Giganter i ödmjukt och lekfullt samspel

Fyra av countrymusikens största – och på många sätt mest udda – profiler, Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings och Kris Kristofferson, bildade under några år ”supergruppen” The Highwaymen, med ett storsäljande album 1985 och sedan två ytterligare i början av 1990-talet, då de också tog konceptet på ett antal turnéer. Bland annat besökte de Sverige och Globen i mars 1992.

Den här nyutgivna boxen innehåller tre cd med liveinspelningar: En hel och mycket generös konsert (35 låtar!) från 1990 – som också kan beskådas på den medföljande dvd:n – samt ett antal låtar från Farm Aid 1992 och 1993. Som bonus finns en studioinspelning av Bob Dylans One too many mornings, som Cash och Jennings spelade in som duett 1986. Här har den mixats om och kompletterats med insatser från Nelson och Kristofferson, de två av kvartetten som fortfarande är i livet. En riktig pärla, som får mig att drömma om fler ”nya” Highwaymen-låtar.

Som helhet är lyssningen på allt detta en ren fröjd. Fyra tydliga profiler med enorm pondus som ödmjukt och lekfullt stöttar och kompletterat varandra – med ett band bestående av det bästa Nashville kunde erbjuda vi den här tiden. Allra bäst (minns det också precis så från Globen) är nog ändå Willie Nelson, som briljerar rakt igenom med både sång och gitarrspel.

THE HIGHWAYMEN
Live – American outlaws
(Columbia/Sony)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Står för den han är

När Axel Schylström kom fyra i Idol 2015 skrevs ännu ett kapitel i det liv som han själv beskriver som ett äventyr. Men det kunde tagit slut en junikväll på Norrköpings centralstation.
– Det är klart att jag skulle vilja ha olyckan ogjord. Men jag tror att jag på många sätt är en starkare människa idag.


När Axel Schylström får frågan om han ofta tänker på hur livet varit om olyckan inte inträffat, skakar han lätt på huvudet och säger:

– Det är klart att det kommer upp ibland. Men jag är väldigt nöjd med mitt liv som det är. Det finns så mycket man kan tänka sådär om; att om det och det inte hänt – men det leder ingenstans.

Nej, Axel är inte en kille som har blicken inställd mot det som varit, fokus för hans starka inre driv är nuet och det som ligger framför. Ett driv och ett fokus som inte bara hjälpte honom att komma tillbaka till ett välfungerande liv; det ledde honom också in i en helt ny värld där han belönades med en hedrande fjärdeplats i Sveriges största musiktävling. Han är nu Idol-Axel med miljontals tv-tittare – och vi träffas i Stockholm dit han just flyttat för att kunna satsa helhjärtat på musiken. Men han har inte klippt banden med hemstaden Norrköping; flickvän, föräldrar och vänner finns kvar och han räknar med att leva ett pendlande liv.

Det är också till Norrköping vi backar tillbaka när jag ber honom att än en gång berätta om det som hände en kväll i juni 2012, två dagar innan han skulle ta studenten.

– Jag och en kompis fick ett infall och klättrade upp på ett tågtak. Vi var aldrig i kontakt med någon ledning, men det blev ett överslag.

Axel fick 16 000 volt genom kroppen. Som genom ett under överlevde han, men fick 70-procentiga brännskador av tredje graden. När han kvicknade till liggande på spåret hade han inte ont alls, och förstod därför inte hur svårt skadad han var. Insikten kom först när han vaknade upp på sjukhuset efter att ha varit nedsövd några dygn. Då kom smärtan. Och rädslan.

– Men jag blev faktiskt inte så rädd som man kan tro. Jag hade så fruktansvärt ont, så det var inte tid att grubbla, att tänka bakåt eller framåt. Nuet var så jobbigt att det krävde 100 procents fokus för att det skulle bli bättre.

Operationerna avlöste varandra. Först de akuta, sedan under en tid operation varannan dag. Han beskriver hudtransplantationerna som att läkarna la ett pussel. För hans egen del blev de många operationerna en vana, men ändå inte.

– Det är ändå en operation; och man vet risken inför varje operation och hur ont man kommer att få efteråt. Samtidigt såg jag det förstås som något positivt: något aktivt som skedde för att ge förbättring.

