Fyra av countrymusikens största – och på många sätt mest udda – profiler, Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings och Kris Kristofferson, bildade under några år ”supergruppen” The Highwaymen, med ett storsäljande album 1985 och sedan två ytterligare i början av 1990-talet, då de också tog konceptet på ett antal turnéer. Bland annat besökte de Sverige och Globen i mars 1992.
Den här nyutgivna boxen innehåller tre cd med liveinspelningar: En hel och mycket generös konsert (35 låtar!) från 1990 – som också kan beskådas på den medföljande dvd:n – samt ett antal låtar från Farm Aid 1992 och 1993. Som bonus finns en studioinspelning av Bob Dylans One too many mornings, som Cash och Jennings spelade in som duett 1986. Här har den mixats om och kompletterats med insatser från Nelson och Kristofferson, de två av kvartetten som fortfarande är i livet. En riktig pärla, som får mig att drömma om fler ”nya” Highwaymen-låtar.
Som helhet är lyssningen på allt detta en ren fröjd. Fyra tydliga profiler med enorm pondus som ödmjukt och lekfullt stöttar och kompletterat varandra – med ett band bestående av det bästa Nashville kunde erbjuda vi den här tiden. Allra bäst (minns det också precis så från Globen) är nog ändå Willie Nelson, som briljerar rakt igenom med både sång och gitarrspel.
THE HIGHWAYMEN
Live – American outlaws
(Columbia/Sony)
Betyg: 4 (av 5)
(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)
Axel fick 16 000 volt genom kroppen. Som genom ett under överlevde han, men fick 70-procentiga brännskador av tredje graden. När han kvicknade till liggande på spåret hade han inte ont alls, och förstod därför inte hur svårt skadad han var. Insikten kom först när han vaknade upp på sjukhuset efter att ha varit nedsövd några dygn. Då kom smärtan. Och rädslan.
Att ha undkommit döden med en hårsmån, har gett Axel Schylström en vilja att betala tillbaka på något sätt. Han har bland annat föreläst för gymnasieelever kring att våga stå för den man är: Bara för att man är annorlunda behöver man inte ge upp sina drömmar, det går att vända till något bra. Hans medverkan i Idol har också blivit till hjälp för många. Under programmet fick Axel ofta rollen som förebild. Han höll medvetet fram sitt annorlundaskap i en mycket utseendefixerad bransch.
Innan hon gör det tar hon sig in i faderns dator och aktiverar ett utskick av människors dödsdatum via sms. Reaktionerna blir vitt skilda, men överlag tvingar det människorna att tänka över sina liv och hur de bäst ska förvalta den tid de har att leva. Just detta känns som en av filmens viktigaste frågor och budskap: Om du visste när du skulle dö, hur skulle du då leva?
Blind Willie Johnson (1897–1945) var en föregångare, både med sin gospelblues och sitt sätt att spela slidegitarr. Flera av hans sånger är välkända klassiker, som Motherless children, It’s nobody’s fault but mine och Dark was the night, cold was the ground. Trots detta är han själv förvånansvärt lite känd. Det vill producenten Jeffrey Gaskill ändra på med detta hjärteprojekt. En hyllning till Johnson, där en rad artister tolkar hans sånger: Tom Waits, Maria McKee, The Blind Boys of Alabama, Lucinda Williams, Sinéad O’Connor med flera.
I sommar fyller Mavis Staples 77 år. Och trots en lång och framgångsrik karriär inom gospel och R&B, först i legendariska The Staple Singers och sedan som soloartist, tycks hon bara befinna sig mer och mer på toppen. Och hennes röst är inte bara intakt; den blir hela tiden mer nyansrik.
Att personliga svårigheter kan omvandlas till bra musik finns det många exempel på. Det som gör singer-songwritern John Moreland till något extra i det här fallet är att hans röst rymmer så mycket vemod samtidigt som den har en enorm kraft. Det är som att han bokstavligen sjunger ur sig det svarta och svåra. Sångerna tycks fungera som ett reningsbad för honom – och de får därmed samma funktion för lyssnaren.
