrag. Och det är en stark film, fängslande och med flera fina skådespelarinsatser. Samtidigt bjuder den på en del luckor och stereotyper – så är till exempel Giovanni Bernaschi den klassiskt endimensionella girigbuken – säkert på grund av berättelsens ärende. Vilket jag inte uppfattar i första hand handlar om girighet och människovärde, även om just dessa två vid flera tillfällen ställs mot varandra i filmen och är viktiga delar i den bild som filmen målar av det som är centrum för vårt samhällssystem, vår politik och vår gemensamma berättelse idag: ekonomisk rikedom och materiell välfärd. När eftertexterna rullar är det filmens bild av detta som starkast finns kvar hos mig och blir till dess egentliga ärende. Och bilden är densamma som Predikarens: ”Tomhet, idel tomhet.”

FILM
Girighetens pris
Regi: Paulo Virzì
Genre: Drama
I rollerna: Valeria Bruni Tedeschi, Fabrizio Bentivoglio, Matilde Gioli, Fabrizio Gifuni m fl
Premiär: 24 april
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Scanbox Entertainment

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Lågmält och trovärdigt om det mest skrämmande

Postat den 25 mars, 2015 av Magnus

Sällan har vi varit så upptagna med frågan om identitet som just nu. Så det är kanske inte konstigt att en sjukdom som Alzheimers skrämmer och berör oss mer än de flesta. För om jag förlorar minne och språk, vem är jag då? Om min personlighet förändras, är jag någon annan då? Om någon av mina närmaste blir så förändrad, kan jag fortsätta älska då?

Filmen Still Alice brottas med dessa frågor, och som titeln antyder vill den lyfta fram att människan, den jag är och har varit, trots allt faktiskt finns kvar genom och bakom de nedbrytande förändringarna. Filmen bygger på neuropsykologen Lisa Genovas roman med samma namn om Alice Howland, en framgångsrik språkprofessor som redan i femtioårsåldern får diagnosen Alzheimers.

Det är en lågmäld och starkt berörande film med fokus på Alice (Julianne Moore)och hennes familj; maken John (Alec Baldwin), också han framgångsrik forskare, och deras tre vuxna barn. De får veta att den här formen av tidigt debuterande Alzheimers dessutom är genetisk och att barnen har 50% chans att ha den gen som med säkerhet gör att de också kommer att utveckla sjukdomen.

Det kunde blivit melodramatiskt i överkant och ett frossande i sorgligheter, men Still Alice är så långt ifrån spekulativ man kan tänka sig. Istället trovärdig och omsorgsfull in i minsta detalj; filmmakarna vet att beröra med de där små vardagsdetaljerna som i slutändan är det en sådan här sjukdom handlar om. Julianne Moore gör sitt livs roll som Alice och har välförtjänt belönats med både en Oscar och en Golden Globe – och en massa andra priser – för sin insats.

Slutet på den här sjukdomen är så obönhörligt och entydigt tragiskt att det kan tyckas omöjligt att få till ett ”bra” slut på en sådan här film. Men här lyckas man, och det märkliga händer att jag trots tårarna lämnar filmen med en varm känsla i magen.

– – – – – – – – – – – –

FILM
Still Alice
Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland
Genre: Drama
I rollerna: Julianne Moore, Alec Baldwin m fl
Bioremiär: 20 mars
Betyg: 4 (av5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner | Lämna en kommentar