Den positiva inställningen återkommer ständigt i Axel Schylströms berättelse och resonemang. Kanske kan den också anas i hans svar när jag frågar om han har ont även idag:

– Det händer att jag kan få lite ont i muskler och ont när det stramar i ärren. Men jämför man med hur det har varit, måste jag ändå svara nej på den frågan.

För närvarande är det slut på sjukhusbesöken, nu handlar det om olika ärrbehandlingsmetoder som han klarar av på egen hand. Det har blivit till dagliga rutiner, ungefär som att borsta tänderna, säger han.

Att som 19-åring ofrivilligt få utseendet förändrat beskriver Axel som ”en stor, jobbig grej”. Det drabbade honom med full kraft när han blev utskriven från sjukhuset. Nu var han tvungen att möta människors blickar. Det var första gången han verkligen skämdes för sig själv, säger han, och det var en tuff upplevelse.

– Jag gick ut så lite som möjligt. När jag väl gjorde det försökte jag gömma mig i tjocka luvkläder. Det som ändå hjälpte mig var att det hela tiden skedde förbättringar med mina ärr. Men det tar så klart tid att vänja sig vid sitt nya jag.

Vi samtalar en stund kring hur både själva olyckan och de fysiska förändringarna införlivats i hans liv och blivit en del av hans identitet, av hans nya jag.

– Idag står jag för den jag är och hur jag ser ut. Jag ser absolut ingenting som jag behöver skämmas för.

Att ha undkommit döden med en hårsmån, har gett Axel Schylström en vilja att betala tillbaka på något sätt. Han har bland annat föreläst för gymnasieelever kring att våga stå för den man är: Bara för att man är annorlunda behöver man inte ge upp sina drömmar, det går att vända till något bra. Hans medverkan i Idol har också blivit till hjälp för många. Under programmet fick Axel ofta rollen som förebild. Han höll medvetet fram sitt annorlundaskap i en mycket utseendefixerad bransch.

– Varför ska man vara som alla andra? Det är ju bara tråkigt.

Att han sökte till Idol kom som en överraskning för många. Visserligen hade Axel spelat musik under uppväxten, men det var fotbollen som var det stora intresset och som han lade nästan all kraft på. När Axel sökte till Idol hade han bara sjungit live två gånger.

– Men det betydde inte att jag inte hade sjungit. Jag hade hållit på väldigt mycket i min ensamhet; spelat gitarr och skrivit egna låtar. Så mycket att till slut gick hela min fritid till det.

När han insåg hur mycket tid han lade på musiken och att han samtidigt föreläste för andra om vikten av att försöka förverkliga sina drömmar – då kände han att det inte fanns någon ursäkt för att inte ta chansen att söka till Idol.

– Och det gick ju aningen bättre än jag vågat hoppas, tillägger han med ett leende.

Drömmar och längtan förändras ofta under livet, beroende på sådant som omständigheter, sammanhang och utveckling. När olyckan skett var Axel Schylströms största längtan förstås att bli frisk. Men det var en längtan som fick kanaliseras ner till små mål och små steg:

– ”Snart ska jag börja andas själv igen. Snart ska jag stå igen. Snart ska jag gå igen …” Jag längtade efter de där små framstegen. Små steg för mänskligheten, men stora för mig!

Idag är hans främsta längtan att få släppa egen musk och att få spela på större scener.

Han säger att något som följt honom är att han aldrig haft någon långsiktig plan, utan hållit på med olika saker, med kort framförhållning.

– Nu håller jag igen på med något, musiken, som jag inte vet om det kommer att hålla i längden. Men jag gillar att ha fokus på nuet och sedan se vad som händer. På så sätt blir livet spännande, lite av ett äventyr.

Bilder: Magnus Sundell

Artikeln har publicerats i tidningen Hej livet.)