The revenant är baserad på den sanna historien – utbroderad till en legend i traderingen – om pälsjägaren Hugh Glass, som under en expedition i South Dakota 1823 attackerades av en uppretad björnhona. Med bland annat brutet ben, punkterad strupe och djupa rivsår var han så illa däran att två män, John Fitzgerald och Jim Bridger, beordrades vänta vid hans sida för att ge honom en kristen begravning när han dog, medan den övriga gruppen fortsatte. Efter två dygn lämnade de dock honom att dö för att försöka hinna ifatt de andra. Men Glass kvicknade till och lyckades på något sätt uppbåda kraft och sinnesnärvaro för att under sex veckor släpa, krypa och stappla till det närmaste baslägret, en tripp på minst 120 kilometer.
Det känns som en ganska säker gissning att Leonardo Di Caprio kammar hem sin första Oscar för rollen som Hugh Glass, för han gör en fantastisk prestation. Inte bara rent fysiskt; pulsar i snö, simmar i iskallt vatten, äter rått kött och ligger inkrupen i ett hästkadaver (inspelningen lär ha varit extremt plågsam). Främst handlar det om allt det han förmedlar utan ord; nyanser i kroppsspråk och i det ansikte som kameran ofta följer på nära håll.
Här finns en andlig, transcendent dimension, där Glass i drömmar eller syner bland annat möter sin döda hustru. Hon tröstar honom, ger honom visdomsord och håller hans livsgnista uppe. Det skänker delvis en annan karaktär åt filmen. Men det som kunde blivit en dynamisk kontrast till, och en fördjupning av, den råa överlevnadskampen tas inte riktigt på allvar. Kanske räds Iñárritu det pretentiösa – vilket inte är likt honom – eller kanske väljer han helt enkelt den enklare vägen. Samtidigt gör just de här sekvenserna, tillsammans med Lubezkis suggestiva bildberättande filmen igenom, The revenant till något mer än en actionfylld westernfilm.
Americanadrottningen med den raspigt påträngande rösten är tillbaka med en ny dubbel-cd. Det löst sammanhållna temat är motorvägen Interstate 20 som går genom sex amerikanska sydstater, från Texas till South Carolina. Till den kopplas en rad med levnadsöden och historier. Flera sånger rör sig i dödens närhet: Förlust, sorg och saknad är återkommande teman, liksom tankar kring döden och det som finns bortom. If there’s a Heaven, Death came och Doors of Heaven talar sitt tydliga språk. Här finns inte bara sorg, här finns också mycket tröst och hopp.
Buddy Miller har skapat sig en stabil plattform inom den musik som kallas americana; som gitarrist, producent, sångare, arrangör med mera. Men nu och då släpper han en platta i eget namn, till min och många andras glädje.
Är jag en optimist? Jag vet faktiskt inte. Har nog alltid tyckt att det låter lite väl klämkäckt och … ja, överdrivet. Enligt Svenska Akademins Ordlista innebär optimism ”en ljus syn på livet”. Jo, en sådan har jag. Enligt Wikipedia tror optimister generellt att människor och händelser är i grunden goda, och att ”de flesta situationer slutar bra”. Om nyckelorden här är ”de flesta” och ”generellt” ska tolkas på samma sätt, då är jag på. Nationalencyklopedin gör det svårare för mig, när den beskriver optimism som ”i filosofin åskådningar enligt vilka världen är god”. För i min åskådning är nog världen varken ond eller god, utan lite både och eller varken eller. NE berättar att ordet kommer från det latinska ordet o’ptimus, som betyder ”bäst”. Och det tycker jag ju; att den här världen är bäst. Inte för att jag har så många andra världar att jämföra med, men i alla fall.
Men den senaste tiden har jag tvärtom burit på den oroväckande känslan av att allt just nu samverkar till det sämre. Varje morgon när jag öppnar tidningen eller går ut på nätet förstärks känslan. Varje uppslagen nyhet tycks bara bidra till de mörka krafternas jubel, legitimitet och framgångar. Martin Luther King brukade beskriva våldet som en nedåtgående spiral. En lämplig bild också för det som sker nu. Alla dessa förskjutningar i vårt svenska samhälle, framstår som en nedåtgående spiral och de ger mig en sjunkande känsla.