Publicerat i Artiklar, Intervjuer, Kultur, Musik | Lämna en kommentar

Guds dotter på jakt efter sex nya apostlar

Var finns Gud? Den frågan har många försökt svara på – men sällan har de varit i närheten av svaret den belgiske regissören Jaco Van Dormael ger i sin nya film Det helt nya testamentet. Här sitter Gud (spelad av en neurotisk Benoît Poelvoorde) instängd i en lägenhet i Bryssel, tillsammans med sin fru och sin dotter. Med sin dator styr han livet på jorden, och mycket av hans tid går åt till att skapa nya naturlagar – alla avsedda att göra det besvärligt för människorna. Som make och far är han både argsint och våldsam. Han är också sur över att sonen Jesus rymt och lämnat dem för jorden, där han predikat ett evangelium hans far finner förklenande och dumt.

Men Guds 10-åriga dotter Ea – underbart spelad av Pili Groyne – gillar inte sin fars sätt att behandla sin skapelse och blir allt mer ifrågasättande. ”Få nu inga dumma idéer, som din bror”, varnar Gud. Men med hjälp av just sin bror lyckas hon finna ett sätt att rymma för att finna sex nya apostlar att lägga till de tidigare tolv.

Innan hon gör det tar hon sig in i faderns dator och aktiverar ett utskick av människors dödsdatum via sms. Reaktionerna blir vitt skilda, men överlag tvingar det människorna att tänka över sina liv och hur de bäst ska förvalta den tid de har att leva. Just detta känns som en av filmens viktigaste frågor och budskap: Om du visste när du skulle dö, hur skulle du då leva?

Väl på jorden och gatorna i Bryssel, söker sig Ea – liksom en gång hennes bror – till de lite udda och marginaliserade människorna. En hemlös och dyslektisk man, Victor, blir hennes följeslagare och skrivare, den som ska sätta de nya apostlarnas berättelser på pränt; det som ska bli det helt nya testamentet.

Samtidigt har Gud upptäckt vad som hänt, och ger sig också iväg till jorden för att jaga ifatt sin dotter… Utan att avslöja för mycket, är han betydligt mera bortkommen och oförberedd för livet på jorden än Ea. Hans stil funkar inte alls – och han får till och med stryk av en präst, som får nog av hans översittarfasoner.

Det helt nya testamentet är en absurd komedi i Monty Pythons och Terry Gilliams anda. Samtidigt en vacker och fantasifull saga i stil med Amelie från Montmartre. Trots sin ramberättelse har jag svårt att se den som särskilt religionskritisk eller blasfemisk. Det är inte det som är filmens ärende. Istället är det en varm och rolig feelgoodfilm om vikten av att ta vara på sina dagar här på jorden – och framförallt: att ta hand om varandra. Ett på många sätt välbekant evangelium.

FILM
Det helt nya testamentet
Regissör: Jaco Van Dormael
Skådespelare: Pili Groyne, Benoît Poelvoorde, Catherine Deneuve m fl
Svensk premiär: 10 mars 2016

Bilder: Njuta films

(Recensionen har publicerats i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Gospelblues med hög densitet

Blind Willie Johnson (1897–1945) var en föregångare, både med sin gospelblues och sitt sätt att spela slidegitarr. Flera av hans sånger är välkända klassiker, som Motherless children, It’s nobody’s fault but mine och Dark was the night, cold was the ground. Trots detta är han själv förvånansvärt lite känd. Det vill producenten Jeffrey Gaskill ändra på med detta hjärteprojekt. En hyllning till Johnson, där en rad artister tolkar hans sånger: Tom Waits, Maria McKee, The Blind Boys of Alabama, Lucinda Williams, Sinéad O’Connor med flera.

Blind Willie Johnson var egentligen en sjungande resepredikant, med ett klassiskt väckelsebudskap. Gaskill jämför honom med Johannes Döparen: ”en röst som ropar i öknen”. I sina sånger pekar han hela tiden på Gud och en högre verklighet, men står stadigt förankrad i de mänskliga och jordiska villkoren. Gospel möter blues, även i texterna.

Det är en fantastisk skiva, där alla artister känns hängivna uppgiften och bidrar till den starka helhetskänslan. Skivan lämpar sig inte för slölyssning, den har så hög densitet att den kräver min fulla uppmärksamhet.

Det är svårt att plocka ut enskildheter, men att åter få höra Maria McKee ta i från tårna är en nåd i sig. Liksom att få höra Derek Trucks föra arvet från Johnsons slidespel vidare. Cowboy Junkies har här en nerv och en intensitet jag sällan hör på deras egna skivor. Och Tom Waits … när han stampar igång John the Revelator står tiden stilla – även om musiken gör allt annat än det. Borde få en Grammy för ”Årets gospel”.

DIV ARTISTER
God don’t never change – The songs of Blind Willie Johnson
(Alligator/Border)
Betyg: 5 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Tröst och uppmuntran från en fantastisk röst

I sommar fyller Mavis Staples 77 år. Och trots en lång och framgångsrik karriär inom gospel och R&B, först i legendariska The Staple Singers och sedan som soloartist, tycks hon bara befinna sig mer och mer på toppen. Och hennes röst är inte bara intakt; den blir hela tiden mer nyansrik.

Efter en skiva producerad av Ry Cooder och två av Jeff Tweedy (Wilco) – alla i toppklass – är det nu dags för den egensinnige folkrockaren M Ward att ta över stafettpinnen. Han gör det med varlig hand, fokuserar på Mavis röst och ger den en småruffig inramning. Han har kallat in en rad artistkollegor att skriva låtar: Nick Cave, Neko Case, Justin Vernon, Valerie June, Ben Harper med flera. Resultatet är oemotståndligt.

Här finns en tydlig utgångspunkt i Mavis engagemang i medborgarrättsrörelsen; med en längtan efter rättvisa och ett hopp om en bättre värld. Liksom en stark tro på att Gud bär genom det svåra, kombinerad med övertygelsen att tro och handling går hand i hand: Det är vi som måste vara Guds redskap för en bättre värld. Över allt vilar ljuset, glädjen, kärleken och hoppet.

Avslutande MLK song lånar texten från självaste Martin Luther King Jr, och hon sjunger bland annat: ”If I can cheer somebody with a word or song … then my living will not be in vain.” Nej, Mavis Staples liv har då sannerligen inte varit förgäves – och hon fortsätter trösta och uppmuntra oss med sin sång och den hon är.

MAVIS STAPLES
Livin’ on a high note
(Anti/Playground)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Ett reningsbad för själen

Att personliga svårigheter kan omvandlas till bra musik finns det många exempel på. Det som gör singer-songwritern John Moreland till något extra i det här fallet är att hans röst rymmer så mycket vemod samtidigt som den har en enorm kraft. Det är som att han bokstavligen sjunger ur sig det svarta och svåra. Sångerna tycks fungera som ett reningsbad för honom – och de får därmed samma funktion för lyssnaren.

Det hänger en hel del tunga moln över Moreland. Ett av dem är hans konservativa sydstatsbaptistiska uppväxt. I Sad Baptist rain regnar skuldkänslorna ner över honom från det där molnet, i Losing sleep tonight känner han sig sviken av hycklande troende. I skivans tio sånger skildras många svek, men det är inte Gud som svikit utan människor, ofta i kärleksrelationer.

Att Moreland är trasig och har många saker att kämpa med, varav självkänsla är en, är uppenbart. Men att han så naket delar med sig av sin kamp, och sättet han gör det på, resulterar inte i tyngd och mörker – utan i den lättnad som är mötets kraft och konstens hemlighet.

JOHN MORELAND
High on Tulsa heat
(Old Omens/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Driven av hämndbegär

Hämnden är ljuv, säger ordspråket. I verkligheten är den ofta tom, helt enkelt för att dess idé om balans och rättvisa – öga för öga, tand för tand – just bara är en idé, en konstruktion som inte förändrar den egna förlusten eller skadan. ”Det finns inget som kan ge dig din son tillbaka”, väser John Fitzgerald (Tom Hardy) till den rasande Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) i filmen The revenant.

Nej, tanken på hämnd är ofta betydligt ljuvare än själva hämnden. Ändå kan just hämndbegäret, den kränktes tanke på upprättelse, bli till en oerhört stark drivkraft. Vi ser det hos individer såväl som hos stater. Men hur stark är denna kraft? Vad kan den få en människa att göra och klara av? Det är en av de frågor som The revenant väcker och undersöker, om än inte på djupet. För även om här finns flera existentiella dimensioner, snuddar tyvärr filmen bara vid dem. Istället är det filmens andra stora tema, människans kamp mot naturen, som står i centrum. Där är den å andra sidan makalöst skickligt berättad.

Det är långt ifrån den första filmen med liknande tema, men regissören Alejandro González Iñárritus The revenant slår det mesta i genren – och den gör det på ett sätt som förärat den inte mindre än 12 Oscarsnomineringar inför galan den 28 februari, bland annat för Bästa film, Bästa regissör, Bästa manliga skådespelare och Bästa manliga biroll. Filmen har redan vunnit en rad priser, bland annat tre Golden Globe.

The revenant är baserad på den sanna historien – utbroderad till en legend i traderingen – om pälsjägaren Hugh Glass, som under en expedition i South Dakota 1823 attackerades av en uppretad björnhona. Med bland annat brutet ben, punkterad strupe och djupa rivsår var han så illa däran att två män, John Fitzgerald och Jim Bridger, beordrades vänta vid hans sida för att ge honom en kristen begravning när han dog, medan den övriga gruppen fortsatte. Efter två dygn lämnade de dock honom att dö för att försöka hinna ifatt de andra. Men Glass kvicknade till och lyckades på något sätt uppbåda kraft och sinnesnärvaro för att under sex veckor släpa, krypa och stappla till det närmaste baslägret, en tripp på minst 120 kilometer.

Filmen följer grunddragen i historien, men Iñárritu – som fick en Oscar förra året för filmen Birdman – har förstärkt storyn på flera sätt, bland annat genom att förlägga den till vintern istället för sommaren, vilket gör Glass bedrift än mer heroisk. Lägg till detta en rad svårigheter längs vägen som inte är direkt hälsobefrämjande, och ni förstår att det inte är trovärdigheten i berättelsen som är det viktiga. Filmen har också lagt till en hustru som var Pawneeindian och som dödats av amerikanska soldater, liksom en son som dödas av Fitzgerald. Detta som bränsle till den glöd som ger Hugh Glass den närmast övernaturliga kraften att överleva och ta sig den långa vägen genom vildmarken: tanken på hämnd.

Det känns som en ganska säker gissning att Leonardo Di Caprio kammar hem sin första Oscar för rollen som Hugh Glass, för han gör en fantastisk prestation. Inte bara rent fysiskt; pulsar i snö, simmar i iskallt vatten, äter rått kött och ligger inkrupen i ett hästkadaver (inspelningen lär ha varit extremt plågsam). Främst handlar det om allt det han förmedlar utan ord; nyanser i kroppsspråk och i det ansikte som kameran ofta följer på nära håll.

Det är en våldsam och blodig film, inget för den känsliga, men oupphörligt fascinerande. Filmfotografen Emmanuel Lubezki – även han Oscarsnominerad – har tidigare jobbat med Terrence Malick i filmer som The Tree of Life och To the wonder, och vi får vackert storslagna naturvyer, drömlika sekvenser och påträngande närbilder.

Den omtalade scenen där björnen går till attack mot Hugh Glass är makalöst skickligt gjord och riktigt, riktigt otäck. Som åskådare känner jag närmast doften av björnens andedräkt och känner mina egna revben knäckas. Detsamma kan sägas om det mesta av Glass kamp i DiCaprios gestaltning; den kommer nära mig som åskådare, den känns och berör. Det är inte en film jag i första hand ser, det är en film jag upplever.

Här finns en andlig, transcendent dimension, där Glass i drömmar eller syner bland annat möter sin döda hustru. Hon tröstar honom, ger honom visdomsord och håller hans livsgnista uppe. Det skänker delvis en annan karaktär åt filmen. Men det som kunde blivit en dynamisk kontrast till, och en fördjupning av, den råa överlevnadskampen tas inte riktigt på allvar. Kanske räds Iñárritu det pretentiösa – vilket inte är likt honom – eller kanske väljer han helt enkelt den enklare vägen. Samtidigt gör just de här sekvenserna, tillsammans med Lubezkis suggestiva bildberättande filmen igenom, The revenant till något mer än en actionfylld westernfilm.

Kampen för hämnd är ett vanligt tema på film, liksom i litteraturen. Även i Bibeln är hämnd något återkommande, särskilt i Gamla testamentets berättelser. Trots det är dess genomgående hållning att överlämna hämnden till Gud. Nya testamentet är dock betydligt tydligare med uppmaningen att inte hämnas, utan istället förlåta. I The revenant är det en indian som förlorat hela sin familj som får stå för den bibliska hållningen. I en nyckelscen säger han till Glass: ”Mitt hjärta blöder, men hämnden vilar i Guds händer.”

När verklighetens Hugh Glass till slut mötte de män som lämnat honom att dö i vildmarken, förlät han dem båda. Ett slut som inte riktigt passar in i Hollywooddramaturgin, så filmens möte mellan Glass och Fitzgerald blir aningen annorlunda. Utan att avslöja för mycket, kan jag beskriva det som betydligt mer gammaltestamentligt. Även om man i upplösningen faktiskt kan hitta en hänvisning till den nytestamentlige Paulus, som i Romarbrevet skriver: ”Ta inte rätten i egna händer, utan låt Guds vrede ha sin gång.”

– – – – – – – – – –

FILM
The revenant
Regi: Alejandro González Iñárritu
Genre: Drama/Thriller
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Will Poulter, Domhnall Gleeson m fl
Premiär: 29 januari
Betyg: 3 (av 5)


Bilder: Twentieth Century Fox

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Ett gripande och coolt mästerverk

Americanadrottningen med den raspigt påträngande rösten är tillbaka med en ny dubbel-cd. Det löst sammanhållna temat är motorvägen Interstate 20 som går genom sex amerikanska sydstater, från Texas till South Carolina. Till den kopplas en rad med levnadsöden och historier. Flera sånger rör sig i dödens närhet: Förlust, sorg och saknad är återkommande teman, liksom tankar kring döden och det som finns bortom. If there’s a Heaven, Death came och Doors of Heaven talar sitt tydliga språk. Här finns inte bara sorg, här finns också mycket tröst och hopp.

Tillsammans med bland annat de mästerliga gitarristerna Bill Frisell och Greg Leisz har Lucinda Williams skapat en lika gripande som coolt mästerverk, i mina öron hennes starkaste på många år. Med kompetens och lyhördhet skapar Frisell och Leisz ett lika lekfullt som stabilt ljudlandskap kring Lucindas i grunden ganska enkla, bluesiga sånger och vackert spruckna stämma. Ibland blir det – för att anknyta till temat – helt himmelskt.

I avlutande tolvminuters Faith and grace gör Lucinda sin alldeles egna variant av en traditionell gospelsång – och landar i något som både är en bön och en förtröstan: Det jag behöver för att klara livsresan, det är lite mer av tro och nåd.

LUCINDA WILLIAMS
The ghosts of Highway 20
(Highway 20/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Smått underbart substitut

Buddy Miller har skapat sig en stabil plattform inom den musik som kallas americana; som gitarrist, producent, sångare, arrangör med mera. Men nu och då släpper han en platta i eget namn, till min och många andras glädje.

Det här är en duettskiva, där han tillsammans med en rad artister främst tolkar välkända countrylåtar. Den är inspelad under de musikaliska kryssningar som går under namnet Cayamo; ett slags flytande festivaler. Redan i inledande låten, After the fire is gone med Lee Ann Womack, rullar det omisskännliga Buddy Miller-svänget in över mig – och jag är hemma. Har sedan en mycket trivsam stund de elva låtarna igenom. Kris Kristofferson kör sin Sunday morning coming down, Shawn Colvin tolkar lågmält Rolling Stones Wild horses, Lucinda Willams gör en känslosam version av Gram Parsons Hickory wind. Sverigefavoriten Doug Seegers får äran att i det här celebra sällskapet sjunga sin egen Take the hand of Jesus.

Det låter, som sagt, väldigt bra. Samtidigt gör Buddy Miller det väldigt lätt för sig. Dels är det ingen regelrätt duettskiva, ofta ”nöjer” han sig med att spela gitarr och sjunga stämmor. Men framförallt är det här bara ännu ett substitut för att göra en ny skiva med låtar skrivna av honom själv och hustrun Julie. Och det är en sådan vi väntar på.

BUDDY MILLER & FRIENDS
Cayamo Sessions at sea
(New West/Border)
Betyg: 3 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

När allt samverkar till det sämre

Är jag en optimist? Jag vet faktiskt inte. Har nog alltid tyckt att det låter lite väl klämkäckt och … ja, överdrivet. Enligt Svenska Akademins Ordlista innebär optimism ”en ljus syn på livet”.  Jo, en sådan har jag. Enligt Wikipedia tror optimister generellt att människor och händelser är i grunden goda, och att ”de flesta situationer slutar bra”. Om nyckelorden här är ”de flesta” och ”generellt” ska tolkas på samma sätt, då är jag på. Nationalencyklopedin gör det svårare för mig, när den beskriver optimism som ”i filosofin åskådningar enligt vilka världen är god”. För i min åskådning är nog världen varken ond eller god, utan lite både och eller varken eller. NE berättar att ordet kommer från det latinska ordet o’ptimus, som betyder ”bäst”. Och det tycker jag ju; att den här världen är bäst. Inte för att jag har så många andra världar att jämföra med, men i alla fall.

Oavsett vad vi kallar den där ljusa synen på livet, världen och människorna – ofta tänker jag att ord som hopp och hoppfullhet nog passar mig bäst – känns det som att den det senaste halvåret har fått sig en rejäl törn. Det förråade och fördummade debattklimatet, svängningarna i flyktingpolitiken, avsaknaden av politisk ledarskap, SD:s framgångar, europeiska länder som vänder demokratin ryggen, minskad tillit, bildningsförakt, konspirationsteorier… Det börjar bli lite mycket som skymmer det där ljuset nu.

Liksom många som är uppväxta i de svenska folkrörelserna – där även folkbildningen har sina rötter – tror jag att jag redan från början fått med mig den där ljusa synen och framtidstron: Tilltron till människors förnuft och vilja till det goda. Övertygelsen att världen kommer att bli bättre, helt enkelt för att vi människor inte vill eller kommer att tillåta att den blir sämre. Allt samverkar till det bättre, på något vis. Så tror vi. Hur kan det vara på något annat sätt?

Men den senaste tiden har jag tvärtom burit på den oroväckande känslan av att allt just nu samverkar till det sämre. Varje morgon när jag öppnar tidningen eller går ut på nätet förstärks känslan. Varje uppslagen nyhet tycks bara bidra till de mörka krafternas jubel, legitimitet och framgångar. Martin Luther King brukade beskriva våldet som en nedåtgående spiral. En lämplig bild också för det som sker nu. Alla dessa förskjutningar i vårt svenska samhälle, framstår som en nedåtgående spiral och de ger mig en sjunkande känsla.

Nej, hoppet har jag inte tappat, men det har det lite tufft just nu. Så hur ska jag göra för att inte tappa det? Ofta möts jag av rådet att stänga av och försöka stänga ute omvärlden, för att bevara ljuset och hoppet. För tillfällig sinnesro, andhämtning och lite rensning av systemet, visst. Men det är knappast någon långsiktig strategi.

I sin senaste bok Det som ger hoppet liv skriver Lars Björklund just om vad som är hoppets förutsättningar och hur hoppet kan födas på nytt när det tappats. En av hans grundtankar är att ”hoppet måste födas ur den hårda verkligheten”. Att försöka stänga den ute fungerar inte. Han skriver: ”Det svåra med verkligheten är dess obeveklighet och dess hänsynslöshet, men det möjliga med den är att vi kan dela den.” Så skriver han om kraften i mötet med andra människor, i delandet av varandras berättelser – och jag känner igen mig, både från mitt privata liv och från den verksamhet jag har förmånen att vara en del av i mitt arbete, där just mötet med andra människor står i centrum och förlöser så mycket kraft och hopp.

Den optimism som uppehålls genom att låsa om sig och stänga omvärld och andra människor ute, blir blind och krampaktig. Det kreativa hoppet, det föds bara i verkligheten, med öppna sinnen i mötet med andra människor.

(Texten har publicerats på Studieförbundet Bildas blogg.)

Publicerat i Blogg, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar